Ulf Ekman förlorade vännerna när han lämnade vänstervågen för Gud

Han växte upp i ett arbetarhem och gick på det rödaste gymnasiet i Göteborg.
För Ulf Ekman var länge allt som hade att göra med kristen tro helt främmande.
Men när en nära vän blev kristen skakades den egna världsbilden om.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Ulf Ekman har aldrig varit rädd för att sticka ut hakan. I ett land där åsiktskorridoren inte alltid varit så bred har han brutit mot normer och provocerat människor som få andra.

Under åren i Livets ord betraktades han av många som en farlig högerkristen, när han senare konverterade till den katolska kyrkan tyckte somliga av hans tidigare försvarare att det var ett svek.

Man skulle kunna tro att Ulf Ekmans personlighet formats av en annorlunda uppväxt. Så är det egentligen inte. Tvärtom liknar hans upplevelser väldigt många andras som också var unga under 1960-talet, inte minst finns paralleller till personer som blev vänsterintellektuella.

Ulf Ekman föddes 1950 och växte upp i en liten egnahemsvilla på Hisingen, med en pappa som jobbade på Göteborgs spårvägar och en mamma som arbetade i en liten te- och kaffebutik.

– Jag har väldigt trygga minnen av mina föräldrar, de älskade varandra, det var harmoniskt hemma, säger han.

Redan tidigt fanns en intellektuell nyfikenhet hos honom. Det fanns inte många böcker hemma, men han tvingade tidigt sin pappa att läsa dem högt för honom.

När han själv lärde sig att läsa fick han följa med sin äldre bror till biblioteket och låna själv.

Denna läslust var ingenting som präglade hans föräldrar, men den akademiska ådran fanns i släkten.

– Min mamma kom från Värmland, och det var härliga människor men inte ett läsande folk. Men min pappa kom från Stockholm och hans släkt var annorlunda, han hade till exempel en kusin som blev professor, säger Ulf Ekman.

Även om hans pappa inte hade några akademiska meriter så gjorde han intryck på omgivningen. Ulf Ekman minns mycket väl sin fars begravning, då kyrkan fylldes av så många människor att prästen blev förvånad över uppslutningen. Fackföreningen hedrade honom med fanbärare, och en chef från Spårvägen talade.

– Min pappa var väldigt principfast. Hade han en åsikt så höll han fast vid den, han böjde sig inte för det som var opportunt. Det gjorde honom respekterad i kvarteret. Det klart att den uppfostran präglade mig, säger han.

Läs också: Kaoset i ungdomen hjälpte Linda Bergling förstå andra

Även om Ulf Ekman ägnade mycket av fritiden åt läsning så upplevde han sig aldrig som utanför. Han hängde på de andra när de spelade fotboll eller pratade om boxaren Ingemar Johanssons senaste vinster.

På Lundby gymnasium fick han dock vänner med mer intellektuella intressen.

– Det var en väldigt brokig skara, vi var allt från professorssöner till barn till varvsarbetare. Men vi skilde inte ut oss från varandra, säger han.

Tillsammans intresserade de sig för livets stora frågor: Vad är sanning? Vad är kärlek? Vad är skönhet?

– Det kan ju låta väldigt brådmoget, men vi kunde sitta och prata i timmar om detta. Vi kunde skolka för att få tid till dessa samtal, det var blodigt allvar för oss.

Gymnasietiden präglades också av den starka vänstervågen som då svepte genom samhället. Lundby gymnasium var ett känt fäste för vänster-åsikter och Ulf Ekman tror att nästan alla elever påverkades av det.

– Det var inte så konstigt för vänstern var radikal och ungdomar tycker om radikalitet. Vänstern var ett försök att få en helhetsförståelse av tillvaron, och där fanns en idealism, att man inte bara ska leva för pengar.

Själv såg han sig som allmänt vänster, men kunde han inte inordna sig under den dogmatiska kommunismen, mycket beroende på kärleken till litteratur, musik och konst.

– Allt som de tyckte var borgerlig konst, som Rembrandt och Shakespeare, skulle bort och ersättas av en så förtvivlat ful och korrekt konst. Allt skulle tjäna revolution. Det hade vi vilda debatter kring, säger han.

Läs också: Pingstledaren Daniel Alm avskydde att prata inför klassen

 

Berit Simonsson, inspiratör inom OAS-rörelsen, gick också på Lundbygymnasiet samtidigt med Ulf Ekman.

117225_crop_36905.jpg– Ja, Lundby gymnasium räknades som stans röda gymnasium. Jag umgicks inte med Ulf, men som jag uppfattade honom – på håll – så var han en ledartyp. Han märktes, han var engagerad men aldrig otrevlig. Många visste vem han var, säger hon om Ulf Ekman.

Han insåg att kommunismen inte kunde tillfredsställa människans allra djupaste andliga behov, och han var inte ensam om den upptäckten. Det sena 60-talet präglades inte bara av marxism utan även av en vilja att göra andliga upptäckter. Ulf Ekman studerade zenbuddism och kinesisk filosofi, och lyckades till och med göra en intervju med Maharishi Mahesh Yogi, grundaren av Transcendental meditation, när denne vid ett tillfälle besökte Sverige.

Kristen tro var dock inte aktuellt.

– Vi hade kristna klasskamrater, men vi upplevde dem som lite mossiga även om de var vänliga och trevliga. Men jag minns att det var en person som var väldigt öppen med sin kristna tro, som vågade stå för den. Det störde mig, men imponerade också, säger han.

Våren 1970 blev dock en av hans nära vänner frälst.

– Han var en klart intellektuell person, men nu kunde han ropa halleluja i telefonen. Det chockerade mig verkligen. Samtidigt såg jag glädjen och hur han rensade upp i sitt eget liv.

Den vårterminen gick han igenom en kris. Trots att han på ett intellektuellt plan ansåg att kristendomen var förlegad och passé så påverkades hans hjärta.

– Helt plötsligt blev personen Jesus väldigt attraktiv för mig. Det var något med honom som jag inte kunde komma ifrån. När det ljuset från honom lyste in i mig så kände jag att mitt liv var inkonsekvent. Mitt samvete vaknade och jag fick syndanöd.

Efter en lång kamp sa han till slut ja till Jesus, och han upplevde hur livet förvandlades. Det fick konsekvenser på mer än ett sätt. Hans gamla vänstervänner förstod inte det valet.

– En del var spydiga och hånfulla, andra var bara ointresserade. Jag förlorade dem alla som vänner. Jag minns hur jag på en spårvagn fick en väldigt stark ensamhetskänsla, men att jag där upplevde Guds närvaro och insåg att det jag trodde på var sant, och då får andra tycka vad de vill, säger han.

Han valde senare att läsa teologi, vigdes till präst i Svenska kyrkan, grundade Livets ord och blev med tiden en av Sveriges mest kända kristna personer. Det är en livsbana han aldrig kunnat fantisera om som gymnasist med vänsteråsikter.

– Men jag har fått resa över världen, jag har haft otroligt fina vänner och fått en familj. Jag drömde om att få tala och skriva, det har jag också fått göra. Så mina ungdomsdrömmar har gått i uppfyllelse, men på ett annat sätt än jag trodde då.

 

 

Lilla Erstagården