Sök

Sanning bortom provrören

I en del naturvetenskapliga modeller är vi människor inte mycket mer än en serie biokemiska processer. Men om det vore hela sanningen om oss, vad blir det då av sådant som kärlek, sorg och mening? Johannes Lorin skriver om tron som det meningsskapande mönstret som föregår naturvetenskapen.

Jag var tjugosju år när jag förväntansfull och nervös stod i Masthuggskyrkan i Göteborg. Min blivande fru närmade sig altaret där jag väntade på henne till tonerna av Winhill/Loosehill’s ”Tell her she is the light of the World” där en textrad, som alltid berör mig, lyder ”she wakes me up for coffee, that’s the drill.” Raden hugger alltid tag i mig för att den tycks kombinera både något vardagligt och stort. Den person jag kommer dricka mitt morgonkaffe med är mitt ”light of the world” och mitt livs kärlek.

Några år senare befann jag mig på en begravning där några goda vänner, alldeles för tidigt, förlorat sin pappa efter en lång kamp mot cancer. Ett av syskonen bestämde sig för att sjunga på minnestunden som följde begravningen. Stundens allvar, den påtagliga saknaden tillsammans med tonerna som lämnade henne när hon sjöng orden ”Pappa i himmelen, pappa i himmelen. Ge pappa din himmel, så får du se en evig gudstjänst i mitt hjärta utan paus” grep tag i mig på ett sätt som gjorde att jag inte kunde hålla mina tårar tillbaka. Det kändes uppenbart att något ovärderligt hade gått förlorat som hon satte ord på genom textraderna hon sjöng.

För mig berikades de där två händelserna av att jag förstod min egen berättelse, och mina vänners, inom ramarna för ett större narrativ och en sanning utanför oss själva. Det faktum att jag skulle lova min blivande fru evig trohet fick en del av sin udd genom att jag också skulle lova att ”älska henne såsom Kristus älskar kyrkan”. Min väninnas sång fick en mångbottnad klang när hon sjöng sången som en bön om sin jordiska pappa till sin himmelska Far. Jag tror att de där två tillfällena är några av de mest meningsmättade händelserna i mitt liv.

Men det skulle gå att göra en helt annan läsning av min upplevelse av kärlek till min fru, min känsla av sublimitet till tonerna av min väninnas sång eller av hennes saknad av sin far. Närmar vi oss händelserna genom ett biologiskt perspektiv skulle man kunna ge fascinerande förklaringar av de processer i min hjärna som lade grund för upplevelserna. Från ett evolutionärt perspektiv skulle vi kunna förklara dem utifrån det eventuella överlevnadsvärde som sådana affekter och sådant meningsskapande haft för vår art.

Vilken av de olika förklaringsmodellerna innehåller sanningen om mina upplevelser? Ett sätt att svara på det är att det rör sig om olika språkspel genom vilka vi närmar oss verkligheten: alltså att biokemiska eller evolutionära förklaringar ger en viss typ av svar och teologiska eller filosofiska helt andra. Det teologiska perspektivet ger ett metafysiskt ramverk och det biologiska och evolutionära mer kausala (alltså orsak-verkan).

Det finns dock de som sätter metafysiska berättelser emot vetenskapliga och verkar mena att vi behöver lämna teologiska förklaringar på historiens skräphög och låta vetenskap allena vara det som ger oss den sanna berättelsen om vilka vi är. Psykologiforskaren Steven Pinker säger exempelvis efter en diskussion om moral, evolution och neurologi: ”I motsats till att undergräva moralen kan vetenskap om det moraliska förnuftet främja den, på så vis att den låter oss genomskåda de illusioner som evolution och kultur lagt på oss och hjälpa oss att fokusera på gemensamma och försvarbara mål. Som Anton Tjechov skrev: ’Människan kommer att bli bättre om du visar honom hurdan han är’” (min översättning).

Pinker tycks mena att när vi förstår den neurala grunden för våra moraliska intuitioner eller den evolutionära process som format dem så kan vi se igenom de illusioner som evolution och kultur har lagt på oss och på så vis se vilka vi verkligen är. Baserat på resonemanget i hans artikel verkar det som om de illusioner han pratar om är religion och andra föreställningar om att det finns en moral utanför oss själva.

En annan person som sagt något liknande långt innan Pinker är psykoanalysens fader Sigmund Freud. Freud menade att religiösa trosföreställningar är neuroser genom vilka vi (omedvetet) försöker medicinera oss mot livets plågor. I The Future of an Illusion (1927) argumenterar han för att tron på en himmelsk fader och tron på en moralisk världsordning är genererade av en oförmåga att uthärda livets smärta. Följaktligen skapas teologiska trosföreställningar av vårt omedvetna som ett önsketänkande om hur vi vill att världen ska vara. Trosföreställningar som vi gör bäst i att stå emot och avslöja.

Båda dessa herrar menar alltså att religion och metafysik är något som vetenskapen har lärt oss att se igenom om vi ska betrakta oss själva nyktert och sanningsenligt. Bör jag då sträva efter att ”se igenom” de meningsfulla förnimmelser jag upplevde vid min vigsel eller vid min väninnas pappas begravning genom att rannsaka mitt omedvetna, att studera biokemi eller genom att söka evolutionära förklaringar för att närma mig en mer sanningsenlig bild av händelserna?

Givetvis kan vi lära oss något om sorg, kärlek och mening (till och med sanning) genom att studera vår biologi. Men den vetenskap som ger oss ovärderlig kunskap om världen förvränger samtidigt vår världsbild om vi låter den bli vår enda informationskälla. Exempelvis säger Pinker i ett annat sammanhang att musik är en ”auditiv ostkaka”, något trivialt som bara råkar kittla vår hjärna på ett väldigt trevligt sätt. Neurologi kan såklart utöka vår kunskap om musik. Men om vi försöker förklara, låt säga, Elton Johns sång till Diana på hennes begravning (som trollband en hel nation) som en neural auditiv ostkaka missar vi något väsentligt av händelsen. På samma sätt går vi miste om något fundamentalt genom att tro att vi har närmat oss en sannare bild av vilka vi är genom att försöka förklara mening, moral eller teologi med neurologi.

Jag vill mena att både Freud och Pinker gör sig skyldiga till vad Jürgen Habermas benämner som ”scientism”. Han definierar ”scientism” som ”vetenskapens tro på sig själv: alltså, övertygelsen att vi inte längre kan förstå vetenskap som en form av möjlig kunskap utan måste identifiera kunskap med vetenskap.” I enlighet med en sådan förståelse finns tänkare som menar att naturvetenskapen varken kan eller bör vara vår mest primära förståelseingång till världen. Filosofen Merleau-Ponty menar exempelvis att innan vi börjar väga, mäta och se kausala samband i världen, upplever den på ett visst sätt. Vi ser oss som inbäddade i ett universum som är rikt på mening, en värld som är ”färgad av våra kognitiva, etiska och estetiska värden.” När vi sedan söker naturvetenskapliga förklaringar om oss själva och vår värld distanserar vi oss från vår naturliga (förvetenskapliga) förnimmelse av den; vilket är nödvändigt för att få en mer objektiv bild av den. Men något händer med oss om vi börjar tänka på naturvetenskap som det enda, och slutgiltigt sanna, legitima sättet att se på världen. Då kan vi komma att tro att det som verkligen är sant om oss, det som är botten av förklaringstunnan, är vår biokemi eller den neurala grund våra upplevelser vilar på. Om vi söker sanningen om oss själva genom att försöka reducera det vi förnimmer till vår hjärnas neurala aktivitet finns risken att vi rycker våra upplevelser ur deras meningsskapande sammanhang. Den objektivitet vi söker förvränger då vår syn på oss själva. I förlängningen kan vi komma att se på de aspekter av att vara människa vi håller mest kära som något vår hjärna projicerar på en i sig meningslös värld.

För mig innebär detta att vi på ett förvetenskapligt plan vet att världen är meningsfull, att sorg inte bara är en neurologisk process, att kärlek inte bara är ett evolutionärt hjärnspöke eller att saker som mänskliga rättigheter inte är en fråga om tycke och smak. Det finns sanningar som inte låter sig fångas i våra naturvetenskapliga provrör. Det går ingen rät linje från en förvetenskaplig upplevelse av världen till teologi. Men det är den typen av sanningar som gör att jag fortfarande tror att den värld jag befinner mig i är skapad av den Gud som uppenbarat sig i Kristus. Det är den typen av sanningar som får mig att tro att något mer stod på spel den där dagen när jag nervöst väntade på min blivande brud än ett juridiskt bindande avtal och att sorgen min väninna sjöng ut hördes av hennes himmelske Far.

Finns det hopp om samexistens mellan vetenskaplig och annan typ av kunskap?

I Amanda Kernells film "Sameblod" möter vi den samiska, tonåriga huvudkaraktären Elle-Marja. Inspirerad av sin svensklärarinna och Edith Södergrans poesi längtar hon bort från sin hembygd till ”landet som icke är”. En vision av det landet tycks utkristallisera sig i mötet med storstadsmänniskorna från Uppsala universitet som kommer norrut för att ”civilisera” samerna och inackordera dem i sitt rasbiologiska schema. Elle-Marja förälskar sig i en tonårspojke som kommer just från universitetsstaden hon börjat sukta efter och bestämmer sig slutligen för att följa honom dit. Väl i Uppsala kämpar hon förgäves för att passa in bland ”svenskarna”, som ser på hennes jojkande som ett skrattretande party-trick de kan be henne utföra på kommando. Klämd mellan sin samiska identitet och det nya liv hon söker bestämmer hon sig till slut för att trycka undan den historia hon vuxit upp med. Hon slutar helt tala samiska. I filmens slut möter vi henne som gammal kvinna som fortfarande vägrar kännas vid språket hon en gång talade. Är Elle-Marjas vägran att tala samiska en indikation på att filmen ska tolkas som att det samiska språket dör i mötet med den vita mannens vetenskapslegitimerade diskurs? Jag ser en annan möjlig tolkning.

I filmens slutscen ser vi kåtor sida vid sida med motorcyklar som har börjat användas för renskötsel. Jag tolkar det som en strimma hopp om att samernas språk kan överleva när det moderna (vetenskapliga) har funnit sin plats som en diskurs bland andra i samernas uråldriga meningsgörande historia. När vetenskapen inte längre strävar efter att sluka upp och kolonisera deras meningssystem finns det hopp om samexistens. 

Samma sak gäller med det evolutionära och vetenskapliga narrativet. När det får finnas till som ett språk bland andra kan det samexistera med våra uråldriga meningsgörande system som både kan rota vår värdighet och ge oss visioner av vad det innebär att vara människa på ett sätt där våra erfarenheter inte reduceras till fysiologiska interna händelser.

Johannes Lorin

Ptp-psykolog, Master of Arts in Theological Studies.

Jag var tjugosju år när jag förväntansfull och nervös stod i Masthuggskyrkan i Göteborg. Min blivande fru närmade sig altaret där jag väntade på henne till tonerna av Winhill/Loosehill’s ”Tell her she is the light of the World” där en textrad, som alltid berör mig, lyder ”she wakes me up for coffee, that’s the drill.” Raden hugger alltid tag i mig för att den tycks kombinera både något vardagligt och stort. Den person jag kommer dricka mitt morgonkaffe med är mitt ”light of the world” och mitt livs kärlek.

Några år senare befann jag mig på en begravning där några goda vänner, alldeles för tidigt, förlorat sin pappa efter en lång kamp mot cancer. Ett av syskonen bestämde sig för att sjunga på minnestunden som följde begravningen. Stundens allvar, den påtagliga saknaden tillsammans med tonerna som lämnade henne när hon sjöng orden ”Pappa i himmelen, pappa i himmelen. Ge pappa din himmel, så får du se en evig gudstjänst i mitt hjärta utan paus” grep tag i mig på ett sätt som gjorde att jag inte kunde hålla mina tårar tillbaka. Det kändes uppenbart att något ovärderligt hade gått förlorat som hon satte ord på genom textraderna hon sjöng.

För mig berikades de där två händelserna av att jag förstod min egen berättelse, och mina vänners, inom ramarna för ett större narrativ och en sanning utanför oss själva. Det faktum att jag skulle lova min blivande fru evig trohet fick en del av sin udd genom att jag också skulle lova att ”älska henne såsom Kristus älskar kyrkan”. Min väninnas sång fick en mångbottnad klang när hon sjöng sången som en bön om sin jordiska pappa till sin himmelska Far. Jag tror att de där två tillfällena är några av de mest meningsmättade händelserna i mitt liv.

Men det skulle gå att göra en helt annan läsning av min upplevelse av kärlek till min fru, min känsla av sublimitet till tonerna av min väninnas sång eller av hennes saknad av sin far. Närmar vi oss händelserna genom ett biologiskt perspektiv skulle man kunna ge fascinerande förklaringar av de processer i min hjärna som lade grund för upplevelserna. Från ett evolutionärt perspektiv skulle vi kunna förklara dem utifrån det eventuella överlevnadsvärde som sådana affekter och sådant meningsskapande haft för vår art.

Vilken av de olika förklaringsmodellerna innehåller sanningen om mina upplevelser? Ett sätt att svara på det är att det rör sig om olika språkspel genom vilka vi närmar oss verkligheten: alltså att biokemiska eller evolutionära förklaringar ger en viss typ av svar och teologiska eller filosofiska helt andra. Det teologiska perspektivet ger ett metafysiskt ramverk och det biologiska och evolutionära mer kausala (alltså orsak-verkan).

Det finns dock de som sätter metafysiska berättelser emot vetenskapliga och verkar mena att vi behöver lämna teologiska förklaringar på historiens skräphög och låta vetenskap allena vara det som ger oss den sanna berättelsen om vilka vi är. Psykologiforskaren Steven Pinker säger exempelvis efter en diskussion om moral, evolution och neurologi: ”I motsats till att undergräva moralen kan vetenskap om det moraliska förnuftet främja den, på så vis att den låter oss genomskåda de illusioner som evolution och kultur lagt på oss och hjälpa oss att fokusera på gemensamma och försvarbara mål. Som Anton Tjechov skrev: ’Människan kommer att bli bättre om du visar honom hurdan han är’” (min översättning).

Pinker tycks mena att när vi förstår den neurala grunden för våra moraliska intuitioner eller den evolutionära process som format dem så kan vi se igenom de illusioner som evolution och kultur har lagt på oss och på så vis se vilka vi verkligen är. Baserat på resonemanget i hans artikel verkar det som om de illusioner han pratar om är religion och andra föreställningar om att det finns en moral utanför oss själva.

En annan person som sagt något liknande långt innan Pinker är psykoanalysens fader Sigmund Freud. Freud menade att religiösa trosföreställningar är neuroser genom vilka vi (omedvetet) försöker medicinera oss mot livets plågor. I The Future of an Illusion (1927) argumenterar han för att tron på en himmelsk fader och tron på en moralisk världsordning är genererade av en oförmåga att uthärda livets smärta. Följaktligen skapas teologiska trosföreställningar av vårt omedvetna som ett önsketänkande om hur vi vill att världen ska vara. Trosföreställningar som vi gör bäst i att stå emot och avslöja.

Båda dessa herrar menar alltså att religion och metafysik är något som vetenskapen har lärt oss att se igenom om vi ska betrakta oss själva nyktert och sanningsenligt. Bör jag då sträva efter att ”se igenom” de meningsfulla förnimmelser jag upplevde vid min vigsel eller vid min väninnas pappas begravning genom att rannsaka mitt omedvetna, att studera biokemi eller genom att söka evolutionära förklaringar för att närma mig en mer sanningsenlig bild av händelserna?

Givetvis kan vi lära oss något om sorg, kärlek och mening (till och med sanning) genom att studera vår biologi. Men den vetenskap som ger oss ovärderlig kunskap om världen förvränger samtidigt vår världsbild om vi låter den bli vår enda informationskälla. Exempelvis säger Pinker i ett annat sammanhang att musik är en ”auditiv ostkaka”, något trivialt som bara råkar kittla vår hjärna på ett väldigt trevligt sätt. Neurologi kan såklart utöka vår kunskap om musik. Men om vi försöker förklara, låt säga, Elton Johns sång till Diana på hennes begravning (som trollband en hel nation) som en neural auditiv ostkaka missar vi något väsentligt av händelsen. På samma sätt går vi miste om något fundamentalt genom att tro att vi har närmat oss en sannare bild av vilka vi är genom att försöka förklara mening, moral eller teologi med neurologi.

Jag vill mena att både Freud och Pinker gör sig skyldiga till vad Jürgen Habermas benämner som ”scientism”. Han definierar ”scientism” som ”vetenskapens tro på sig själv: alltså, övertygelsen att vi inte längre kan förstå vetenskap som en form av möjlig kunskap utan måste identifiera kunskap med vetenskap.” I enlighet med en sådan förståelse finns tänkare som menar att naturvetenskapen varken kan eller bör vara vår mest primära förståelseingång till världen. Filosofen Merleau-Ponty menar exempelvis att innan vi börjar väga, mäta och se kausala samband i världen, upplever den på ett visst sätt. Vi ser oss som inbäddade i ett universum som är rikt på mening, en värld som är ”färgad av våra kognitiva, etiska och estetiska värden.” När vi sedan söker naturvetenskapliga förklaringar om oss själva och vår värld distanserar vi oss från vår naturliga (förvetenskapliga) förnimmelse av den; vilket är nödvändigt för att få en mer objektiv bild av den. Men något händer med oss om vi börjar tänka på naturvetenskap som det enda, och slutgiltigt sanna, legitima sättet att se på världen. Då kan vi komma att tro att det som verkligen är sant om oss, det som är botten av förklaringstunnan, är vår biokemi eller den neurala grund våra upplevelser vilar på. Om vi söker sanningen om oss själva genom att försöka reducera det vi förnimmer till vår hjärnas neurala aktivitet finns risken att vi rycker våra upplevelser ur deras meningsskapande sammanhang. Den objektivitet vi söker förvränger då vår syn på oss själva. I förlängningen kan vi komma att se på de aspekter av att vara människa vi håller mest kära som något vår hjärna projicerar på en i sig meningslös värld.

För mig innebär detta att vi på ett förvetenskapligt plan vet att världen är meningsfull, att sorg inte bara är en neurologisk process, att kärlek inte bara är ett evolutionärt hjärnspöke eller att saker som mänskliga rättigheter inte är en fråga om tycke och smak. Det finns sanningar som inte låter sig fångas i våra naturvetenskapliga provrör. Det går ingen rät linje från en förvetenskaplig upplevelse av världen till teologi. Men det är den typen av sanningar som gör att jag fortfarande tror att den värld jag befinner mig i är skapad av den Gud som uppenbarat sig i Kristus. Det är den typen av sanningar som får mig att tro att något mer stod på spel den där dagen när jag nervöst väntade på min blivande brud än ett juridiskt bindande avtal och att sorgen min väninna sjöng ut hördes av hennes himmelske Far.

Finns det hopp om samexistens mellan vetenskaplig och annan typ av kunskap?

I Amanda Kernells film "Sameblod" möter vi den samiska, tonåriga huvudkaraktären Elle-Marja. Inspirerad av sin svensklärarinna och Edith Södergrans poesi längtar hon bort från sin hembygd till ”landet som icke är”. En vision av det landet tycks utkristallisera sig i mötet med storstadsmänniskorna från Uppsala universitet som kommer norrut för att ”civilisera” samerna och inackordera dem i sitt rasbiologiska schema. Elle-Marja förälskar sig i en tonårspojke som kommer just från universitetsstaden hon börjat sukta efter och bestämmer sig slutligen för att följa honom dit. Väl i Uppsala kämpar hon förgäves för att passa in bland ”svenskarna”, som ser på hennes jojkande som ett skrattretande party-trick de kan be henne utföra på kommando. Klämd mellan sin samiska identitet och det nya liv hon söker bestämmer hon sig till slut för att trycka undan den historia hon vuxit upp med. Hon slutar helt tala samiska. I filmens slut möter vi henne som gammal kvinna som fortfarande vägrar kännas vid språket hon en gång talade. Är Elle-Marjas vägran att tala samiska en indikation på att filmen ska tolkas som att det samiska språket dör i mötet med den vita mannens vetenskapslegitimerade diskurs? Jag ser en annan möjlig tolkning.

I filmens slutscen ser vi kåtor sida vid sida med motorcyklar som har börjat användas för renskötsel. Jag tolkar det som en strimma hopp om att samernas språk kan överleva när det moderna (vetenskapliga) har funnit sin plats som en diskurs bland andra i samernas uråldriga meningsgörande historia. När vetenskapen inte längre strävar efter att sluka upp och kolonisera deras meningssystem finns det hopp om samexistens. 

Samma sak gäller med det evolutionära och vetenskapliga narrativet. När det får finnas till som ett språk bland andra kan det samexistera med våra uråldriga meningsgörande system som både kan rota vår värdighet och ge oss visioner av vad det innebär att vara människa på ett sätt där våra erfarenheter inte reduceras till fysiologiska interna händelser.

Johannes Lorin

Ptp-psykolog, Master of Arts in Theological Studies.