Rädslan stod och flinade så nöjt vid vallokalerna. Ett gap i en valkrets blir en klyfta i en vänkrets.

Åsa Molin
Helgkrönikör

Våra tårar faller aldrig ensamma

Rädslan stod och flinade så nöjt vid vallokalerna i söndags, skriver Åsa Molin utifrån söndagens texter där hon finner tröst i berättelsen om Lasaros.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

En söndag cyklade vi till kyrkan. Förbi pizzeria Victoria och Kulturhuset. Höstsolen öste ner guld över världen. Men jag var liksom stum inuti, insvept i overklighet.

Vi satte oss i de ljusrosa bänkarna. Vi sjöng om han som gör allting nytt. Vår pastor sa: ”Får jag be församlingen resa sig”. Vi ställer oss upp. Vi lyssnar, men vi vill inte tro på våra öron. Vi ser, men vi vill inte tro på våra ögon. När bilden av dig kommer upp går det som en stöt genom hela församlade kroppen. Armar läggs runt axlar. Näsdukar fiskas upp ur väskor.

”Herre, om du hade varit här hade min syster inte dött.”

Facebook-tråden svämmar över av hjärtan, bedjande händer och styrkekramar. Men vad skall man skriva? Allt blir som att gå på spindelväv.

– Herre, var är du?

Efter en lång kamp med dalar och höjder finns du inte längre. Cancern stövlade på utan hänsyn, utan att ens röras i ryggen av våra ”fuck cancer”.

– Herre, varför dröjer du?

Barn med blåa skor sköljs fortfarande upp på stränder utan att någon enda fotograf är där.

– Herre, om du ändå hade varit här.

Och så rädslan som stod och flinade så nöjt vid vallokalerna i söndags. Ett gap i en valkrets blir en klyfta i en vänkrets. En reva rakt igenom släktmiddagen.

Jag känner mig bedövad. Stum. Som om någon håller på och tappar mitt hjärta på ljus. Det rinner ut och jag har ingen plugg. Är det hela världen som håller på att bli tömd på hopp, en droppe i taget?

Så läser jag texten om Lasaros ännu en gång. Fastnar i fyra ord: ”Jesus föll i gråt”. Min vän Fredrik berättade att när det var som värst så levde han på en enda bibelvers, och det var just den här: “Jesus föll i gråt”. Fyra ord att luta sitt liv mot. Fyra ord som ändrar allt. Fyra ord som vill slå följe med oss. Fyra ord som lägger sina armar runt våra axlar.

Våra tårar faller aldrig ensamma. Våra tårar faller alltid i sällskap med dina tårar.

Och en dag, när tiden är inne, så kommer du att ropa oss till evigt liv, med hög röst.

Jag sitter där i den ljusrosa bänken, Maria lägger sin arm om mina axlar. Hon ber. Vi andas. Vi tröstar. Någon sträcker fram en näsduk. Hannas rosor bara står där stilla. Någon sjunger när vi själva inte kan. Mikael säger: "we´ve got each other´s backs." Och plötsligt ser jag det. Nådens guld öser ner över världen hela tiden. Allt vi behöver göra är att ta emot och sträcka ut det till varandra.

Läs också: Information till Sveriges alla invånare om änglar

 

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: Jesaja 26:19

Di­na döda skall få liv igen, de­ras krop­par skall upp­stå. Vak­na och jub­la, ni som vi­lar i mul­len! Ty din dagg är en lju­sets dagg, du låter den fal­la över skug­gor­nas land.

Episteltext: Andra Korinthierbrevet 4:7-14

Men den­na skatt har jag i lerkärl, för att den väldi­ga kraf­ten skall va­ra Guds och in­te kom­ma från mig. All­tid är jag an­satt, men in­te kringränd, rådvill men in­te rådlös, förföljd men in­te över­gi­ven, sla­gen till mar­ken men in­te förlo­rad. All­tid bär jag med mig i min kropp den död som Je­sus fick li­da, för att också Je­su liv skall bli syn­ligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Je­su skull ständigt till att dö, för att också Je­su liv skall bli syn­ligt i min dödli­ga kropp. Alltså ver­kar döden i mig och li­vet i er. Jag har sam­ma tros­vis­sa an­de som i skrif­ten, där det står: Jag tror, därför ta­lar jag. Också jag tror, och därför ta­lar jag. Jag vet ju att han som uppväckt her­ren Je­sus skall uppväcka mig med Je­sus och låta mig träda fram till­sam­mans med er.

Nya testamentet: Johannesevangeliet 11:28-44

Se­dan gick hon hem och kal­la­de på sin sys­ter Ma­ria och vis­ka­de: ”Mästa­ren är här och kal­lar på dig.” När Ma­ria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta ho­nom. Men Je­sus ha­de ännu in­te kom­mit in i byn ut­an var kvar där Mar­ta ha­de träffat ho­nom. Ju­dar­na som var hem­ma hos Ma­ria för att trösta hen­ne såg att hon has­tigt res­te sig och gick ut, och de följ­de ef­ter i tron att hon gick till gra­ven för att gråta där. När Ma­ria nu kom dit där Je­sus var och fick se ho­nom kas­ta­de hon sig för hans fötter och sa­de: ”Her­re, om du ha­de va­rit här ha­de min bror in­te dött.” När Je­sus såg hur hon grät och hur ju­dar­na som ha­de följt med hen­ne också grät blev han upprörd och ska­kad i sitt in­ners­ta, och han fråga­de: ”Var har ni lagt ho­nom?” De sa­de: ”Her­re, kom och se.” Je­sus föll i gråt. Då sa­de ju­dar­na: ”Se, hur myc­ket han höll av ho­nom.” Men några av dem sa­de: ”Kun­de in­te han som öpp­na­de ögo­nen på den blin­de ha gjort så att La­sa­ros in­te behövt dö?” Je­sus blev åter upprörd och gick till gra­ven. Det var en klipphåla med en sten för öpp­ning­en. Je­sus sa­de: ”Ta bort ste­nen.” Den dödes sys­ter Mar­ta sa­de då: ”Her­re, han luk­tar re­dan, det har ju gått fy­ra da­gar.” Je­sus sa­de till hen­ne: ”Har jag in­te sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlig­het?” De tog bort ste­nen, och Je­sus lyf­te blic­ken mot him­len och sa­de: ”Fa­der, jag tac­kar dig för att du har hört mig. Själv viss­te jag att du all­tid hör mig, men jag säger det­ta med tan­ke på al­la dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Se­dan ro­pa­de han med hög röst: ”La­sa­ros, kom ut.” Och den döde kom ut med ar­mar och ben inlin­da­de i bind­lar och med an­sik­tet täckt av en duk. Je­sus sa­de åt dem: ”Gör ho­nom fri och låt ho­nom gå.”

Psaltaren: Psalm 107:18-22

De vil­le in­te se åt någon föda och närma­de sig dödens por­tar. Då ro­pa­de de till Her­ren i sin nöd, och han hjälp­te dem ur de­ras trångmål. Han gav en be­fall­ning och bo­ta­de dem och rädda­de dem från gra­ven. De skall tac­ka Her­ren för hans god­het, hans un­der­ba­ra gärning­ar mot människor, de skall frambära tac­kof­fer och berätta om hans verk med ju­bel.

Lilla Erstagården