Allt fler väntar med begravning

Svenskarna är långsammast i världen med att begrava sina döda. Trots att lagen har ändrats för att snabba på processen blir tiden mellan dödsfall och begravning allt längre – och det råder trängsel på bårhusen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Nyheter

– Visst är det ett problem. En kropp som är död är ju något som ska förmultna. Ju längre man väntar innan man lägger den i kistan, eller om den ligger i en kista i en bisättningslokal och väntar på begravning, desto sämre skick är den i, säger Thomas Thomsson på Begravningsbyråernas Transport i Stockholm.

Tre veckor till begravning

Thomas Thomsson tillhör den yrkeskår som ser det de flesta av oss inte riktigt vill veta av. Det vill säga följderna av att svenska folket väntar allt längre med att begrava sina döda.

Enligt färsk statistik från Svenska begravningsbyråers förbund tar det i dag i snitt 21,7 dagar innan en avliden i Sverige får en begravningsceremoni. Det är nästan tre dagar längre än för fem år sedan – och enligt SBF längst tid i världen.

Ingen långsiktig effekt

Den lagändring som kom 2012 och som hade till syfte att korta tiderna mellan dödsfall och begravning har inte gett någon långsiktig effekt. Lagändringen innebar att gravsättning eller kremering av kroppen måste ske senast en månad efter frånfället, mot tidigare två månader. Efter en tillfällig minskning är siffrorna nu tillbaka på samma höga nivå som de var innan lagen ändrades.

Fler kremeringar

– Det som har skett är att direktkremeringarna har ökat, säger Ulf Lernéus på SBF.

– Det betyder att man låter en begravningsentreprenör hämta kroppen och köra den till ett krematorium där den kremeras. Sedan hämtas urnan av de efterlevande som ordnar en ceremoni eller minnesstund vid ett senare tillfälle. Enligt lagen har man ett år på sig att jordsätta askan.

Ont om begravningstider

Den huvudsakliga orsaken till att det går allt längre tid innan en begravningen blir av är, enligt SBF, att fokus har flyttats från den döde till de efterlevande.

– Dels kan de efterlevande ha svårt att enas kring en tid som passar och att samla ihop alla som ska vara med och bestämma. Dels kan det vara ont om begravningstider. I vissa församlingar har man begravningar bara på fredagar.

– Men den främsta orsaken är att de allra flesta anhöriga vill ha begravningen på en fredag. Och vi har bara fyra fredagar per månad, så det blir snabbt fullt, säger Ulf Lernéus.

Skillnad mot grannländerna

Skillnaden mot våra grannländer är stor. I Danmark går det i snitt åtta dagar mellan dödsfall och begravning. I Norge fjorton dagar. Ser man lite längre bort i Europa, till Frankrike, Belgien och Holland, tar det i snitt fem dagar att begrava den döde, allt enligt uppgifter från SBF.

– Det beror på lagstiftningen som finns i de länderna. Men Finland har ingen lagstiftning och där tar det fjorton dagar i alla fall. Traditionen sitter i på ett annat sätt än i Sverige.

Många inom begravningsbranschen ser det som ett problem att människor får ligga länge innan det blir dags för begravning.

– Vi vill ha ett värdigt omhändertagande av den döde, det händer ju saker med den döda kroppen, säger Ulf Lernéus. – Och det samlas många döda på våra bårhus.

”Folk dör hela tiden”

Runt storhelgerna samlas det extra många döda. Det vittnar Thomas Thomsson om. Begravningsbyråernas Transport i Stockholm där han är vd är ett av de företag som kör kropparna mellan sjukhusens bårhus och begravningshuvudmännen, till kyrkor och begravningskapell, och sedan vidare till begravningsplatserna och krematorierna.

– Folk dör ju hela tiden. Vi skulle önska snabbare begravningar och fler begravningstider. Det tror jag alla som jobbar med det här håller med om.

Fakta:

Kyrklig ceremoni vanligast

Vanligast i Sverige är att man begravs i en kyrklig ceremoni, men begravningar kan även ske borgerligt.

Vissa delar av begravningen är strikt reglerad i lag, till exempel var gravsättning får ske.

Det är Svenska kyrkan som ansvarar för landets gravplatser utom i Stockholm och Tranås.

Debatt