Sök

Det liberala samvetet, skulden och ansvaret

På en strand i Goa drabbas Pekka Mellergård av tankar kring ansvar, liberal guilt och världsförbättrarivern som kom av sig.

Närmare fyrtio år efter att jag som 19-åring åkte landvägen till Indien i en ombyggd Volkswagenbuss är jag tillbaka. Den här gången flög vi – och boendet på den fantastiska sandstranden i södra Goa är av en annan kvalitet och prisklass. Målsättningen är också annorlunda: nu handlar det mest om att hämta krafterna efter långa krävande arbetsmånader och att försöka hålla depressionsdemonen borta genom att fly ifrån det svenska vintermörkret. 

Allt är egentligen helt perfekt. Men det är något som gnager och jag vet vad det är. Någon vecka in i ledigheten dyker det upp två debatt-artiklar i Dagens Nyheter som ännu en gång lyfter fram det som ofta skaver, inte minst under sådana här semesterveckor.  Ena dagen skriver konsumtionsforskaren Sofia Ulver om problemen med den medvetna medelklassens långresor och ett par dagar senare fyller psykologen Jonas Mosskins på med att beskriva den frustration och de skuldkänslor det innebär att – trots alla goda föresatser – vara en del av denna medelklass rese- och konsumtionsvanor (DN den 18 och 20 januari 2018).

Amerikaner och engelsmän har ett uttryck för det där: ”liberal guilt”. Det finns ingen riktigt bra motsvarighet i svenskan, men man kanske kan översätta med den liberala skuldmedvetenheten eller kanske det liberala dåliga samvetet. ”Liberal” har då inget med partiet Liberalerna att göra utan snarare något i stil med ”den moderna västerländska människan”. Begreppet ”liberal guilt” dök upp i den amerikanska samhällsdebatten i mitten av 1990-talet, efter en artikel av kulturkritikern Julie Ellison i Critical Inquiry. För Ellison handlade det i första hand om den liberale (då i motsats till den konservative) och ”upplyste” amerikanske vite mannens skuldkänslor i relation till att han fortfarande har det så mycket bättre än svarta amerikaner och inte gör så mycket för att ändra detta faktum. Men begreppet har alltmer kommit att handla om den plågsamma medvetenheten om världens samlade sociala, politiska och ekonomiska orättvisor hos dem som själva inte är drabbade. Och som ändå inte är beredda att göra så mycket åt saken – åtminstone inte om det riskerar att drabba den egna livskvaliteten. I amerikanskt vardagsspråk har uttrycket alltmer fått betydelsen av  ”att må dåligt för att man har det bättre än andra” och har oftast en nedlåtande klang.

Det finns något suspekt och smått patetiskt med den typen av dåligt samvete. Inte bara på grund av att det luktar hyckleri. Numera lever många med en närmast självklar bild av att skuldkänslor i sig är livsförnekande och något som den medvetna människan behöver befria sig ifrån. Antingen för att slippa neuroser (Freud), bli autentisk och fri (Sartre) eller undvika en falsk och förslavande ödmjukhet som hindrar sant självförverkligande (Nietzsche). Vi tycks i stor utsträckning ha förflyttat oss från en skuld- till en skamkultur och har (nästan) lyckats lyfta bort Lutherspöket från våra axlar. Det ”dåliga samvetet” har blivit ett område för terapeutisk bearbetning, snarare än ett incitament till förändrat beteende. Att ”skuldbelägga” en person har länge hört till riktigt dåligt uppförande, i paritet med ”kränkning”. 

Därför blir jag något överraskad av psykolog Mosskins slutsats i DN-artikeln. Han skriver nämligen att ”kanske är det just våra skuldkänslor som blir allas vår räddning. Om den köpstarka klassen känner tillräckligt dåligt samvete kan det leda till handling …(och) skapa det tryck som beslutsfattarna behöver.”

Det var på den där tidigare resan till Indien som jag första gången hörde uttrycket ”the white man’s burden”. Det var den brittiska författaren Rudyard Kipling (han med Djungelboken) som i en dikt 1899 introducerade termen. För honom och hans samtida handlade det om den vite mannens ansvarsbörda och plikt att genom sin överlägsenhet se till att fostra och civilisera den ”underutvecklade” delen av världen. För mig och mina likasinnade generationskamrater handlade begreppet snarare om en skuldbörda. Även om inte allt västerländsk inflytande i Afrika och Asien hade varit av ondo, så var det uppenbart att den självgoda kolonialismen hade skapat fler problem än den löst. I lådan på busstaket låg diverse böcker för vår ständigt pågående studiecirkelverksamhet med anknytning till ämnet, inklusive Paulo Freires Pedagogik för förtryckta, Erik Dammans Framtiden i våra händer och olika böcker om Asiens historia. Ingen av oss var revolutionär marxist men vi såg på hela resan som ett led i vårt engagemang för en bättre och rättvisare värld.

Några år senare stötte jag på gamla texter från Theodor Adorno där han lyfte fram en annan sorts skuldbörda: den som de som överlevt Auschwitz bar. Utan att egentligen veta särskilt mycket om vare sig Adorno, eller den så kallade Frankfurtskolan han tillhört, var det ändå inte svårt att ta till sig hans tankar om Förintelsen som beviset för Upplysningens och det rationella västerländska förnuftets misslyckande att hålla Barbariet stången. Och att alla som lever vidare i den värld och civilisation som skapat förutsättningar för koncentrationslägren i någon mening är medskyldiga.

Man behöver inte vara professor i idéhistoria för att se kopplingar till senare och ännu mer radikal samhällskritik. Postkolonialismens avklädning av den europeiska imperialismens konsekvenser för världen efter Columbus har inte direkt stärkt det moderna västerländska projektets moraliska ställning. Det krävs inte så mycket fantasi för att se en störande konsekvent linje från Cortez spanska conquistadorer och portugisernas geniala slavhandelstriangel, via brittiskt opiumkrig, general Custers ”soldier blue” och kung Leopolds Kongopolitik till det Auschwitz som Adorno beskrev som ett paradigmskifte. De amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki inte att förglömma.

En person som ytterligare bidragit till tankar om den moderna människans skuldkänslor är den italienska filosofen Giorgo Agamben. Han är mest känd för sitt arbete om makt och radikalt utanförskap utifrån begreppet homo sacer (med den dubbeltydiga innebörden ”den heliga” respektive ”den bannlysta” människan). Men Agamben har också knutit an till Adornos tankegångar i ett intressant bidrag till samtalet om skuld. Han menar att det har skett en grundläggande historisk förskjutning av förhållandet mellan objektiv och subjektiv skuld och för att illustrera detta utgår han ifrån den klassiske tragiske hjälten Oidipus. Oidipus blir ju objektivt skyldig till både incest och fadermord. Men han är subjektivt oskyldig eftersom han inte varit medveten om innebörden av sina handlingar. Med den moderna människan är det tvärtom. Hon är objektivt oskyldig, eftersom hon inte mördar, förtrycker eller stjäl med sina egna händer. Men hon är subjektivt skyldig eftersom hon vet att hennes bekvämlighet och trygghet betalas av någon annan. Någonstans långt borta – och ofta med ett högt pris.

Där någonstans slås det en bro mellan Adorno, dekonstruerande postmodernism, det liberala dåliga samvetet och oss som rör oss på den här stranden. Objektivt oskyldiga men kanske subjektivt skyldiga. Åtminstone känns det så, i relation till klimatförstörande flygresor, underbetalda sömmerskor i Bangladesh, sällsynta Kongo-metaller i mobiltelefoner, långväga transporter av exotiska frukter, med mera.  
Utan att nämna vare sig Elison, Adorno eller Agamben är det i alla fall detta som de där DN-artiklarna knyter an till. 

I soluppgångsljuset här i Goa möts två på ytan olika grupper medan stilla vågor rullar in över stranden. Den ena joggar, ofta i högt tempo och med redan vältränade kroppar. Den andra gruppen mediterar – ibland i kombination med mer eller mindre avancerade yoga-övningar. Några timmar senare dyker mer vanliga soldyrkare upp och lägger sig i sanden, med eller utan en lättläst bok. På kvällarna samlas alla över gruppgränserna på något av alla utskänkningsställen. Äter och dricker gott, och lyssnar till någon av de artister med eller utan band som spelar covers. ”Yesterday” och ”Imagine” hör fortfarande till favoriterna. Jag är säkert inte den ende som plågas av den där liberala skuldmedvetenheten och insikten om att välkammade Beatles och världsfrånvände Maharishi vann. Att det inte blev så mycket kvar av alla drömmar om en rimligare värld. 

För min egen del minns jag plötsligt en sentens från Francis Schaeffer. Den nu sedan länge hemgångne kristne apologeten fångades tyvärr in och tämjdes av nordamerikanska fundamentalistiska strömningar ungefär samtidigt som jag själv tillbringade en sommar på hans schweiziska tillflyktsort l’Abri. Men han fick rätt i ett avseende: Om inte den där ”radikala” världsförbättrarivern – som de flesta av mina generationskamrater såg som självklar – byggdes på en tillräckligt stark grund skulle slutresultatet bara bli ytterligare ett steg i en bestämd riktning: nämligen en alltmer utbredd strävan efter ”personal peace and affluence”. Alltså lugn och ro och materiellt överflöd. Där olika light-versioner av österns visdom passar som hand i handske med en sanslös överkonsumtion. 

Ytterligare någon vecka in i semestern har jag turen att stöta på den unga engelska litteraturvetaren Devorah Baum och hennes uppmärksammade och mycket intressanta bok Feeling Jewish – A Book for Just About Anyone (Yale University Press 2017). Utifrån sin egen sekulära judiska erfarenhet beskriver hon ett antal obekväma och obehagliga känslor och attityder som hon förknippar med det judiska kulturarvet och som hon samtidigt menar har blivit alltmer betecknande för den moderna människan. Hon skriver om självförakt, avundsjuka, skuldkänsla, tvångstankar, känsla av utsatthet gränsande till förföljelsemani, ambivalent överbeskyddande, tillgjordhet. Det intressantaste kapitlet handlar just om skuld och skuldkänslor, med utgångspunkt från författarens eget ständiga samvetskval och hennes känsla av att vara skyldig.  

Baum menar att Adornos slutsatser efter Auschwitz följer upp en biblisk symbolik, den om människans fall. Hans sätt att tala om det universella ”fallet” som karakteriserar historien efter Auschwitz har en religiös dimension som leder tankarna till Adam i Edens lustgård. Baum balanserar i hela boken mellan närhet och distans, mellan personliga berättelser och kyligt analyserande, men hon är uppenbart angelägen att bibehålla den akademiska respekten. Ändå värjer hon sig inte för att lyfta fram den traditionellt judeo-kristna bilden av människan som ”syndare” som ett potentiellt viktigt bidrag i en diskussion om den liberala skuldmedvetenheten. Via olika litterära referenser (bland annat a Saul Bellows Mr Sammler’s Planet) tvekar hon inte att lyfta fram alla människors gemensamma erfarenhet av ett samvete och att vi alla innerst inne vet vad som är rätt och fel. Hon beskriver i samma positiva tonläge bönen ”som den form av diskurs som människan traditionellt har vänt sig till i hopp och desperation när kunskapen inte längre räcker till”.

Baum menar precis som Agamben att samtidsmänni-skans skuld inte främst består i särskilda handlingar. Men det liberala skuldmedvetandet leder alltför ofta till en tilltagande cynism som utrycks i känslor och ord typ ”det är ändå ingen idé” och ”vad kan jag som enskild individ egentligen göra?” Det är i relation till detta hon lyfter fram den bibliska tolkningen av den fallna människan som ett möjligt och konstruktivt alternativ. Människan som en fallen varelse, eländig och oändligt komprometterad, men samtidigt skapad till Guds avbild, en aktiv, effektiv och – framför allt – förändringsbar varelse.

Till den bibliska berättelsen hör också betoningen av individuellt ansvar, skulle man kunna tillägga. Ett problem med resonemang liknande dem som Adorno och Agamben för fram är att de riskerar att sudda ut gränser mellan verklig och projicerad skuld. Om alla i någon mening är skyldiga finns det risk för att ingen verkligt skyldig kan identifieras. Och om betoningen på strukturerna blir alltför stor ökar frestelsen att smita undan det egna ansvaret, och ”nån-annan-ismen” blir ett lite för lätt alternativ. 
Mosskin ger ingen indikation på att han läst Devorah Baum. Men de båda hamnar i samma slutsats: skuldkänslorna kanske kan bli allas vår räddning. Det sista vi ska göra är att förakta våra samveten. Eller ”förhärda våra hjärtan” som bibelordet, i mycket tydliga ordalag, varnar för. 

Personligen har jag inga svårigheter att hålla med. Samtidigt som jag skickar iväg en klimatkompenserade gåva till en utmärkt miljöorganisation. Väl medveten om att jag kan och bör göra mer.

Närmare fyrtio år efter att jag som 19-åring åkte landvägen till Indien i en ombyggd Volkswagenbuss är jag tillbaka. Den här gången flög vi – och boendet på den fantastiska sandstranden i södra Goa är av en annan kvalitet och prisklass. Målsättningen är också annorlunda: nu handlar det mest om att hämta krafterna efter långa krävande arbetsmånader och att försöka hålla depressionsdemonen borta genom att fly ifrån det svenska vintermörkret. 

Allt är egentligen helt perfekt. Men det är något som gnager och jag vet vad det är. Någon vecka in i ledigheten dyker det upp två debatt-artiklar i Dagens Nyheter som ännu en gång lyfter fram det som ofta skaver, inte minst under sådana här semesterveckor.  Ena dagen skriver konsumtionsforskaren Sofia Ulver om problemen med den medvetna medelklassens långresor och ett par dagar senare fyller psykologen Jonas Mosskins på med att beskriva den frustration och de skuldkänslor det innebär att – trots alla goda föresatser – vara en del av denna medelklass rese- och konsumtionsvanor (DN den 18 och 20 januari 2018).

Amerikaner och engelsmän har ett uttryck för det där: ”liberal guilt”. Det finns ingen riktigt bra motsvarighet i svenskan, men man kanske kan översätta med den liberala skuldmedvetenheten eller kanske det liberala dåliga samvetet. ”Liberal” har då inget med partiet Liberalerna att göra utan snarare något i stil med ”den moderna västerländska människan”. Begreppet ”liberal guilt” dök upp i den amerikanska samhällsdebatten i mitten av 1990-talet, efter en artikel av kulturkritikern Julie Ellison i Critical Inquiry. För Ellison handlade det i första hand om den liberale (då i motsats till den konservative) och ”upplyste” amerikanske vite mannens skuldkänslor i relation till att han fortfarande har det så mycket bättre än svarta amerikaner och inte gör så mycket för att ändra detta faktum. Men begreppet har alltmer kommit att handla om den plågsamma medvetenheten om världens samlade sociala, politiska och ekonomiska orättvisor hos dem som själva inte är drabbade. Och som ändå inte är beredda att göra så mycket åt saken – åtminstone inte om det riskerar att drabba den egna livskvaliteten. I amerikanskt vardagsspråk har uttrycket alltmer fått betydelsen av  ”att må dåligt för att man har det bättre än andra” och har oftast en nedlåtande klang.

Det finns något suspekt och smått patetiskt med den typen av dåligt samvete. Inte bara på grund av att det luktar hyckleri. Numera lever många med en närmast självklar bild av att skuldkänslor i sig är livsförnekande och något som den medvetna människan behöver befria sig ifrån. Antingen för att slippa neuroser (Freud), bli autentisk och fri (Sartre) eller undvika en falsk och förslavande ödmjukhet som hindrar sant självförverkligande (Nietzsche). Vi tycks i stor utsträckning ha förflyttat oss från en skuld- till en skamkultur och har (nästan) lyckats lyfta bort Lutherspöket från våra axlar. Det ”dåliga samvetet” har blivit ett område för terapeutisk bearbetning, snarare än ett incitament till förändrat beteende. Att ”skuldbelägga” en person har länge hört till riktigt dåligt uppförande, i paritet med ”kränkning”. 

Därför blir jag något överraskad av psykolog Mosskins slutsats i DN-artikeln. Han skriver nämligen att ”kanske är det just våra skuldkänslor som blir allas vår räddning. Om den köpstarka klassen känner tillräckligt dåligt samvete kan det leda till handling …(och) skapa det tryck som beslutsfattarna behöver.”

Det var på den där tidigare resan till Indien som jag första gången hörde uttrycket ”the white man’s burden”. Det var den brittiska författaren Rudyard Kipling (han med Djungelboken) som i en dikt 1899 introducerade termen. För honom och hans samtida handlade det om den vite mannens ansvarsbörda och plikt att genom sin överlägsenhet se till att fostra och civilisera den ”underutvecklade” delen av världen. För mig och mina likasinnade generationskamrater handlade begreppet snarare om en skuldbörda. Även om inte allt västerländsk inflytande i Afrika och Asien hade varit av ondo, så var det uppenbart att den självgoda kolonialismen hade skapat fler problem än den löst. I lådan på busstaket låg diverse böcker för vår ständigt pågående studiecirkelverksamhet med anknytning till ämnet, inklusive Paulo Freires Pedagogik för förtryckta, Erik Dammans Framtiden i våra händer och olika böcker om Asiens historia. Ingen av oss var revolutionär marxist men vi såg på hela resan som ett led i vårt engagemang för en bättre och rättvisare värld.

Några år senare stötte jag på gamla texter från Theodor Adorno där han lyfte fram en annan sorts skuldbörda: den som de som överlevt Auschwitz bar. Utan att egentligen veta särskilt mycket om vare sig Adorno, eller den så kallade Frankfurtskolan han tillhört, var det ändå inte svårt att ta till sig hans tankar om Förintelsen som beviset för Upplysningens och det rationella västerländska förnuftets misslyckande att hålla Barbariet stången. Och att alla som lever vidare i den värld och civilisation som skapat förutsättningar för koncentrationslägren i någon mening är medskyldiga.

Man behöver inte vara professor i idéhistoria för att se kopplingar till senare och ännu mer radikal samhällskritik. Postkolonialismens avklädning av den europeiska imperialismens konsekvenser för världen efter Columbus har inte direkt stärkt det moderna västerländska projektets moraliska ställning. Det krävs inte så mycket fantasi för att se en störande konsekvent linje från Cortez spanska conquistadorer och portugisernas geniala slavhandelstriangel, via brittiskt opiumkrig, general Custers ”soldier blue” och kung Leopolds Kongopolitik till det Auschwitz som Adorno beskrev som ett paradigmskifte. De amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki inte att förglömma.

En person som ytterligare bidragit till tankar om den moderna människans skuldkänslor är den italienska filosofen Giorgo Agamben. Han är mest känd för sitt arbete om makt och radikalt utanförskap utifrån begreppet homo sacer (med den dubbeltydiga innebörden ”den heliga” respektive ”den bannlysta” människan). Men Agamben har också knutit an till Adornos tankegångar i ett intressant bidrag till samtalet om skuld. Han menar att det har skett en grundläggande historisk förskjutning av förhållandet mellan objektiv och subjektiv skuld och för att illustrera detta utgår han ifrån den klassiske tragiske hjälten Oidipus. Oidipus blir ju objektivt skyldig till både incest och fadermord. Men han är subjektivt oskyldig eftersom han inte varit medveten om innebörden av sina handlingar. Med den moderna människan är det tvärtom. Hon är objektivt oskyldig, eftersom hon inte mördar, förtrycker eller stjäl med sina egna händer. Men hon är subjektivt skyldig eftersom hon vet att hennes bekvämlighet och trygghet betalas av någon annan. Någonstans långt borta – och ofta med ett högt pris.

Där någonstans slås det en bro mellan Adorno, dekonstruerande postmodernism, det liberala dåliga samvetet och oss som rör oss på den här stranden. Objektivt oskyldiga men kanske subjektivt skyldiga. Åtminstone känns det så, i relation till klimatförstörande flygresor, underbetalda sömmerskor i Bangladesh, sällsynta Kongo-metaller i mobiltelefoner, långväga transporter av exotiska frukter, med mera.  
Utan att nämna vare sig Elison, Adorno eller Agamben är det i alla fall detta som de där DN-artiklarna knyter an till. 

I soluppgångsljuset här i Goa möts två på ytan olika grupper medan stilla vågor rullar in över stranden. Den ena joggar, ofta i högt tempo och med redan vältränade kroppar. Den andra gruppen mediterar – ibland i kombination med mer eller mindre avancerade yoga-övningar. Några timmar senare dyker mer vanliga soldyrkare upp och lägger sig i sanden, med eller utan en lättläst bok. På kvällarna samlas alla över gruppgränserna på något av alla utskänkningsställen. Äter och dricker gott, och lyssnar till någon av de artister med eller utan band som spelar covers. ”Yesterday” och ”Imagine” hör fortfarande till favoriterna. Jag är säkert inte den ende som plågas av den där liberala skuldmedvetenheten och insikten om att välkammade Beatles och världsfrånvände Maharishi vann. Att det inte blev så mycket kvar av alla drömmar om en rimligare värld. 

För min egen del minns jag plötsligt en sentens från Francis Schaeffer. Den nu sedan länge hemgångne kristne apologeten fångades tyvärr in och tämjdes av nordamerikanska fundamentalistiska strömningar ungefär samtidigt som jag själv tillbringade en sommar på hans schweiziska tillflyktsort l’Abri. Men han fick rätt i ett avseende: Om inte den där ”radikala” världsförbättrarivern – som de flesta av mina generationskamrater såg som självklar – byggdes på en tillräckligt stark grund skulle slutresultatet bara bli ytterligare ett steg i en bestämd riktning: nämligen en alltmer utbredd strävan efter ”personal peace and affluence”. Alltså lugn och ro och materiellt överflöd. Där olika light-versioner av österns visdom passar som hand i handske med en sanslös överkonsumtion. 

Ytterligare någon vecka in i semestern har jag turen att stöta på den unga engelska litteraturvetaren Devorah Baum och hennes uppmärksammade och mycket intressanta bok Feeling Jewish – A Book for Just About Anyone (Yale University Press 2017). Utifrån sin egen sekulära judiska erfarenhet beskriver hon ett antal obekväma och obehagliga känslor och attityder som hon förknippar med det judiska kulturarvet och som hon samtidigt menar har blivit alltmer betecknande för den moderna människan. Hon skriver om självförakt, avundsjuka, skuldkänsla, tvångstankar, känsla av utsatthet gränsande till förföljelsemani, ambivalent överbeskyddande, tillgjordhet. Det intressantaste kapitlet handlar just om skuld och skuldkänslor, med utgångspunkt från författarens eget ständiga samvetskval och hennes känsla av att vara skyldig.  

Baum menar att Adornos slutsatser efter Auschwitz följer upp en biblisk symbolik, den om människans fall. Hans sätt att tala om det universella ”fallet” som karakteriserar historien efter Auschwitz har en religiös dimension som leder tankarna till Adam i Edens lustgård. Baum balanserar i hela boken mellan närhet och distans, mellan personliga berättelser och kyligt analyserande, men hon är uppenbart angelägen att bibehålla den akademiska respekten. Ändå värjer hon sig inte för att lyfta fram den traditionellt judeo-kristna bilden av människan som ”syndare” som ett potentiellt viktigt bidrag i en diskussion om den liberala skuldmedvetenheten. Via olika litterära referenser (bland annat a Saul Bellows Mr Sammler’s Planet) tvekar hon inte att lyfta fram alla människors gemensamma erfarenhet av ett samvete och att vi alla innerst inne vet vad som är rätt och fel. Hon beskriver i samma positiva tonläge bönen ”som den form av diskurs som människan traditionellt har vänt sig till i hopp och desperation när kunskapen inte längre räcker till”.

Baum menar precis som Agamben att samtidsmänni-skans skuld inte främst består i särskilda handlingar. Men det liberala skuldmedvetandet leder alltför ofta till en tilltagande cynism som utrycks i känslor och ord typ ”det är ändå ingen idé” och ”vad kan jag som enskild individ egentligen göra?” Det är i relation till detta hon lyfter fram den bibliska tolkningen av den fallna människan som ett möjligt och konstruktivt alternativ. Människan som en fallen varelse, eländig och oändligt komprometterad, men samtidigt skapad till Guds avbild, en aktiv, effektiv och – framför allt – förändringsbar varelse.

Till den bibliska berättelsen hör också betoningen av individuellt ansvar, skulle man kunna tillägga. Ett problem med resonemang liknande dem som Adorno och Agamben för fram är att de riskerar att sudda ut gränser mellan verklig och projicerad skuld. Om alla i någon mening är skyldiga finns det risk för att ingen verkligt skyldig kan identifieras. Och om betoningen på strukturerna blir alltför stor ökar frestelsen att smita undan det egna ansvaret, och ”nån-annan-ismen” blir ett lite för lätt alternativ. 
Mosskin ger ingen indikation på att han läst Devorah Baum. Men de båda hamnar i samma slutsats: skuldkänslorna kanske kan bli allas vår räddning. Det sista vi ska göra är att förakta våra samveten. Eller ”förhärda våra hjärtan” som bibelordet, i mycket tydliga ordalag, varnar för. 

Personligen har jag inga svårigheter att hålla med. Samtidigt som jag skickar iväg en klimatkompenserade gåva till en utmärkt miljöorganisation. Väl medveten om att jag kan och bör göra mer.