Nyheter

Fler begraver sina anhöriga utan ceremoni

På några få år har två nya former av begravning etablerats. Förklaringarna kan vara fulltecknade kalendrar, splittrade familjer – eller en önskan att göra det så lite krångligt som möjligt. – Förr prioriterades döden före allt annat. Så är det inte längre, säger församlingsherde Birgitta Söderberg.

Akt med urna. Så kallas en begravning där de efterlevande tar farväl – i kyrkan eller på annan plats – först efter att den avlidne kremerats. Ordningen har alltså vänts. Normalt brukar ju de anhöriga sluta upp vid kistan som sedan sänks ned i jorden eller förs till krematoriet.

En traditionell kistbegravning måste ske inom en månad efter dödsfallet. Men om kremering väl skett har de anhöriga upp till ett år på sig att planera en ceremoni och urngravsättning.

– Begravning med urna har blivit ett nytt sätt att lösa vår tids problem med att hinna med, säger Birgitta Söderberg som är verksam i Huddinge församling söder om Stockholm.

Lagskärpning

För några år sedan var akt med urna ytterst sällsynt. Nu utgör den sex–sju procent av alla begravningar, enligt Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF). Ändå har varken begravningsbyråerna eller Svenska kyrkan – som ansvarar för de flesta begravningar – lyft fram alternativet.

– Jag tror att orsaken är att detta är så nytt. Vi som arbetar med begravningar är nog kvar i tanken att det är bra att ha en ceremoni nära i tid efter dödsfallet, säger Birgitta Söderberg.

Det som hänt, och som kan förklara utvecklingen, är att begravningslagen skärptes 2012.

Tidsfristen mellan dödsfall och begravning kortades, av etiska skäl, till en månad. De anhöriga fick alltså mindre tid att planera. Men de rationella och sekulariserade svenskarna är inte benägna att släppa allt annat vid ett dödsfall, säger Birgitta Söderberg.

– När man gör begravningen till ett tillfälle som i viss mån ska planeras på samma villkor som andra saker vi gör tillsammans – det ska vara på bästa sätt – då tar det tid att få till.

Direktare

Den andra begravningsformen som etablerats kallas ibland direktare eller, mer formellt, begravning utan ceremoni. Den avlidne förs direkt från dödsbädden till gravsättning, utan de anhörigas närvaro.

– Direktare har funnits i alla tider, men när jag började i branschen på tidigt 80-tal rörde det sig om 1–2 procent av begravningarna. Nu är vi uppe i 7 procent, säger Ulf Lernéus, förbundsdirektör vid SBF.

Fler artiklar för dig