Sök

David Nyström: Att bygga nytt mellan bergstopparna

Med begreppen ”radikala medelvägar” och ”ödmjuk radikalitet” vill vi i detta nummer skissa på en metod att ta oss bortom polariteterna.

"Jag tror det är omöjligt att verkligen förstå något utan att närma sig det med ett visst mått av sympati.” Orden kom från Andrew Louth, vid tiden professor i patristiska och bysantinska studier vid Durhams universitet i Storbritannien. Vi var ett gäng studenter som satt i seminarierummet och ämnet som avhandlades var nyplatonismen i kyrkofäderna. Sannerligen ett ämne i nördighetens gränsland, men frasen har följt med mig genom åren.

Vi har berört det som ibland kallas ”generös hermeneutik” tidigare i NOD (nr 3, 2017). Vikten av initial välvilja i mötet med den andre är själva förutsättningen för att förståelse ska kunna uppstå. Vi är konstruerade så att det som är annorlunda naturligt upplevs som något hotfullt. Det är en skyddsmekanism – håll dig till det som är hemvant, sök skydd i den egna gruppen. Det krävs ett aktivt val att på allvar bryta sig in i andras cirklar för att försöka förstå hur de tänker och fungerar. Gör vi inte det blir murar och försvarspositioner den naturliga utvecklingen.

I det här numret vill vi ta frågan ytterligare ett steg: vad väntar efteråt? När vi lyssnat uppmärksamt till olika röster och på allvar försökt förstå vad de menar och se vad de har sett, vad händer då? Hur går vi vidare, är ett vänskapligt ”agree to disagree” den enda utvägen? Med begreppen ”radikala medelvägar” och ”ödmjuk radikalitet” vill vi skissa på en metod att ta oss bortom polariteterna. Det handlar om att inte bara lyssna till utan att även ta till sig och använda positiva element från det som upplevs som extrempositioner. Resultatet blir då inte en slätstruken kompromiss baserad på minsta gemensamma nämnare, utan ett nybygge präglat av en radikal blick.

Morten Sager redogör i sin artikel för hur metoden är tänkt att fungera, och numrets övriga artiklar innehåller flera praktiska exempel på hur radikala medelvägar kan gestaltas. Som vanligt hoppas vi att texterna ska mana till eftertanke och diskussion, och inte minst reflektioner runt hur den här typen av medelvägar kan skapas i olika situationer.

Den mest naturliga följdfrågan till ett sådant här nummer blir var gränserna för den generösa hermeneutiken går. Kan vi förhandla om allt och med alla? Om inte, vilka aktörer är det helt omöjligt att föra samtal med och varför? Vilka är de omistliga värden som inte kan vidröras, och runt vilka inget utrymme för kompromiss finns?

Varje kultur har sådana värden, och det är viktigt att förstå exakt vilka de är. I dagens politiska debatt konstrueras nämligen det mesta inte bara som en värderingskonflikt, utan som en konflikt runt just omistliga värden. Det gör att samtalet går i baklås redan från början. När varje sakpolitisk fråga kokas ner till en konflikt runt till exempel människovärde och demokratisyn krymper utrymmet för förhandlingar ner till noll. Att kompromissa eller förhandla runt människovärde ter sig ju inte enbart svårt och motbjudande, utan rent av oetiskt. Kanske kan denna fråga bli föremål för ett eget NOD-nummer längre fram.

Till nästa nummer har jag glädjen att meddela att eminenta Carolina Klintefelt tar över som redaktör medan jag går vidare till andra uppgifter. Jag kommer dock tills vidare vara kvar i redaktionsrådet. Det har varit roligt att få vara en del av NODs nystart under förra hösten, och att vara engagerad i att utveckla det nya formatet. Jag är mer övertygad än någonsin om att NOD är en röst som behövs i det svenska och kyrkliga medielandskapet.

"Jag tror det är omöjligt att verkligen förstå något utan att närma sig det med ett visst mått av sympati.” Orden kom från Andrew Louth, vid tiden professor i patristiska och bysantinska studier vid Durhams universitet i Storbritannien. Vi var ett gäng studenter som satt i seminarierummet och ämnet som avhandlades var nyplatonismen i kyrkofäderna. Sannerligen ett ämne i nördighetens gränsland, men frasen har följt med mig genom åren.

Vi har berört det som ibland kallas ”generös hermeneutik” tidigare i NOD (nr 3, 2017). Vikten av initial välvilja i mötet med den andre är själva förutsättningen för att förståelse ska kunna uppstå. Vi är konstruerade så att det som är annorlunda naturligt upplevs som något hotfullt. Det är en skyddsmekanism – håll dig till det som är hemvant, sök skydd i den egna gruppen. Det krävs ett aktivt val att på allvar bryta sig in i andras cirklar för att försöka förstå hur de tänker och fungerar. Gör vi inte det blir murar och försvarspositioner den naturliga utvecklingen.

I det här numret vill vi ta frågan ytterligare ett steg: vad väntar efteråt? När vi lyssnat uppmärksamt till olika röster och på allvar försökt förstå vad de menar och se vad de har sett, vad händer då? Hur går vi vidare, är ett vänskapligt ”agree to disagree” den enda utvägen? Med begreppen ”radikala medelvägar” och ”ödmjuk radikalitet” vill vi skissa på en metod att ta oss bortom polariteterna. Det handlar om att inte bara lyssna till utan att även ta till sig och använda positiva element från det som upplevs som extrempositioner. Resultatet blir då inte en slätstruken kompromiss baserad på minsta gemensamma nämnare, utan ett nybygge präglat av en radikal blick.

Morten Sager redogör i sin artikel för hur metoden är tänkt att fungera, och numrets övriga artiklar innehåller flera praktiska exempel på hur radikala medelvägar kan gestaltas. Som vanligt hoppas vi att texterna ska mana till eftertanke och diskussion, och inte minst reflektioner runt hur den här typen av medelvägar kan skapas i olika situationer.

Den mest naturliga följdfrågan till ett sådant här nummer blir var gränserna för den generösa hermeneutiken går. Kan vi förhandla om allt och med alla? Om inte, vilka aktörer är det helt omöjligt att föra samtal med och varför? Vilka är de omistliga värden som inte kan vidröras, och runt vilka inget utrymme för kompromiss finns?

Varje kultur har sådana värden, och det är viktigt att förstå exakt vilka de är. I dagens politiska debatt konstrueras nämligen det mesta inte bara som en värderingskonflikt, utan som en konflikt runt just omistliga värden. Det gör att samtalet går i baklås redan från början. När varje sakpolitisk fråga kokas ner till en konflikt runt till exempel människovärde och demokratisyn krymper utrymmet för förhandlingar ner till noll. Att kompromissa eller förhandla runt människovärde ter sig ju inte enbart svårt och motbjudande, utan rent av oetiskt. Kanske kan denna fråga bli föremål för ett eget NOD-nummer längre fram.

Till nästa nummer har jag glädjen att meddela att eminenta Carolina Klintefelt tar över som redaktör medan jag går vidare till andra uppgifter. Jag kommer dock tills vidare vara kvar i redaktionsrådet. Det har varit roligt att få vara en del av NODs nystart under förra hösten, och att vara engagerad i att utveckla det nya formatet. Jag är mer övertygad än någonsin om att NOD är en röst som behövs i det svenska och kyrkliga medielandskapet.