Sök

Recensioner: Nya tankar kring vår tids ödesfrågor

Sanningen ska göra er fria, säger Jesus. Det låter fantastiskt. Vem vill inte bli fri? Sverige och övriga västvärlden är till stora delar frihetsprojekt – även om många liberala demokratier just nu är lite kantstötta. Den liberalism som präglat västvärlden är ett sätt att organisera samhället för största möjliga frihet för största möjliga antal människor. Om Jesus har rätt finns det en direkt koppling mellan sanning och frihet. Då blir Pontius Pilatus fråga väldigt viktig: Vad är sanning?

Bokfakta:

  • ”Down to Earth: Politics in the New Climatic Regime” av Bruno Latour (Polity Press 2018)
  • ”Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” av Jonna Bornemark (Volante 2019)

Liberalismen har sina svar på den frågan. Det politiska projektet liberalism utvecklas tillsammans med ett antal sätt att etablera vad som är sant. Ofta betecknas dessa utvecklingar med begreppet ”modernitet”. Med det begreppet åsyftas då framför allt den sammanvävningen av världsåskådning, vetenskap och samhällsstrukturer som börjar ta form under 1600-talet. I moderniteten blir liberalismen så småningom ett av de viktigaste politiska uttrycken för de individuella fri- och rättigheter som människan tänks ha.

Inte bara liberala samhällen utvecklas tillsammans med en kunskapssyn och världsåskådning. Varje mänsklig gemenskap, ja varje kultur och samhälle, påverkas starkt av det som antas vara sant och hur sådana anspråk görs. Sanningarna vi håller oss med skapar vår värld.

Både Bruno Latour och Jonna Bornemark visar det på olika sätt, inom olika sektorer av samhället. Latour utgår i sin bok Down to Earth: Politics in the New Climatic Regime (Polity Press 2018) ifrån klimatproblemen. Bornemark bemöter välfärdssektorns New Public Management (NPM) och evidensbasering i boken Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (Volante 2019).

Men varken klimatförnekelsens väg mot avgrunden eller förpappringens pedanteri i välfärdssektorn går att förstå utan att analysera hur moderniteten har sett på kunskap, enligt författarna.

Bruno Latour är en fransk forskare vars ansats aktörnätverksteori (ANT) eller översättningsteori har influerat en mängd discipliner. Det är alltså en av vår tids akademiska bjässar som nu tar sig an klimathotet, Trump och vetenskapen. I Down to Earth tas stora grepp på litet utrymme för att vända upp och ned på vår grundläggande förståelse av sakernas tillstånd.

I den andan hävdar han att något händer från 1980-talet och framåt. I en ”politisk fiktion” föreslår han – lite på lek, men mycket på allvar – att det är då en liten elit inser att jordklotet inte håller för modernitetens oändliga framåtskridande. Följaktligen bestämmer de sig för att inte längre dela jordklotet med övriga människor. I stället är planen att utvinna så mycket som möjligt ur klotet och låta andra betala notan. För att det ska vara möjligt avregleras (eller ”globaliseras”) de nationella ekonomierna. Samtidigt börjar några från denna lilla elit så tvivel på att det råder en konflikt mellan konsumtionstakten och de tillgängliga resurserna.

Resultatet av den utvecklingen blir tvåfalt: Dels en exploaterande globalisering som endast några få vinner på. Dels de kvarlämnades protektionistiska försvar av en icke-existerande nationell gemenskap. Trumps framgång är att få med sig båda dessa rörelser i en kapitalistisk nationalism.

Jonna Bornemark är docent i filosofi vid Södertörns högskola och är känd för många från P1:s ”Filosofiska rummet”. Hennes gedigna och vackra bok om det omätbaras renässans nominerades till Stora Fackbokspriset. I boken använder hon de tre filosoferna Nicholas Cusanus (1400-tal), Gior-dano Bruno (1500-tal) och René Descartes (1600-tal) som kontrast till mäthysterin hon ser i välfärdssektorns styrningssystem.

En term som hon hänvisar till för att förstå dessa problem är New Public Management eller NPM. Termen myntades av Christopher Hood i en artikel 1991 för att beskriva ett antal förändringar som han såg inom offentlig sektor under 1980-talet i Australien och Storbritannien. Bornemarks exempel visar hur styrningen, trots goda intentioner, missar målet: Verksamheter som lever med ritualistiska dokumentationskrav som blir till egna alternativa, parallella verkligheter vid sidan om det som borde vara kärnverksamheten, nämligen arbetet med patienter, brukare eller elever.

Även strävan efter evidensbaserade insatser riskerar att försämra välfärdens verksamheter. En definition av evidens fokuserar på experimentella studier som jämför effekterna av en insats mot en kontrollgrupp som får en annan insats (eller ingen insats). Att söka efter den sortens naturvetenskapligt modellerad kunskap bortser, menar hon, från alltför många viktiga faktorer inom många insatser inom vård, skola och omsorg.

Dessa problem är intressanta och viktiga i sig själva, men det händer också något spännande vid en parallell läsning av de i sig rätt olika böckerna. I Latours och Bornemarks problemteckningar är dessa företeelser – NPM, evidensbasering, klimatförnekelse, exploaterande globalisering, protektionistisk nationalism – alla symtom på samma grundläggande sjukdom, nämligen modernitetens syn på världen och vetenskapen. De använder lite olika begrepp för att beskriva sjukdomen, men likheterna är stora.

För Latour är ett grundläggande problem en vetenskap som inte har förmått att skilja på sina två olika verksamheter. Det är en sak att studera jorden och dess processer utifrån, som en planet bland andra. Det är en helt annan sak att studera de jordiska processer som vi själva är högst inblandade i, där något står på spel för många av oss. Då håller inte det distanserade sökandet efter enkla orsakssamband. Det som behövs är beskrivningar som ger plats åt fler, som synliggör alla de agenter som är med och skapar vår verklighet, såväl människor som icke-människor såsom maskiner, djur, växter, jord, vatten, infrastrukturer.

Han menar att den nya tiden, antropocen, som syftar på människans inverkan på klimatet och jordklotet, på ett helt nytt sätt nödvändiggör den sortens vetenskaplig öppenhet. Då räcker det inte med modernitetens vetenskapliga urbild: studiet av naturlagar mot bakgrund av en statisk verklighet. Verkligheten själv har satts i rörelse – inte minst genom människans klimatpåverkan. Att förstå den rörelsen kräver en vetenskap som kan ta in sådana föränderliga kombinationer av människor och materia. Vad betyder det? Det betyder att jorden behöver studeras som en självreglerande organism som kontinuerligt responderar på människans handlingar.

Enligt detta synsätt är inte det materiella skilt från människan; det materiella är något aktivt och i någon mening medskapande. Detta ryms inte i modernitetens dominerande synsätt. Ett nytt tänkande behövs. Eller är det nytt? Bornemark finner motmedlet hos renässansfilosoferna Giordano Bruno och Nicholas Cusanus.

För Bruno är materian inte död eller mekanisk utan styrd av inre principer och ”därmed självformande”. Det står i motsättning till det synsätt som filosofen René Descartes arbeten gav upphov till: Materian är ett objekt möjligt att studera på distans.

Giordano Brunos synsätt däremot binder samman allt som existerar i ett ömsesidigt samspel. I detta samspel växlar aktiviteten och passiviteten mellan olika delar av verkligheten på ett sätt som (i viss mån) jämställer människan med materian. För att förklara detta använder Bornemark målande exempel. Ett av dessa är precis det som Latour också använder, nämligen det självreglerande ekosystemet. För att förstå det komplexa samspelet i ett ekosystem räcker det inte med Descartes objektifiering. Det blir för fyrkantigt.

Det behövs något som är mindre dualistiskt, där människan och materian ibland kan byta roller: ibland är den ena aktiv och ibland den andra. Som en födande kvinna som både tar emot kraften i värkarna och använder den, ömsom passivitet och ömsom aktivitet, eller som Bornemark säger ”paktivitet”. Latour använder liknande termer såsom ”dependency” och ”distribution” för att jämställa människan och det icke-mänskliga.

Latours analys av klimatfrågorna och Bornemarks kritik av New Public Management och evidensbasering landar nära varandra i synen på världen. Deras förslag på vad som krävs av en vetenskap med förmåga att lösa samtidens problem är besläktade. Deras böcker skiljer sig dock åt i både språk och ansats.

Något som är viktigt för Bornemark men som helt saknas hos Latour är en diskussion av förnuftsformer, alltså vad som behöver ske i människans inre kunskapsprocess för att denna rörliga värld ska uppfattas av vetenskapen. För att uppfatta världen i sin mångfald räcker nämligen inte den förnuftsform som dominerar modernitetens vetenskapssyn, det som Cusanus benämner ”ratio”. Det är en överbetoning av ratio som har skapat ”förpappringens pedanteri”, mätbarhetsamhället. För att ta sig ur detta behövs Cusanus andra förnuftsform: ”intellectus”. Detta är den del av vårt förnuft som kan värdera själva ramarna för våra kalkyler – och byta ut ramarna. Intellectus är det lyhörda förnuft som kan byta värdeuppsättning och position, alltså precis det som krävs för att förstå komplexa system, vare sig det är ekosystem eller välfärdens verksamheter.

Det finns en risk att Bornemark läses som en svartmålning av välfärdens styrsystem och strävan efter evidens. Min egen och andras forskning visar att det inte är svart eller vitt. Samma kritik skulle kunna riktas mot Latours problemteckning. Men då har man missuppfattat författarnas uppdrag. Empiriskt närgången analys är inte deras ambitioner eller anspråk. Det är inte så de ska läsas. Deras viktiga bidrag är att de adderar begrepp, insikter och språk för att tänka nytt kring några av vår tids ödesfrågor. Böckerna har förmågan att sätta igång våra föreställningsförmågor just kring dessa frågor.

Hur etablerar vi våra sanningsanspråk?

Vilken sorts verklighet är det vetenskapen ska förstå?

Eller med Pilatus: Vad är sanning?

Om nu sanningen gör oss fria får vi nämligen inte slarva med förståelsen av hur våra sanningsanspråk etableras. Annars finns risken att även våra mest ambitiösa försök att förstå sanningen stänger in oss i en fattigare värld än nödvändigt; att vår vetenskap skapar klimatutmaningar som vi inte klarar av att möta; att all vår goda strävan stänger in oss i mätningar som inte hjälper; att de liberala demokratierna genom sin syn på kunskap och världen sågar av den gren de sitter på; att vi inte blir fria.

 

Morten Sager

Fotnot: Morten Sager disputerade på en avhandling med fokus på Bruno Latours ansats Aktörnätverksteori och har sedan dess forskat om evidensbasering, bland annat möjlig att läsa i Evidensens många ansikten: evidensbaserad praktik i praktiken, 2011, Arkiv förlag. Han förestår också en masterutbildning i evidensbasering vid Göteborgs universitet.

Liberalismen har sina svar på den frågan. Det politiska projektet liberalism utvecklas tillsammans med ett antal sätt att etablera vad som är sant. Ofta betecknas dessa utvecklingar med begreppet ”modernitet”. Med det begreppet åsyftas då framför allt den sammanvävningen av världsåskådning, vetenskap och samhällsstrukturer som börjar ta form under 1600-talet. I moderniteten blir liberalismen så småningom ett av de viktigaste politiska uttrycken för de individuella fri- och rättigheter som människan tänks ha.

Inte bara liberala samhällen utvecklas tillsammans med en kunskapssyn och världsåskådning. Varje mänsklig gemenskap, ja varje kultur och samhälle, påverkas starkt av det som antas vara sant och hur sådana anspråk görs. Sanningarna vi håller oss med skapar vår värld.

Både Bruno Latour och Jonna Bornemark visar det på olika sätt, inom olika sektorer av samhället. Latour utgår i sin bok Down to Earth: Politics in the New Climatic Regime (Polity Press 2018) ifrån klimatproblemen. Bornemark bemöter välfärdssektorns New Public Management (NPM) och evidensbasering i boken Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (Volante 2019).

Men varken klimatförnekelsens väg mot avgrunden eller förpappringens pedanteri i välfärdssektorn går att förstå utan att analysera hur moderniteten har sett på kunskap, enligt författarna.

Bruno Latour är en fransk forskare vars ansats aktörnätverksteori (ANT) eller översättningsteori har influerat en mängd discipliner. Det är alltså en av vår tids akademiska bjässar som nu tar sig an klimathotet, Trump och vetenskapen. I Down to Earth tas stora grepp på litet utrymme för att vända upp och ned på vår grundläggande förståelse av sakernas tillstånd.

I den andan hävdar han att något händer från 1980-talet och framåt. I en ”politisk fiktion” föreslår han – lite på lek, men mycket på allvar – att det är då en liten elit inser att jordklotet inte håller för modernitetens oändliga framåtskridande. Följaktligen bestämmer de sig för att inte längre dela jordklotet med övriga människor. I stället är planen att utvinna så mycket som möjligt ur klotet och låta andra betala notan. För att det ska vara möjligt avregleras (eller ”globaliseras”) de nationella ekonomierna. Samtidigt börjar några från denna lilla elit så tvivel på att det råder en konflikt mellan konsumtionstakten och de tillgängliga resurserna.

Resultatet av den utvecklingen blir tvåfalt: Dels en exploaterande globalisering som endast några få vinner på. Dels de kvarlämnades protektionistiska försvar av en icke-existerande nationell gemenskap. Trumps framgång är att få med sig båda dessa rörelser i en kapitalistisk nationalism.

Jonna Bornemark är docent i filosofi vid Södertörns högskola och är känd för många från P1:s ”Filosofiska rummet”. Hennes gedigna och vackra bok om det omätbaras renässans nominerades till Stora Fackbokspriset. I boken använder hon de tre filosoferna Nicholas Cusanus (1400-tal), Gior-dano Bruno (1500-tal) och René Descartes (1600-tal) som kontrast till mäthysterin hon ser i välfärdssektorns styrningssystem.

En term som hon hänvisar till för att förstå dessa problem är New Public Management eller NPM. Termen myntades av Christopher Hood i en artikel 1991 för att beskriva ett antal förändringar som han såg inom offentlig sektor under 1980-talet i Australien och Storbritannien. Bornemarks exempel visar hur styrningen, trots goda intentioner, missar målet: Verksamheter som lever med ritualistiska dokumentationskrav som blir till egna alternativa, parallella verkligheter vid sidan om det som borde vara kärnverksamheten, nämligen arbetet med patienter, brukare eller elever.

Även strävan efter evidensbaserade insatser riskerar att försämra välfärdens verksamheter. En definition av evidens fokuserar på experimentella studier som jämför effekterna av en insats mot en kontrollgrupp som får en annan insats (eller ingen insats). Att söka efter den sortens naturvetenskapligt modellerad kunskap bortser, menar hon, från alltför många viktiga faktorer inom många insatser inom vård, skola och omsorg.

Dessa problem är intressanta och viktiga i sig själva, men det händer också något spännande vid en parallell läsning av de i sig rätt olika böckerna. I Latours och Bornemarks problemteckningar är dessa företeelser – NPM, evidensbasering, klimatförnekelse, exploaterande globalisering, protektionistisk nationalism – alla symtom på samma grundläggande sjukdom, nämligen modernitetens syn på världen och vetenskapen. De använder lite olika begrepp för att beskriva sjukdomen, men likheterna är stora.

För Latour är ett grundläggande problem en vetenskap som inte har förmått att skilja på sina två olika verksamheter. Det är en sak att studera jorden och dess processer utifrån, som en planet bland andra. Det är en helt annan sak att studera de jordiska processer som vi själva är högst inblandade i, där något står på spel för många av oss. Då håller inte det distanserade sökandet efter enkla orsakssamband. Det som behövs är beskrivningar som ger plats åt fler, som synliggör alla de agenter som är med och skapar vår verklighet, såväl människor som icke-människor såsom maskiner, djur, växter, jord, vatten, infrastrukturer.

Han menar att den nya tiden, antropocen, som syftar på människans inverkan på klimatet och jordklotet, på ett helt nytt sätt nödvändiggör den sortens vetenskaplig öppenhet. Då räcker det inte med modernitetens vetenskapliga urbild: studiet av naturlagar mot bakgrund av en statisk verklighet. Verkligheten själv har satts i rörelse – inte minst genom människans klimatpåverkan. Att förstå den rörelsen kräver en vetenskap som kan ta in sådana föränderliga kombinationer av människor och materia. Vad betyder det? Det betyder att jorden behöver studeras som en självreglerande organism som kontinuerligt responderar på människans handlingar.

Enligt detta synsätt är inte det materiella skilt från människan; det materiella är något aktivt och i någon mening medskapande. Detta ryms inte i modernitetens dominerande synsätt. Ett nytt tänkande behövs. Eller är det nytt? Bornemark finner motmedlet hos renässansfilosoferna Giordano Bruno och Nicholas Cusanus.

För Bruno är materian inte död eller mekanisk utan styrd av inre principer och ”därmed självformande”. Det står i motsättning till det synsätt som filosofen René Descartes arbeten gav upphov till: Materian är ett objekt möjligt att studera på distans.

Giordano Brunos synsätt däremot binder samman allt som existerar i ett ömsesidigt samspel. I detta samspel växlar aktiviteten och passiviteten mellan olika delar av verkligheten på ett sätt som (i viss mån) jämställer människan med materian. För att förklara detta använder Bornemark målande exempel. Ett av dessa är precis det som Latour också använder, nämligen det självreglerande ekosystemet. För att förstå det komplexa samspelet i ett ekosystem räcker det inte med Descartes objektifiering. Det blir för fyrkantigt.

Det behövs något som är mindre dualistiskt, där människan och materian ibland kan byta roller: ibland är den ena aktiv och ibland den andra. Som en födande kvinna som både tar emot kraften i värkarna och använder den, ömsom passivitet och ömsom aktivitet, eller som Bornemark säger ”paktivitet”. Latour använder liknande termer såsom ”dependency” och ”distribution” för att jämställa människan och det icke-mänskliga.

Latours analys av klimatfrågorna och Bornemarks kritik av New Public Management och evidensbasering landar nära varandra i synen på världen. Deras förslag på vad som krävs av en vetenskap med förmåga att lösa samtidens problem är besläktade. Deras böcker skiljer sig dock åt i både språk och ansats.

Något som är viktigt för Bornemark men som helt saknas hos Latour är en diskussion av förnuftsformer, alltså vad som behöver ske i människans inre kunskapsprocess för att denna rörliga värld ska uppfattas av vetenskapen. För att uppfatta världen i sin mångfald räcker nämligen inte den förnuftsform som dominerar modernitetens vetenskapssyn, det som Cusanus benämner ”ratio”. Det är en överbetoning av ratio som har skapat ”förpappringens pedanteri”, mätbarhetsamhället. För att ta sig ur detta behövs Cusanus andra förnuftsform: ”intellectus”. Detta är den del av vårt förnuft som kan värdera själva ramarna för våra kalkyler – och byta ut ramarna. Intellectus är det lyhörda förnuft som kan byta värdeuppsättning och position, alltså precis det som krävs för att förstå komplexa system, vare sig det är ekosystem eller välfärdens verksamheter.

Det finns en risk att Bornemark läses som en svartmålning av välfärdens styrsystem och strävan efter evidens. Min egen och andras forskning visar att det inte är svart eller vitt. Samma kritik skulle kunna riktas mot Latours problemteckning. Men då har man missuppfattat författarnas uppdrag. Empiriskt närgången analys är inte deras ambitioner eller anspråk. Det är inte så de ska läsas. Deras viktiga bidrag är att de adderar begrepp, insikter och språk för att tänka nytt kring några av vår tids ödesfrågor. Böckerna har förmågan att sätta igång våra föreställningsförmågor just kring dessa frågor.

Hur etablerar vi våra sanningsanspråk?

Vilken sorts verklighet är det vetenskapen ska förstå?

Eller med Pilatus: Vad är sanning?

Om nu sanningen gör oss fria får vi nämligen inte slarva med förståelsen av hur våra sanningsanspråk etableras. Annars finns risken att även våra mest ambitiösa försök att förstå sanningen stänger in oss i en fattigare värld än nödvändigt; att vår vetenskap skapar klimatutmaningar som vi inte klarar av att möta; att all vår goda strävan stänger in oss i mätningar som inte hjälper; att de liberala demokratierna genom sin syn på kunskap och världen sågar av den gren de sitter på; att vi inte blir fria.

 

Morten Sager

Fotnot: Morten Sager disputerade på en avhandling med fokus på Bruno Latours ansats Aktörnätverksteori och har sedan dess forskat om evidensbasering, bland annat möjlig att läsa i Evidensens många ansikten: evidensbaserad praktik i praktiken, 2011, Arkiv förlag. Han förestår också en masterutbildning i evidensbasering vid Göteborgs universitet.

Bokfakta:

  • ”Down to Earth: Politics in the New Climatic Regime” av Bruno Latour (Polity Press 2018)
  • ”Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” av Jonna Bornemark (Volante 2019)