Sök

Mästerligt om religionens roll i det liberala samhället

Vibeke Olsson Falk recenserar Joel Halldorfs bok "Gud – återkomsten".

Huddinge, Huddinge, vad blev det av oss, allt det vi drömde och talade om… kuponger, rabattkort och andra reklamtrick…”

Så sjöng Hoola Bandoola Band i början av 70-talet.

I sin nya bok, Gud – återkomsten, menar Joel Halldorf att vi i dag är inne på en farlig väg. Liberalismens betoning av individuella rättigheter – och aldrig det allmänna bästa – och den svenska statsindividualismen kan leda till ett alltmer fragmentariserat och segregerat samhälle.

Halldorf betonar att liberalismen är god som politiskt ramverk – men när den liberala demokratin en gång segrade bars samhället av starka folkrörelser.

På 20-talet var över hälften av Sveriges riksdagsledamöter organiserade nykterister.

I dag ser vi en tendens att högerpopulismen växer där föreningslivet är som svagast. Högerpopulismen erbjuder en fiktiv, abstrakt gemenskap; rasen, nationen.

Folkrörelsernas gemenskap är konkret, erbjuder allt från hjälp i vardagen till framtidshopp. Att relationer inte är okomplicerade och att gemenskapen kan knaka i fogarna är en annan sak; det sker även till exempel inom familjer.

Gud – återkomsten är en mycket angelägen bok, därtill medryckande välskriven.

Det råkade slumpa sig så att jag läste den alldeles efter Åsa Linderborgs och Göran Greiders Det populistiska manifestet (Natur & Kultur 2018). Jag önskar båda dessa böcker många, många läsare. De träffsäkra analyserna av samtiden och visionerna av nya vägar inger hopp.

Det finns alltid något vi håller heligt, frågan är vad. De gamla religionernas evighetshorisont kan ge utrymme för mer tolerans och klarsynthet inför tidens trender.

1900-talets stora massmord ägde rum i fanatiska sekulära ideologiers namn – trots det är det i Sverige i dag en trend att se religion som det stora hotet.

Elefanten i rummet är islam, som Halldorf skriver. Bilden av islam och muslimer färgas alltför mycket av de mest extrema uttrycken för muslimsk tro.

Det var baptister, inte ateister, som var de första förkämparna för mänskliga rättigheter och skapade de första demokratiska sammanhangen.

Detta är för många i dag en blind fläck – liksom frikyrkans nuvarande arbete med integration och rehabilitering av ungdomar som hamnat snett. Halldorf visar med ibland dråpliga exempel hur det blivit helt OK att visa total okunnighet om religion i debatten – en okunnighet som inte accepteras när det gäller hbtq-frågor, litteratur, fotboll eller vad som helst.

Även sociologisk vetenskap som rör religiösa samfund ignoreras ofta helt.

Vi kan ha olika åsikter om religiösa friskolor – personligen vill jag värna om skolan som en plats där alla kan mötas och är därför skeptisk till skolvalet. Men Halldorf visar på hur debatten om förlorat all sans och måtta. Enstaka horribla exempel blåses upp.

Välfungerande skolor som motverkar segregation syns sällan i medier.

Min enda invändning rör kapitlet om kristendomens allra första tid. Halldorf menar att inga idéer om människovärdet fanns i romarriket. Men det fanns idéer om människovärdet i filosofin, framför allt hos stoikerna Epiktetos och Seneca. Den romerska juridiken gjorde stor skillnad mellan slavar och fria, medborgare och icke medborgare, men värnade allas rätt att bli hörda och inte dömas godtyckligt.

Den stora skillnaden när den tidiga kyrkan bröt fram var att hon utövade människovärde i praktiken. Slavar och fria åt tillsammans. Kristna plockade upp och tog hand om nyfödda som satts ut att dö.

Förändringar sker först när idéer omvandlas till levande liv. Det behöver inte ens börja med idéerna, utan med levande liv.

Halldorf påpekar det förödande i migrationsverkets förhör av konvertiter. Kan de inte svara på teoretiska frågor om treenigheten åker de ut – kanske till döden.

Men de flesta blir inte kristna genom teoretiska reflektioner, utan genom levande, mänskliga möten.

Vinäger är inte farligt. Bakpulver är inte farligt. Tillsammans exploderar de.

Den svenska statsindividualismen har tillsammans med nyliberalismen blivit en brygd som många känner oro för. Staten abdikerar och säljer ut allt – samtidigt som den ensidiga betoningen av individen gör att staten ska fylla tomrummet efter civilsamhället.

Här finns ett vägskäl där vänstern och konservativa (märk väl, inte högerextrema) och företrädare för folkrörelser och religiösa skulle kunna mötas – och bjuda motstånd mot extremism och en avhumaniserad marknad.

Joel Halldorf påminner på ett mästerligt sätt om att ett samhälle bara kan byggas underifrån och att vi människor blir till i relationer.

Vibeke Olsson Falk

Huddinge, Huddinge, vad blev det av oss, allt det vi drömde och talade om… kuponger, rabattkort och andra reklamtrick…”

Så sjöng Hoola Bandoola Band i början av 70-talet.

I sin nya bok, Gud – återkomsten, menar Joel Halldorf att vi i dag är inne på en farlig väg. Liberalismens betoning av individuella rättigheter – och aldrig det allmänna bästa – och den svenska statsindividualismen kan leda till ett alltmer fragmentariserat och segregerat samhälle.

Halldorf betonar att liberalismen är god som politiskt ramverk – men när den liberala demokratin en gång segrade bars samhället av starka folkrörelser.

På 20-talet var över hälften av Sveriges riksdagsledamöter organiserade nykterister.

I dag ser vi en tendens att högerpopulismen växer där föreningslivet är som svagast. Högerpopulismen erbjuder en fiktiv, abstrakt gemenskap; rasen, nationen.

Folkrörelsernas gemenskap är konkret, erbjuder allt från hjälp i vardagen till framtidshopp. Att relationer inte är okomplicerade och att gemenskapen kan knaka i fogarna är en annan sak; det sker även till exempel inom familjer.

Gud – återkomsten är en mycket angelägen bok, därtill medryckande välskriven.

Det råkade slumpa sig så att jag läste den alldeles efter Åsa Linderborgs och Göran Greiders Det populistiska manifestet (Natur & Kultur 2018). Jag önskar båda dessa böcker många, många läsare. De träffsäkra analyserna av samtiden och visionerna av nya vägar inger hopp.

Det finns alltid något vi håller heligt, frågan är vad. De gamla religionernas evighetshorisont kan ge utrymme för mer tolerans och klarsynthet inför tidens trender.

1900-talets stora massmord ägde rum i fanatiska sekulära ideologiers namn – trots det är det i Sverige i dag en trend att se religion som det stora hotet.

Elefanten i rummet är islam, som Halldorf skriver. Bilden av islam och muslimer färgas alltför mycket av de mest extrema uttrycken för muslimsk tro.

Det var baptister, inte ateister, som var de första förkämparna för mänskliga rättigheter och skapade de första demokratiska sammanhangen.

Detta är för många i dag en blind fläck – liksom frikyrkans nuvarande arbete med integration och rehabilitering av ungdomar som hamnat snett. Halldorf visar med ibland dråpliga exempel hur det blivit helt OK att visa total okunnighet om religion i debatten – en okunnighet som inte accepteras när det gäller hbtq-frågor, litteratur, fotboll eller vad som helst.

Även sociologisk vetenskap som rör religiösa samfund ignoreras ofta helt.

Vi kan ha olika åsikter om religiösa friskolor – personligen vill jag värna om skolan som en plats där alla kan mötas och är därför skeptisk till skolvalet. Men Halldorf visar på hur debatten om förlorat all sans och måtta. Enstaka horribla exempel blåses upp.

Välfungerande skolor som motverkar segregation syns sällan i medier.

Min enda invändning rör kapitlet om kristendomens allra första tid. Halldorf menar att inga idéer om människovärdet fanns i romarriket. Men det fanns idéer om människovärdet i filosofin, framför allt hos stoikerna Epiktetos och Seneca. Den romerska juridiken gjorde stor skillnad mellan slavar och fria, medborgare och icke medborgare, men värnade allas rätt att bli hörda och inte dömas godtyckligt.

Den stora skillnaden när den tidiga kyrkan bröt fram var att hon utövade människovärde i praktiken. Slavar och fria åt tillsammans. Kristna plockade upp och tog hand om nyfödda som satts ut att dö.

Förändringar sker först när idéer omvandlas till levande liv. Det behöver inte ens börja med idéerna, utan med levande liv.

Halldorf påpekar det förödande i migrationsverkets förhör av konvertiter. Kan de inte svara på teoretiska frågor om treenigheten åker de ut – kanske till döden.

Men de flesta blir inte kristna genom teoretiska reflektioner, utan genom levande, mänskliga möten.

Vinäger är inte farligt. Bakpulver är inte farligt. Tillsammans exploderar de.

Den svenska statsindividualismen har tillsammans med nyliberalismen blivit en brygd som många känner oro för. Staten abdikerar och säljer ut allt – samtidigt som den ensidiga betoningen av individen gör att staten ska fylla tomrummet efter civilsamhället.

Här finns ett vägskäl där vänstern och konservativa (märk väl, inte högerextrema) och företrädare för folkrörelser och religiösa skulle kunna mötas – och bjuda motstånd mot extremism och en avhumaniserad marknad.

Joel Halldorf påminner på ett mästerligt sätt om att ett samhälle bara kan byggas underifrån och att vi människor blir till i relationer.

Vibeke Olsson Falk