Veckans bibelkrönika: Kan vi höra herdens röst genom bruset?

Jesus hamnade ständigt i konflikt med prästerskapet, och undra på det.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna skall valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren.

Så inleds kapitel 34 hos profeten Hesekiel som leder över i söndagens gammaltestamentliga text. Den verkar så idyllisk när man läser den i evangelieboken, Gud ordnar fredagsmys för alla sina små får. Men bakgrunden är mörk. De som skulle vara herdar är herdar bara till namnet. På många ställen i Gamla testamentet kritiserar profeterna folkets andliga ledare. Enligt profeten Hosea (kap 4) är det prästernas svek som är anledning till såväl miljöförstöring som taskiga relationer människor emellan. Ytterst är deras försummelse ett svek mot Gud själv, deras uppdragsgivare.

Jesus hamnade ständigt i konflikt med prästerskapet och undra på det. Han är så öppenhjärtig, långt ifrån "å ena sidan ... å andra sidan". I söndagens evangelietext från Johannes 10 påstår Jesus att han själv är "grinden in till fåren". Han verkar alltså rikta sig just till det andliga ledarskapet, för vilket fåren är ett objekt. Som präst är det lätt att tänka att man är subjekt i gudstjänsten, den som gör något och att församlingen är objekt för det jag gör. Men vad innebär det att gå in genom grinden jämfört med att "klättra in på ett annat ställe"?

Det är en gåtfull text (och de som hörde den första gången förstod den inte, skriver Johannes) men några antydningar ges. Den som går in genom grinden gör det för att grindvaktaren öppnar. Och grindvaktaren öppnar eftersom rösten på den som kommer är bekant, det är ingen främlings röst.

Rösten - ja, det är ju förkunnelsen, i prästens predikan och liv. Är den bekant? Är den i enlighet med god biblisk tradition? Är det en god röst så åstadkommer den något av det Herren själv, enligt Hesekiel, vill göra: leta efter de bortsprungna, förbinda de skadade, hjälpa de sjuka, se till de starka och välmående (Hes 34:16).

Ytterst sett vet vi att ingen av oss, hur mycket vi än skulle anstränga oss, håller måttet. Vi är, kort sagt, varken lekmän eller präster, dem vi borde vara. Det är ett faktum att utgå från, snarare än en känsla att deppa ihop över. När det kommer till kritan är vi alla får i behov av den gode Herden, den verkligt gode Herden.

Det är där omvändelsen börjar, inte bara för dem som följer tolvstegsprogrammet: att jag förstår det och står ut med att erkänna det.

För lekmännen kan denna söndag vara en anledning att intensifiera bönen för församlingens präster och pastorer, kanske särskilt dem som inte håller måttet. För prästerna kan temat väcka en ny längtan efter ödmjukhet och följsamhet. För att förmedla den gode Herdens röst måste jag ju själv öva mig i att höra den.

 

Söndagens bibeltexter:

Tredje söndagen i påsktiden
Tema: Den gode herden
 
Gamla testamentet: Hesekiel 34:11–16
Så säger Her­ren Gud: Jag skall själv ta hand om mi­na får och vårda dem. Som her­den vårdar sig om sin hjord när han har si­na får om­kring sig, de sking­ra­de, så skall jag vårda mi­na får och rädda dem från de plat­ser dit de sking­ra­des den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främman­de fol­ken, sam­la in dem från främman­de länder och föra dem till de­ras eget land. På Is­ra­els berg, i dess da­lar och be­bod­da trak­ter skall jag val­la dem. På ett gott be­te skall jag dri­va dem i vall. De­ras äng­ar skall va­ra på Is­ra­els höga berg. Där skall de få kom­ma till ro på härli­ga äng­ar. Saf­tigt be­te skall de fin­na på Is­ra­els berg. Jag skall själv val­la mi­na får och låta dem kom­ma till ro, säger Her­ren Gud. Jag skall le­ta ef­ter de vil­segång­na och hämta hem de bort­sprung­na, jag skall förbin­da de ska­da­de, hjälpa de sju­ka och se till de star­ka och välmåen­de. Jag skall val­la dem på det rätta sättet.
 
Episteltext: 1 Petrusbrevet 2:22–25
Han be­gick in­te någon synd, och svek fanns in­te i hans mun. Han sva­ra­de in­te med skymford när han skym­fa­des. Han sva­ra­de in­te med ho­tel­ser när han fick li­da. Han överlät sin sak åt ho­nom som dömer rätt­vist. Våra syn­der bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skul­le dö bort från syn­den och le­va för rättfärdig­he­ten. Ge­nom hans sår har ni bli­vit bo­ta­de. Ni var som vil­segång­na får, men nu har ni vänt till­ba­ka till era själars her­de och vårda­re.
 
Evangelietext: Johannesevangeliet 10:1–10
”San­ner­li­gen, jag säger er: den som in­te går in i fårfållan ge­nom grin­den ut­an klätt­rar in på ett an­nat ställe, han är en tjuv och en röva­re. Men den som går in ge­nom grin­den är fårens her­de. För ho­nom öpp­nar grind­vak­ten, och fåren hör hans röst, och han ro­par på si­na får med de­ras namn och för ut dem. När han har släppt ut si­na får går han före dem, och fåren följer ho­nom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de in­te, ut­an spring­er ifrån ho­nom, därför att de in­te känner igen främman­de röster.” Den­na bild använde Je­sus när han ta­la­de till dem, men de förstod in­te vad han me­na­de. Se­dan sa­de Je­sus: ”San­ner­li­gen, jag säger er: jag är grin­den in till fåren. Al­la som har kom­mit före mig är tju­var och röva­re, men fåren har in­te lyss­nat till dem. Jag är grin­den. Den som går in ge­nom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall fin­na be­te. Tju­ven kom­mer ba­ra för att stjäla, slak­ta och döda. Jag har kom­mit för att de skall ha liv, och liv i över­flöd.