Sök

David Nyström: Samtala om samtalet

Vad är det som har gjort dagens offentliga samtal så polariserat?

Rättvisa handlar bara om den starkare partens övertag, hävdar sofisten Trasymakos i Platons dialog ”Republiken”. I ett visst rike är kungen den starkaste av alla möjliga parter, och där kan därför rättvisa definieras som allt som verkar till kungens fördel. Det finns alltså ingen rättvisa, och ingen sanning, som är objektiv. Det är utifrån det lätt att förstå sofisternas stora intresse för retorik som enligt Protagoras, den kanske mest kände sofisten, är konsten att ”göra det svagare argumentet starkare”.

I SVT:s dokumentär ”Tvärvändningen”, som sänts under hösten, får vi följa svensk flyktingpolitik under 40 år. Det är en berättelse om ständiga kollisioner mellan etik och ekonomi, mellan humanistiska värderingar och politiska realiteter. Men framför allt är det en berättelse om hur ett infekterat samtalsklimat kan skapa låsningar i det offentliga och hindra pragmatiska lösningar, även när akuta behov av sådana har funnits.

I det senaste numret av NOD har vi försökt skapa ett samtal om samtalet. Vad är det som har gjort dagens offentliga samtal så polariserat? Varför mynnar så många debatter ut i positioneringar och personangrepp istället för i diskussioner runt sakfrågor? Och inte minst, vad kan vi göra för att vända utvecklingen?

Debatten, för sofisten, var inte ett redskap för att finna sanningen, som den dialektiska metoden var för Platon. Det var en metod genom vilken man drev en agenda och vred utvecklingen i en viss riktning. En tränad sofist kunde därför alltid argumentera båda sidor av ett givet ämne lika väl; vad som var sant var inte intressant, utan snarare vilken part som betalade bäst.

Jag tänker på de gamla sofisterna när jag läser Morten Sagers artikel ”Att mötas utan våld” i detta nummer. Sager skissar på orsakerna till vår tids misslyckade samtal och menar att de bland annat kan spåras till att vi tappat förmågan att skilja mellan samtalets gränsdragande och utforskande funktioner. Den förra syftar till bedömningar och tydliggörande av positioner, den senare till att uppriktigt försöka bygga en förståelse av något. Vår tid, i rak linje från de gamla sofisterna, tycks mest vara bekant med en typ av gränsdragningar där målet inte är att nå insikt utan att vinna debatten.

Joel Halldorf lyfter fram den förlorade gemenskap som följt i sekulariseringens spår som en viktig historisk fond mot vilken vi kan förstå dagens brutala samtalsklimat. I relation till det har Maria Ledstam läst teologen Sam Wells om vikten av att stanna kvar i mötet med den andre. Det resulterar i en gemenskap mellan människor som inte bygger enbart på sympatier eller delade åsikter, utan på beslut att förbli närvarande. Förr blev närvaron påtvingad av de fysiska realiteter som följer av att leva sitt liv i socknar och små gemenskaper, idag är den ett beslut.

Ett av de mest intressanta inslagen i ”Tvärvändningen” är hur självkritiska en del av de före detta politiska aktörerna visar sig. Att de själva, när de fått distans till hettan och bruset, kan se hur de bidragit till polariseringen. En sådan självinsikt är god, men det duger inte att den infinner sig först långt efter att samtalet är över. Demokrati bygger på överenskommelser, och därför måste vi finna vägar att återupprätta samtalets sanningssökande funktion. Det här är ingen ny insikt. Redan de gamla grekerna, som Sokrates och Platon, visste att sofismen var farlig.

Rättvisa handlar bara om den starkare partens övertag, hävdar sofisten Trasymakos i Platons dialog ”Republiken”. I ett visst rike är kungen den starkaste av alla möjliga parter, och där kan därför rättvisa definieras som allt som verkar till kungens fördel. Det finns alltså ingen rättvisa, och ingen sanning, som är objektiv. Det är utifrån det lätt att förstå sofisternas stora intresse för retorik som enligt Protagoras, den kanske mest kände sofisten, är konsten att ”göra det svagare argumentet starkare”.

I SVT:s dokumentär ”Tvärvändningen”, som sänts under hösten, får vi följa svensk flyktingpolitik under 40 år. Det är en berättelse om ständiga kollisioner mellan etik och ekonomi, mellan humanistiska värderingar och politiska realiteter. Men framför allt är det en berättelse om hur ett infekterat samtalsklimat kan skapa låsningar i det offentliga och hindra pragmatiska lösningar, även när akuta behov av sådana har funnits.

I det senaste numret av NOD har vi försökt skapa ett samtal om samtalet. Vad är det som har gjort dagens offentliga samtal så polariserat? Varför mynnar så många debatter ut i positioneringar och personangrepp istället för i diskussioner runt sakfrågor? Och inte minst, vad kan vi göra för att vända utvecklingen?

Debatten, för sofisten, var inte ett redskap för att finna sanningen, som den dialektiska metoden var för Platon. Det var en metod genom vilken man drev en agenda och vred utvecklingen i en viss riktning. En tränad sofist kunde därför alltid argumentera båda sidor av ett givet ämne lika väl; vad som var sant var inte intressant, utan snarare vilken part som betalade bäst.

Jag tänker på de gamla sofisterna när jag läser Morten Sagers artikel ”Att mötas utan våld” i detta nummer. Sager skissar på orsakerna till vår tids misslyckade samtal och menar att de bland annat kan spåras till att vi tappat förmågan att skilja mellan samtalets gränsdragande och utforskande funktioner. Den förra syftar till bedömningar och tydliggörande av positioner, den senare till att uppriktigt försöka bygga en förståelse av något. Vår tid, i rak linje från de gamla sofisterna, tycks mest vara bekant med en typ av gränsdragningar där målet inte är att nå insikt utan att vinna debatten.

Joel Halldorf lyfter fram den förlorade gemenskap som följt i sekulariseringens spår som en viktig historisk fond mot vilken vi kan förstå dagens brutala samtalsklimat. I relation till det har Maria Ledstam läst teologen Sam Wells om vikten av att stanna kvar i mötet med den andre. Det resulterar i en gemenskap mellan människor som inte bygger enbart på sympatier eller delade åsikter, utan på beslut att förbli närvarande. Förr blev närvaron påtvingad av de fysiska realiteter som följer av att leva sitt liv i socknar och små gemenskaper, idag är den ett beslut.

Ett av de mest intressanta inslagen i ”Tvärvändningen” är hur självkritiska en del av de före detta politiska aktörerna visar sig. Att de själva, när de fått distans till hettan och bruset, kan se hur de bidragit till polariseringen. En sådan självinsikt är god, men det duger inte att den infinner sig först långt efter att samtalet är över. Demokrati bygger på överenskommelser, och därför måste vi finna vägar att återupprätta samtalets sanningssökande funktion. Det här är ingen ny insikt. Redan de gamla grekerna, som Sokrates och Platon, visste att sofismen var farlig.