I början av 2011 befann jag mig i en mörk studentlägenhet i Göteborg. Jag brydde mig sällan om att tända ljuset eftersom jag ändå mest hade blicken fäst på datorskärmen, som med ett stadigt flöde avledde en biflod av information in i lägenheten och vidare ut i cyberrymden. Det var mellan 40 och 50 millisekunder till Kairo. Jag och mina vänner i aktivistgruppen Telecomix hade alltid färska kunskaper om Egyptens datornätverk eftersom dåvarande presidenten Mubarak hade stängt av nästan hela internet under en av den arabiska vårens viktigaste händelser: protesterna på Tahrirtorget.

Jag och mina hackeraktivistkamrater befann oss i Europa. Våra lägenheter var lika ostädade som de var trygga. Tahrirtorget var lika tårgasdimmigt som det var kaotiskt. Den egyptiska regimen hade länge haft monopol på informationsflödena. Både press, radio och tv stod under gradvis eller total censur. Journalister som var alltför kritiska kunde fängslas. Men digitaliseringen i Egypten hade gått snabbare än vad Mubaraks regim hade räknat med, och ännu hade man inte lyckats hitta tillräcklig bra metoder för att begränsa internet jämfört med hur man hade arbetat med censuren på de analoga mediernas tid.

För samtidigt som det fanns ett Tahrirtorg mitt i Kairo, så fanns det en Facebookgrupp som hette "Tahrir Square". Medan tv-kanalerna ensidigt spred propaganda för det styrande partiet hade framför allt unga egyptier funnit varandra och organiserade protesterna via sociala medier. När jag besökte torget några månader senare stannade jag till vid den politiska gatukonst som skapats under protesterna. På en mur stod skrivet "Freedom Facebook", på en husfasad hade någon sprayat Twitter-hashtagen #jan25 som var datumet då protesterna startade. När jag nu flera år senare googlar efter bilder från protesterna hittar jag egyptier som håller upp skyltar med texter på arabiska som säger "Tack Facebook, Egyptens ungdomar".

Under några kritiska veckor av nedstängt internet i Egypten letade jag och andra hackers i Europa efter små kryphål i barriärerna. Vi hittade några vägar in via universitetens datornätverk som var delvis öppna. Vi använde telefaxar för att sprida nummer till gamla modempooler i Sverige och Tyskland som kunde ge långsamt och dyrt internet till några hundra användare. Vi gjorde vad vi kunde för att kunna koppla ihop oss med de unga egyptierna, som ivrigt berättade om gummikulor, tårgas och misshandel på Tahrirtorget.

Hur skiljer man sant från falskt i en tidsepok som präglas av informationsöverflöd? Digitaliseringen har medfört att vi på bara på ett par decennier har fått helt nya förutsättningar att både skaffa oss information om något vi vill veta och att kritiskt värdera påståenden som möter oss. Tekniken svindlar. Varje sekund kan jag ladda ned hundra megabit av information till min dator. Varje sekund produceras tusentals gigabyte av data när bilder, videoklipp och texter laddas upp och ned. Varje sekund har någon i mina flöden i sociala medier klickat på "gilla" eller bläddrat förbi min senaste statusuppdatering.

Detta informationsöverflöd har kallats för ”the data deluge”, alltså ”datafloden”, ett uttryck som oundvikligen anspelar på berättelsen om syndafloden. Kanske är det inte så missvisande heller. För varje ny digital tjänst som vi anmäler oss till ingår vi ett kontrakt. Kontraktet är finstilt och vi går med på dess villkor utan att läsa detaljerna. För varje tjänst som vi ansluter oss till ökar vi mängden data i den ocean av information som i slutändan efterlämnar ett koldioxidavtryck större än flygindustrin, åtminstone enligt klimatforskarnas preliminära kalkyler.

Men kontraktet innebär mer än så. Genom att träda in på de sociala mediernas arena upprättar vi ett socialt kontrakt för varje vän vi lägger till i våra nätverk. Men vad består då dessa nätverk av och hur hänger de samman med vad som är sant och falskt? Enligt mitt Facebookkonto har jag 422 vänner. Vissa av dem minns jag inte ens på rak arm, men som tur är glömmer aldrig Facebook, för då och då får jag en födelsedagsgratulation av någon främmande person som vid närmare efterforskning var en gammal klasskamrat från åttiotalet som bleknat i mitt köttminne men som permanentats och säkerhetskopierats på en internetserver någonstans i Kalifornien. Samtidigt fungerar mina Facebookvänner, hur nära eller distanserade de än må vara, som en filtermekanism för informationsöverflödet. Vad mitt nätverk gillar, delar och kommenterar bestämmer vilket flöde som jag själv får del av. Vilken information som passerar bestäms inte längre av en programtablå för TV-sändningar, utan av vad som händer i mitt nätverk, vad mina vänner gör. Ofta talar vi i dag om att våra informationsflöden är styrda av algoritmer och automatiserade mjukvaror. Men jag tror man överskattar tekniken främst på grund av att den är så ny. Snarare är det så att vi primärt får den information – och därmed de sanningar – som är rådande bland människorna i våra sociala nätverk, oavsett om de är digitala eller analoga.

Samma sociala medier som hyllades på Tahrirtorget uppenbarar en mörkare baksida. Samma Facebook som president Mubarak tappat kontrollen över ter sig som lika okontrollerbar för oss i vår vardag. Alla som har försökt göra en ”detox” från sociala medier genom att avstå från dem under en period vet hur svårt det är att stå utanför och oroa sig för att man missar något viktigt. Lika svårt är det för samhället att ställa sig utanför digitaliseringens framfart. I Luleå har Facebook byggt ett av sina största datacenter med 100 miljoner i stöd av regeringen. Det är energimässigt fördelaktigt att ha nära till kall luft för att kyla alla de tusentals mikroprocessorer som arbetar frenetiskt med att lagra våra statusuppdateringar. Men den kalla luften värms sakta upp. Kanske placeras nästa datacenter på Nordpolen.

På Facebook finns en stängd grupp med mer än 4 800 medlemmar som är knuten till sidan vaccin.me. Den beskriver sig som ”sajten för alla som vill veta mer om vaccinets baksida. Vi tar upp all den information man oftast inte får ta del av”. Vi hittar enkelt liknande grupper för klimatskeptiker, förintelseförnekare och förvånansvärt aktiva gemenskaper som tror att flygplanen ovan oss sprider ut kemikalier som passiviserar mänskligheten till att lyda den rådande världsordningen. Konspirationsteorier varvas med ”alternativa fakta”, alltså information som sköljts upp som snäckskal på dataflodens översvämmade stränder, just tack vare att internet är fritt och ocensurerat.

Hur ska man då göra för att skilja fakta från "alternativa fakta" i ett informationsöverflöd som inte visar några tecken på att sina? Ett svar kan vara att lita till det sunda förnuftet. Men det är ett alldeles för riskabelt förhållningssätt. Att en egyptisk revolutionär befinner sig 40 millisekunder bort, att Facebooks elförbrukning bidrar till den globala uppvärmningen är knappast kunskaper som går att härleda sig till med sunt förnuft. Det är något jag endast kan veta genom en mängd förkunskaper om hur datornätverk och klimatförändringar fungerar.

Ett annat svar kan vara att låta den etablerade vetenskapen avgöra vad som är fakta. Visst måste det ändå vara så att det är våra främsta forskare som sitter på den allra mest exakta kunskapen? Kanske är det så, men även här stöter vi på problem. Forskningen är ofta osäker och preliminär. Saker som vi vet med säkerhet behöver vi ju inte forska om, utan det är precis i de domäner där okunskap sakta förvandlas till områden som blir mer och mer utforskade, som vetenskaperna bryter ny men osäker mark.

Ett tredje sätt att tänka om fakta är att de alltid är en del av ett nätverk. Ett påstående så att säga värderas genom att vi tittar på vad det är som gör påståendet sällskap. Vaccinmotståndarna och klimatskeptikerna har inget mer än sina alternativa medier att erbjuda. Varje påstående refererar bara till ytterligare ett påstående som säger ungefär samma sak. Blott krusningar i dataflodens ytvatten. Riktiga fakta, däremot, refererar till artiklar, instrument, laboratorier, databaser och forskare som kritiskt granskar varandras arbete. Riktiga fakta har vikt, doft, smak, längd och höjd, även om det rör sig om så vitt skilda saker som mikrober och atomer eller planeter och galaxer.

För att kunna skilja fakta från alternativa fakta måste vi stiga ur den ocean av information som bara är ett musklick bort och se vad som finns bortom den. Vad som är sant och falskt i våra informationsflöden bestäms i stor utsträckning av de nätverk som vi ingår i. Detta gör att vi måste ställa fler frågor om vi vill tänka kritiskt. Det räcker inte med att fråga vad källan till ett påstående är, som om det alltid bara fanns ett enkelt svar. Vi måste även undersöka vilka andra människor, institutioner och organisationer som bär upp och ser till att påståendet cirkulerar. Vilka är de, och vad refererar deras påståenden tillbaka till? På samma sätt som protesterna på Tahrirtorget både var en sida på Facebook, som drevs av unga egyptier, samtidigt som kampen fördes på torget, meter för meter, mitt i Kairo, till ljudet av snabba gummikulor och sylvassa slagord.

Christopher Kullenberg

Docent i vetenskapsteori, Göteborgs universitet.