Därför tatuerar kristna sina kroppar

Jesus-fiskar, kors och bibelord. Kristna motiv har blivit populära tatueringar och i sommarvärmen blir de extra synliga. Men historiskt sett har kyrkan varit skeptisk.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Nyheter

Ett kors på handleden påminner 24-åriga Helena Alin om att Jesus dött och uppstått för henne. Nyligen gjorde hon sin andra tatuering, ett lejon på innerarmen.

– När jag glömmer bort vem Gud är för mig tänker jag alltid på Aslan i Narnia som representerar Gud. Mäktig och respektingivande, och samtidigt mjuk och underbart god. Därför tatuerade jag ett lejon. Blommorna runt omkring står för helig Ande; skaparglädje och kreativitet, berättar Helena Alin för Dagen.

Hon funderade länge på huruvida det var vist att tatuera in något som kommer sitta på hennes kropp för all framtid men landade i att hon ville bära med sig en fysisk påminnelse om Gud vart hon än går.

– Sedan tror jag att all skönhet kommer från Gud och ser tatueringar som en form av konst.

Läs mer: Bildspel: Här är Dagenläsarnas tatueringar

 

Tatueringar förbjöds

Helena Alin är en av många kristna som har valt att uttrycka sin tro genom en tatuering. Men kyrkans förhållande till den typen av utsmyckningar har historiskt sett varit problematisk.

I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar, men när kristendomen infördes i Rom ville man markera att något nytt hade kommit. Ingen var längre slav eller fri. Tatueringstraditionen försvann, först i Europa och sedan i missionsländerna.

De enda som fortsatte att tatuera sig var sjömän och kriminella. Under lång tid förknippades tatueringar med socialt utanförskap, om än ett utanförskap för de beresta, som bar sina tatueringar som smycken från besökta länder.

På 1980-talet fick tatueringen sitt stora modegenombrott. Något senare slog trenden också igenom i kyrkan.

Törnekrona på armen

Urban Näsvall, känd från Tommie Smajls Poporkester och numera Production Manager på rockfestivalen Sweden Rock, gjorde sin första tatuering i USA i mitten av 1990-talet. En törnekrona på höger arm.

– Jag har alltid varit en outsider i kyrkan, aldrig känt att jag passat in. Jag passar in med Jesus men inte med det religiösa. När jag växte upp som pastorsson i Vaggeryd, frågade en kompis om det var dyrt att vara med i kyrkan eftersom alla hade så fina kläder och fina bilar. Då är ju något galet, det var inte vad Jesus eller apostlarna pratade om.

I USA mötte Urban Näsvall den kristna tatueraren Christopher Perrin och fick se ett annat sätt att vara kyrka.

– Chris och jag blev nära vänner och han är fortfarande viktig för hela vår familj. Han har kommit till Sverige flera år i rad sedan 2005 och har suttit i vårt vardagsrum och tatuerat medan vi kollat på Mello. Kompisar har kommit förbi och tatuerat sig, hängt med på bön, samtal och korv, det är inget konstigt med det.

Urbans armar är täckta av tatueringar, men det är bara törnekronan och två andra tatueringar där han har valt motiv själv. De andra har vuxit fram under samtal och bön.

– När jag och Chris sitter och snackar om det som pågår i livet kan han få en bild som symboliserar det som Gud gör i mitt liv just då och då tatuerar han in det på mig.

 Som en slags profetisk tatuering?

– Äh, det är två kristna kompisar som hänger och utifrån det skapas konst. Chris ser mycket i bilder och symboler och när jag tittar på mina armar kan jag se hur bilderna har ringat in vad som händer i mitt liv. Vi är två idioter som gillar varandra, Jesus och färger på kroppen.

– Samtidigt fungerar tatueringar som påminnelser för mig. Till exempel har jag en kista på armen där det står ”die to self”, det hjälper mig att göra upp med mitt ego, att skärpa mig.

– Och så får jag många frågor, folk undrar varför jag har ett Jesus-ansikte med texten ”frihet” på armen och varför jag skrivit ”Tack Jesus” på ett kors. Jag kan liksom inte backa från min tro. Jag tillhör Jesus. Punkt.

Kan det bli jobbigt i perioder av tvivel?

– Tvärtom! Det är jättebra, det blir en spark tillbaka till dit jag hör hemma. Allt i denna världen vill ta min uppmärksamhet från Jesus och mina armar samlar mitt fokus tillbaka på tacksamheten till vad som hände på korset för 2000 år sedan. Jag är fri!

Stor respons

När Dagen frågar på Facebook om tatueringar med kristna motiv vill många dela med sig. De berättar om hur deras tatueringar är nära förknippade med ett personligt minne, gjorda utifrån en vilja att påminnas om särskilda bibelord eller är ett sätt att offentligt visa sin kristna tro.

Etnologen Birgitta Svensson, professor vid Stockholms universitet har skrivit boken ”Tatueringar – ett sinnligt äventyr” och menar att tatueringens klassresa och nya status beror på vår tids ständiga behov att bekräftas som individer. Hon beskriver hur kroppen blir ett estetiskt projekt, ett led i vår identitetsproduktion och vilja att uttrycka vår personliga frihet. Och mitt i en föränderlig värld symboliserar tatueringen något bestående.

Birgitta Svensson förklarar också hur tatueringar ofta markerar en övergång till ett nytt stadium i livet. Detta blir också tydligt i många kristnas liv.

Så var det till exempel för Dan Carlén som lät tatuera ett Jesusporträtt på ryggen i samband med att han blev frälsningssoldat.

– Det visar min hängivenhet till tron och blir en påminnelse och evangeliserande på samma gång. När man går på badplatsen syns han tydligt och jag får många kommentarer, säger han.

Många andra vittnar på Dagens Facebook om samma sak, om hur tatueringen blev en del i att visa att man lämnat det gamla livet och trätt in i något nytt. Flera har tatuerat över gamla tatueringar med nya kristna motiv i samband med sin omvändelse.

Ville lyfta frågan

I Johanneskyrkan i Halmstad, nuvarande Kornhillskyrkan, där Per-Eive Berndtsson är föreståndare började fler och fler från ungdomsgruppen att tatuera sig i början av tvåtusentalet. Det gjorde att ledarna ville lyfta frågan.

– Eftersom många ungdomar tatuerade sig och hade en viss stil som var inne då, kunde det upplevas som att ”för att vara med här måste man vara tatuerad”. Det gjorde att vi hade ett öppet samtal i gruppen där vi pratade om kroppen och om att duga som man är. Det handlade inte om att vi stängde ute någon som var tatuerad, men vi ville ta upp frågan för reflektion. Men när något annat än bara gruppens gemensamma tro på Kristus är det som förenar en kristen gemenskap, så är det fara å färde.

Hur ser du på bibelordet från Tredje mosebok om att inte rista märken på sin kropp?

– Jag tror inte vi är bundna av det bibelordet. Men däremot kan det vara negativt att inte vara nöjd med sin kropp utan vilja göra om den på olika sätt.

– I vår tid handlar mycket om individualism, om att finna sin identitet och odla sin egen särart genom att se ut på ett visst sätt. Men samtidigt är det dubbelt. Å ena sidan ska man vara en i gänget och å andra sidan ska man vara speciell. Det gäller att sticka ut på rätt sätt. Men som kristna är vi först och främst kallade att söka bekräftelsen hos Gud och vara ledda av honom. Vår identitet finns främst i att vi är Guds barn, inte i att ha häftiga frisyrer eller tatueringar.

Tatueringens historia

  • De äldsta i dag kända tatueringarna sitter på Ötzi, en 5 000 år gammal mumifierad människokropp som hittades i kanten av en glaciär i alperna mellan Italien och Österrike. Små märken sitter över hans leder. Kanske markerade de zoner för smärtlindring. Man har även hittat tatueringar på egyptiska mumier från 2 000 före Kristus. Den mest spridda formen av tatuering är den som utvecklades i Polynesien, upptäcktes av James Cooks expeditioner och spreds över världen av sjömän.

Kändisar med kristna tatueringar

Artisten Justin Bieber – kors på bröstet och under högra ögonvrån.

Fotbollsspelaren David Beckham – Kristus på sidan.

Fotbollsspelaren Neymar – Bedjande händer med texten ”Tro”. Kors i nacken med texten ”Blessed”, ”Gud är trofast” på handleden. Efesierbrevet 6:1 och Korintierbrevet 9:24-27.