Sök

Träden och teologin

Den kristna traditionen har anklagats för att legitimera en roffarmentalitet på jordens resurser, men Andreas Nordlander går längre tillbaka och hittar en djupare kristen syn på skapelsen.

Andreas Nordlander.Fader Amphilochios (d 1970), äldste på ön Patmos, brukade gå runt i den grekiska sommartorkan och vattna de unga träden. Han sa att Gud gav oss ytterligare ett bud som inte är nedtecknat i Skriften – att vi ska älska träden. Hur kan den som inte älskar träden älska Gud? Än i dag, sägs det, är kullarna invid klostret inte förtorkade utan friskt gröna.

I ekokritiska kretsar tycks bilden av trons konsekvenser för naturen emellertid ofta vara en helt annan. Att kristendomen på ett eller annat sätt är inblandad i den pågående ekologiska krisen tycks för många uppenbart, även om det råder oklarhet om exakt hur denna inblandning sett ut.  Mycket av diskussionen går tillbaka på en artikel av historikern Lynn White Jr. i tidskriften Science med titeln ”The Historical Roots of Our Ecological Crisis” (Vol. 155, nr 3767, mars 1967). White menar att rötterna till vår tids ekologiska kris faktiskt utgörs av specifikt kristna idéer.

Vårt agerande i förhållande till naturen har att göra med hur vi förstår oss själva och vår plats på jorden. Här kom kristendomen, enligt White, med något nytt. För det första lärde den att människan är världens centrum och att djuren och den övriga naturen är skapade för att tjäna människan. ”Kristendomen är den mest antropocentriska religion världen någonsin skådat.” För det andra besegrade kristendomen den antika animismen, som såg naturen som besjälad, vilket gjorde det omöjligt att behandla bäckar, berg och träd som material att utnyttjas för mänskliga syften – man behövde ta hänsyn till andarna. Men denna ”sakralisering” av naturen försvinner när kristendomen ”avförtrollar” världen, som därmed lämnas skyddslös. ”För en kristen kan ett träd inte vara någonting annat än blott ett fysiskt faktum. Själva idén om en helig lund är främmande för kristendomen och för Västerlandets etos. I nästan 2 000 år har kristna missionärer huggit ner heliga lunder.”

Om vi för ett ögonblick bortser från den överdrivna retoriken är det uppenbart att Whites observationer är intressanta. Inte nödvändigtvis riktiga, men inte desto mindre värda seriös reflektion. Värt att notera är att White inte avfärdar den kristna tron – han är väl medveten om att finns teologiska alternativ och rekommenderar själv Franciscus av Assisi som ”ekologernas skyddshelgon”. Om problemen har en religiös-existentiell-etisk rot, menar han, måste också lösningarna sökas på ett sådant djupare plan. Tekniska lösningar kommer inte åt problemets kärna.

I en sak har White definitivt rätt: den moderna vetenskapen växer fram ur den naturliga teologin. Det är lika sant för 1600-talets fysik som för 1800-talets biologi. Riktigt är också att den tidiga modernitetens filosofer tenderade att tänka på den skapade världen som en sorts råmaterial för mänsklig aktivitet, och man kunde åberopa 1 Mosebok 1:26–29. Där heter det att människan är skapad till Guds avbild och satt att härska över fiskarna och fåglarna och boskapen och hela jorden.

Samtidigt kom filosofer som Francis Bacon (1561–1626) och René Descartes (1596–1650) att förstå kunskapen som till sin natur praktisk – det handlade om att förstå hur saker och ting fungerar för att kunna förändra och förbättra. ”Kunskap är makt”, heter det hos Bacon. Det vill säga makt över naturen och dess mekanismer. Och Descartes talar varmt om den nya vetenskapen som det som kommer att göra oss män-niskor till naturens ”härskare och ägare”.

Är alltså den teologiska idén om människans särställning och det gudomliga mandatet att härska över resten av skapelsen den draksådd som vi och kommande generationer måste skörda i form av en klimatkatastrof? Det går inte att komma ifrån att kristen förkunnelse och reflektion inneburit att människan på ett eller annat sätt har en särställning – något som ju ligger i tanken på människan som skapad till Guds avbild. Innan man beklagar detta är det klokt att påminna sig om att just denna idé legat till grund för mycket västerländsk humanism och utvecklingen av mänskliga rättigheter.

Men frågan är hur denna människans särställning bör förstås. Tanken att resten av skapelsen tjänar mänskliga syften kom att förstås i termer av materiell nytta i det moderna tänkandet. Men redan en snabb genomläsning av en av den tidiga kyrkans klassiker, Basilius den stores predikoserie över de första sex skapelsedagarna, Hexaemeron, räcker för att upptäcka en helt annan betoning. Här handlar det om att vår kunskap om naturen låter oss få insikter av moralisk eller andlig karaktär. Och mer än så: människan äger möjlighet att i de skapade tingens ordnade struktur och skönhet varsebli något av Guds vishet. ”Vilken variation i trädens bark!” utropar Basilius.

Det moderna tänkandet kan sägas arbeta med ett mekanistiskt paradigm, medan det förmoderna arbetar med ett artistiskt; det som för det förra framstår som en gudomligt konstruerad maskin, vars mekanismer vi kan förstå och kanske förbättra, framstår för det senare som ett gudomligt konstverk att beundra och glädjas över. Bara om man bortser från denna grundläggande skillnad i sättet att se på världen går det att dra en rak linje från de bibliska texterna till ett rättfärdigande av att manipulera världen för våra egna syften utan hänsyn till dess eget inneboende värde såsom uttryck för Guds vishet.

White och andra ekokritiska tänkare i hans efterföljd har alltså rätt i att den ekologiska krisen har teologiska rötter, nämligen i ett sätt att förstå människans särställning och hur den övriga skapelsen tjänar mänskliga behov, som uppstår i och med moderniteten. Men att denna utveckling följer konsekvent från idéerna om människans särskilda gudslikhet och uppdrag till- bakavisas av den teologihistoriska utvecklingen. Tvärtom tycks den teologiska poängen med gudslikheten vara att människan har att verka som Guds representant i det kosmiska tempel som är vår jord, och att därmed vara den som ordnar och vårdar. Definitivt inte den som hänsynslöst exploaterar med blott sin egen vinning för. Inte för intet placeras människan i en trädgård. I vår tids ekologiska kris tycks det mig extra viktigt att faktiskt hålla fast vid att människan har ett särskilt ansvar för resten av skapelsen: en etisk antropocentrism är nödvändig.

Men hur är det då med den utbredda föreställningen att kristendomen innebar en avsakralisering av den naturliga världen, som därefter kom att förstås som blott och bart materia? Ett träd är bara ett träd, inget annat. Även här finns det något rimligt men också något missvisande i Whites kritik. Som teologen och historikern David Bentley Hart har visat, innebar kristendomens utbredning på ett sätt en sorts avmystifiering av världen (David Bentley Hart, Atheist Delusions: The Christian Revolution and Its Fashionable Enemies (Yale University Press, 2009).

Inte för att den förnekade existensen av andliga väsen, men för att den frigjorde människan från deras nyckfulla makt. Hädanefter hade människan att svara inför den ende Skaparen i en värld som ytterst vilade i hans lagar och rådslut. På det viset berövades de inomvärldsliga andarna efterhand sitt inflytande över människors sinnen – en sorts avförtrollning av världen. En av rötterna till den empiriska vetenskapens genombrott under högmedeltiden står att finna här.  

Men att detta skulle ha inneburit en avförtrollning i den moderna bemärkelsen att naturen förstås som blott och bart materia, vilken kunde exploateras för mänskliga behov – det är att läsa in för mycket i den antika historien och i de bibliska texterna. Förvisso förkastade kyrkan animismen, men den menade samtidigt att Gud är närvarande i varje skapat ting så att skapelsen vittnar om och manifesterar Guds härlighet för människorna.

Ur detta växer traditionen om de två böckerna skrivna av Gud, Bibeln och skapelsen, där båda måste läsas med ett vaket öga för deras djupare symboliska betydelse. För en blick skolad i den traditionen är ett träd aldrig bara ett träd, som White vill få oss att tro. Samme predikant som uppmanade sina åhörare att ge akt på trädens bark, kyrkofadern Basilius, säger också: ”Ett grässtrå, en ört är nog för att fånga hela din uppmärksamhet … Vad har nu denna naturens gåta att säga dig?”

Den ortodoxa kyrkans traditioner äger en oerhörd rikedom i förståelsen av den skapade världen. En av de centrala delarna i dess spiritualitet är kontemplationen av naturen (theoria physike), som kräver ett mått av moralisk och andlig övning (praktike). Detta tränar den troende i ett sätt att varsebli världen, såsom i alla delar genomlyst av Skaparens godhet och skönhet.

Här finns källor som vi sällan går till för att nära ett djupgående engagemang i miljöfrågor. Om en viss typ av modern teologi legitimerade en syn på skapelsen som råmaterial för mänskliga materiella behov, finner vi här dess raka motsats. Vi uppmanas att söka en kontemplativ relation till de skapade tingen, att i deras innersta väsen igenkänna det skapande Ordet.

Men detta innebär samtidigt att underkasta sig en moralisk träning för att motverka de vanor som bara låter oss varsebli världen som objekt för vår oavbrutna aktivitet. Kanske måste vi börja tala mer om hur en sådan träning ser ut. Det är inte moralism, utan en rening av blicken. För den som har ögon att se med, den som har tränat sin uppmärksamhet, kan det om vi får tro den äldre kristna traditionen hända att världen börjar lysa såsom vore den uppfylld av Guds härlighet. Kanske är det dess ursprungliga syfte.

Andreas Nordlander

Lektor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet

Andreas Nordlander.Fader Amphilochios (d 1970), äldste på ön Patmos, brukade gå runt i den grekiska sommartorkan och vattna de unga träden. Han sa att Gud gav oss ytterligare ett bud som inte är nedtecknat i Skriften – att vi ska älska träden. Hur kan den som inte älskar träden älska Gud? Än i dag, sägs det, är kullarna invid klostret inte förtorkade utan friskt gröna.

I ekokritiska kretsar tycks bilden av trons konsekvenser för naturen emellertid ofta vara en helt annan. Att kristendomen på ett eller annat sätt är inblandad i den pågående ekologiska krisen tycks för många uppenbart, även om det råder oklarhet om exakt hur denna inblandning sett ut.  Mycket av diskussionen går tillbaka på en artikel av historikern Lynn White Jr. i tidskriften Science med titeln ”The Historical Roots of Our Ecological Crisis” (Vol. 155, nr 3767, mars 1967). White menar att rötterna till vår tids ekologiska kris faktiskt utgörs av specifikt kristna idéer.

Vårt agerande i förhållande till naturen har att göra med hur vi förstår oss själva och vår plats på jorden. Här kom kristendomen, enligt White, med något nytt. För det första lärde den att människan är världens centrum och att djuren och den övriga naturen är skapade för att tjäna människan. ”Kristendomen är den mest antropocentriska religion världen någonsin skådat.” För det andra besegrade kristendomen den antika animismen, som såg naturen som besjälad, vilket gjorde det omöjligt att behandla bäckar, berg och träd som material att utnyttjas för mänskliga syften – man behövde ta hänsyn till andarna. Men denna ”sakralisering” av naturen försvinner när kristendomen ”avförtrollar” världen, som därmed lämnas skyddslös. ”För en kristen kan ett träd inte vara någonting annat än blott ett fysiskt faktum. Själva idén om en helig lund är främmande för kristendomen och för Västerlandets etos. I nästan 2 000 år har kristna missionärer huggit ner heliga lunder.”

Om vi för ett ögonblick bortser från den överdrivna retoriken är det uppenbart att Whites observationer är intressanta. Inte nödvändigtvis riktiga, men inte desto mindre värda seriös reflektion. Värt att notera är att White inte avfärdar den kristna tron – han är väl medveten om att finns teologiska alternativ och rekommenderar själv Franciscus av Assisi som ”ekologernas skyddshelgon”. Om problemen har en religiös-existentiell-etisk rot, menar han, måste också lösningarna sökas på ett sådant djupare plan. Tekniska lösningar kommer inte åt problemets kärna.

I en sak har White definitivt rätt: den moderna vetenskapen växer fram ur den naturliga teologin. Det är lika sant för 1600-talets fysik som för 1800-talets biologi. Riktigt är också att den tidiga modernitetens filosofer tenderade att tänka på den skapade världen som en sorts råmaterial för mänsklig aktivitet, och man kunde åberopa 1 Mosebok 1:26–29. Där heter det att människan är skapad till Guds avbild och satt att härska över fiskarna och fåglarna och boskapen och hela jorden.

Samtidigt kom filosofer som Francis Bacon (1561–1626) och René Descartes (1596–1650) att förstå kunskapen som till sin natur praktisk – det handlade om att förstå hur saker och ting fungerar för att kunna förändra och förbättra. ”Kunskap är makt”, heter det hos Bacon. Det vill säga makt över naturen och dess mekanismer. Och Descartes talar varmt om den nya vetenskapen som det som kommer att göra oss män-niskor till naturens ”härskare och ägare”.

Är alltså den teologiska idén om människans särställning och det gudomliga mandatet att härska över resten av skapelsen den draksådd som vi och kommande generationer måste skörda i form av en klimatkatastrof? Det går inte att komma ifrån att kristen förkunnelse och reflektion inneburit att människan på ett eller annat sätt har en särställning – något som ju ligger i tanken på människan som skapad till Guds avbild. Innan man beklagar detta är det klokt att påminna sig om att just denna idé legat till grund för mycket västerländsk humanism och utvecklingen av mänskliga rättigheter.

Men frågan är hur denna människans särställning bör förstås. Tanken att resten av skapelsen tjänar mänskliga syften kom att förstås i termer av materiell nytta i det moderna tänkandet. Men redan en snabb genomläsning av en av den tidiga kyrkans klassiker, Basilius den stores predikoserie över de första sex skapelsedagarna, Hexaemeron, räcker för att upptäcka en helt annan betoning. Här handlar det om att vår kunskap om naturen låter oss få insikter av moralisk eller andlig karaktär. Och mer än så: människan äger möjlighet att i de skapade tingens ordnade struktur och skönhet varsebli något av Guds vishet. ”Vilken variation i trädens bark!” utropar Basilius.

Det moderna tänkandet kan sägas arbeta med ett mekanistiskt paradigm, medan det förmoderna arbetar med ett artistiskt; det som för det förra framstår som en gudomligt konstruerad maskin, vars mekanismer vi kan förstå och kanske förbättra, framstår för det senare som ett gudomligt konstverk att beundra och glädjas över. Bara om man bortser från denna grundläggande skillnad i sättet att se på världen går det att dra en rak linje från de bibliska texterna till ett rättfärdigande av att manipulera världen för våra egna syften utan hänsyn till dess eget inneboende värde såsom uttryck för Guds vishet.

White och andra ekokritiska tänkare i hans efterföljd har alltså rätt i att den ekologiska krisen har teologiska rötter, nämligen i ett sätt att förstå människans särställning och hur den övriga skapelsen tjänar mänskliga behov, som uppstår i och med moderniteten. Men att denna utveckling följer konsekvent från idéerna om människans särskilda gudslikhet och uppdrag till- bakavisas av den teologihistoriska utvecklingen. Tvärtom tycks den teologiska poängen med gudslikheten vara att människan har att verka som Guds representant i det kosmiska tempel som är vår jord, och att därmed vara den som ordnar och vårdar. Definitivt inte den som hänsynslöst exploaterar med blott sin egen vinning för. Inte för intet placeras människan i en trädgård. I vår tids ekologiska kris tycks det mig extra viktigt att faktiskt hålla fast vid att människan har ett särskilt ansvar för resten av skapelsen: en etisk antropocentrism är nödvändig.

Men hur är det då med den utbredda föreställningen att kristendomen innebar en avsakralisering av den naturliga världen, som därefter kom att förstås som blott och bart materia? Ett träd är bara ett träd, inget annat. Även här finns det något rimligt men också något missvisande i Whites kritik. Som teologen och historikern David Bentley Hart har visat, innebar kristendomens utbredning på ett sätt en sorts avmystifiering av världen (David Bentley Hart, Atheist Delusions: The Christian Revolution and Its Fashionable Enemies (Yale University Press, 2009).

Inte för att den förnekade existensen av andliga väsen, men för att den frigjorde människan från deras nyckfulla makt. Hädanefter hade människan att svara inför den ende Skaparen i en värld som ytterst vilade i hans lagar och rådslut. På det viset berövades de inomvärldsliga andarna efterhand sitt inflytande över människors sinnen – en sorts avförtrollning av världen. En av rötterna till den empiriska vetenskapens genombrott under högmedeltiden står att finna här.  

Men att detta skulle ha inneburit en avförtrollning i den moderna bemärkelsen att naturen förstås som blott och bart materia, vilken kunde exploateras för mänskliga behov – det är att läsa in för mycket i den antika historien och i de bibliska texterna. Förvisso förkastade kyrkan animismen, men den menade samtidigt att Gud är närvarande i varje skapat ting så att skapelsen vittnar om och manifesterar Guds härlighet för människorna.

Ur detta växer traditionen om de två böckerna skrivna av Gud, Bibeln och skapelsen, där båda måste läsas med ett vaket öga för deras djupare symboliska betydelse. För en blick skolad i den traditionen är ett träd aldrig bara ett träd, som White vill få oss att tro. Samme predikant som uppmanade sina åhörare att ge akt på trädens bark, kyrkofadern Basilius, säger också: ”Ett grässtrå, en ört är nog för att fånga hela din uppmärksamhet … Vad har nu denna naturens gåta att säga dig?”

Den ortodoxa kyrkans traditioner äger en oerhörd rikedom i förståelsen av den skapade världen. En av de centrala delarna i dess spiritualitet är kontemplationen av naturen (theoria physike), som kräver ett mått av moralisk och andlig övning (praktike). Detta tränar den troende i ett sätt att varsebli världen, såsom i alla delar genomlyst av Skaparens godhet och skönhet.

Här finns källor som vi sällan går till för att nära ett djupgående engagemang i miljöfrågor. Om en viss typ av modern teologi legitimerade en syn på skapelsen som råmaterial för mänskliga materiella behov, finner vi här dess raka motsats. Vi uppmanas att söka en kontemplativ relation till de skapade tingen, att i deras innersta väsen igenkänna det skapande Ordet.

Men detta innebär samtidigt att underkasta sig en moralisk träning för att motverka de vanor som bara låter oss varsebli världen som objekt för vår oavbrutna aktivitet. Kanske måste vi börja tala mer om hur en sådan träning ser ut. Det är inte moralism, utan en rening av blicken. För den som har ögon att se med, den som har tränat sin uppmärksamhet, kan det om vi får tro den äldre kristna traditionen hända att världen börjar lysa såsom vore den uppfylld av Guds härlighet. Kanske är det dess ursprungliga syfte.

Andreas Nordlander

Lektor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet