"Hon satte ord på det vi trodde"

Dan Salomonsson, föreståndare i Pingstkyrkan Uppsala sedan 2000, arbetade innan dess i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Där hade han Gun-Britt Holgersson som kollega.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

– Under mina tolv år i Filadelfiakyrkan var hon en ständig inspirationskälla. Gun-Britt var alltid reflekterande, ville jag få bra input så var hon väldigt bra att samtala med. Hon utmanade mig, men alltid med värme.

Samma år som Dan Salomonsson kom till Filadelfiakyrkan, 1988, var det premiär för julkonserten "Den levande sjungande julgranen" som Gun-Britt Holgersson låg bakom. Dan Salomonsson minns projektet som en höjdpunkt under åren i församlingen.

Dessutom nämner han en dikt som Gun-Britt Holgersson skrev efter Estoniakatastrofen 1994.

– Det glömmer jag aldrig. Gun-Britt var gång på gång stundens mästare.

Vad har hon betytt för frikyrkan i Sverige?

– Gun-Britt var en av frikyrkans allra största profiler, inte bara när det gäller musiken utan även genom hennes texter. Hon satte ord på det vi trodde.

Dan Salomonsson konstaterar att det i sammanhanget är svårt att prata om Gun-Britt Holgersson utan att även nämna maken Lars-Erik.

– Deras sånger har varit synonyma med pingströrelsens kärna.

Läs mer | Gun-Britt Holgersson har flyttat hem

 

"Öppen och varm"

Peter Sandwall, musiker, producent och musikprofessor i Oslo, samarbetade med Gun-Britt Holgersson i olika sammanhang under tre decennier i slutet av 1900-talet. Det handlade dels om publicering av sångböcker, skivutgivning och tv-inspelningar, dels om konserter och sångledarkonferenser.

– Gun-Britt var öppen och varm och samtidigt väldigt professionell, vilket inte alltid är egenskaper som hänger ihop. Hon hade också en ödmjuk hållning som gjorde det lätt att samarbeta, säger han. 

Gun-Britt Holgersson översatte också många texter från engelska.

– Hon lyckades att på en och samma gång göra dem både poetiska, evangeliska och folkliga. Gun-Britt var folklig och med det menar jag att hon var en stor kommunikatör, säger han.

"Tänkte utanför ramarna"

Utöver att vara en kommunikatör beskriver Peter Sandwall Gun-Britt Holgersson som stor musiker och ledare.

– Och mitt i allt detta genomsyrades allt av hennes varma kristna tro.

Peter Sandwall förknippar, liksom många andra, Gun-Britt Holgersson med "Den levande sjungande julgranen".

– Det var ganska djärvt att sätta upp en julgran i högborgen Filadelfia på den tiden det begav sig. Gun-Britt var en visionär, hon tänkte utanför ramarna, men inte utanför gränserna.

"Väldigt intensiv period"

En till som samarbetade med Gun-Britt Holgersson med början på 1970-talet var Margit Borgström. Bland annat producerades Margits och maken Rolfs duettskiva av Gun-Britt Holgersson.

– Det var en väldigt intensiv period och samtidigt hade vi otroligt trevligt.

Margit Borgström säger att Gun-Britt Holgersson har betytt väldigt mycket, inte minst när det gäller barnsånger.

– Hon har gett ut så mycket trevligt material med sånger som fortfarande är aktuella och användbara. Under många år var Gun-Britt och Lars-Erik otroligt engagerade i många av Dagenhusets utgivningar.

Samtidigt som Margit Borgström talar mycket om den musikaliska kontakten som hon har haft med Gun-Britt Holgersson uttrycker hon också tacksamhet över en andlig kontakt som har förenat dem.

– Vi önskar Lars-Erik och pojkarna med familjer Guds välsignelse i situationen som nu är.

Han mötte Gud på månen

När ryssen Jurij Gagarin skickades ut i rymden 1961 var det en världssensation. ”Jag kunde inte upptäcka Gud därute” förklarade Gagarin efter landningen.
Men när amerikanen James B Irwin satte sina fötter på månens yta tio år senare var budskapet det motsatta:
”Jag fick en överväldigande känsla av Guds närvaro på månen.”
Den 20 juli är det precis 50 år sedan som de första människorna landade på månen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

James B Irwin är en av tolv personer som promenerat på månens yta.

­– Före månresan var jag inte direkt religiös. Men nar jag stod på månen fick jag en överväldigande känsla av Guds närvaro. Hans ande kändes mer påtaglig än jag någonsin upplevt på jorden.

James Irwin var inte beredd på att månbesöket skulle beröra honom på ett andligt plan. Alla hans förberedelser var inriktade på teknik och vetenskap. Men efter den lyckade landningen på månens yta hände något oväntat:

– Vi upplevde en stormande glädje över att nu kunna utforska en plats där människor aldrig förr hade satt sina fötter.

– Ännu starkare upplevde jag glädje över Guds närvaro på månen. Man kunde inte undgå att beundra Guds skapelse och kärlek.

– För mig innebar de andliga upplevelserna som sköljde över mig en stor personlig förändring. Jag som aldrig hade varit kyrkligt aktiv bestämde mig for att låta döpa mig så fort jag återvände till jorden. Det skedde i Nassau Bay baptistkyrka i Houston, Texas.

När månlandaren tog mark i juli 1971 hade James Irwin och hans astronautkollega Dave Scott ett stort jobb framför sig. Först och främst skulle de packa upp månbilen och för första gången kunde människan köra omkring på månens yta. Totalt samlades 138 kilo månsten in och togs tillbaka till jorden för vetenskaplig forskning. Stenarna har sedan gett värdefull information om bland annat månens ursprung och ålder.

För James Irwin, som just gjort sina omtumlande, andliga upplevelser vid ankomsten till månen, blev kontakten med Gud väldigt påtaglig:

– Det blev nästan som uppenbarelser från Gud när jag skulle lösa praktiska problem i mitt jobb på månen. Gud sa till mig vad jag skulle göra i några kritiska situationer. Jag frågade inte rymdcentralen i Houston om råd vid dessa tillfällen eftersom svaret skulle komma försent. Jag behövde ju svar omedelbart!

Läs mer: Buzz Aldrin firade nattvard på månen

För den tuffa testpiloten James Irwin var detta något helt nytt. Han hade aldrig i sitt dagliga jobb brytt sig om att lyssna på Guds personliga tilltal när det gällde att lösa konkreta arbetsuppgifter.

– Vi upptäckte att hjärnan tycks fungera bättre i rymden. Tanken var klarare, vilket kanske berodde på att hjärnan fick mer syre.

James Irwin bestämde sig för att göra en tydlig, kristen bekännelse framför tv-kamerorna som hela tiden följde honom under månpromenaderna. Han visste att miljontals människor följde varje steg och rörelse från astronauterna 40 000 mil från jorden.

– Jag fick min chans när kollegan Dave Scott plötsligt utbrast: ”Titta på dessa magnifika berg. Är det inte sagolikt vackert när solen strör sitt guld över dem?”

– Vid det laget bestämde jag mig för att citera ett bibelord som jag lagt på minnet: ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån ska min hjälp komma?”

Livet inne i rymdkapseln fick ibland märkliga uttryck, eftersom astronauterna lever tyngdlöst:

– Plötsligt kunde middagsmaten flyta omkring oss på ett okontrollerat sätt. Då kunde jag säga till min kollega: ”Hallå Dave, du verkar ha tappat din biffstek som du skulle äta till middag i dag.”

James Irwin föddes i Pittsburg, Pennsylvania 1930 och dog i en hjärtinfarkt 61 år gammal 1991. Redan 1972 – året efter månresan – gick han i pension och startade samtidigt sin kristna organisation High Flight Foundation, som fortfarande är aktiv genom Irwins barn.

– Efter återkomsten till jorden började jag besöka kyrkor. Det var ett stort ögonblick att få tala inför 50 000 baptister i Astrodome i Houston.

– Jag som tidigare inte gillade att tala offentligt blev nu väldigt aktiv som talare. Jag började bjuda in människor att söka personlig kontakt med Jesus. Det var en sak att tala om månen i vetenskapliga termer, men det var en helt annan sak att berätta om min religiösa upplevelse och inbjuda till samtal och förbön.

Efter James Irwins död 1991 fortsatte James Irwins familj att driva organisationen High Flight Foundation. En av de viktigaste uppgifterna i dag är att ge andligt och moraliskt stöd åt USA:s många krigsveteraner som ofta har problem med relationer och ekonomi efter att ha tjänat landets krigsmakt i främmande länder.

FOTNOT: Fakta om James Irwin har hämtats från boken ”En astronauts bekännelse” som kom ut på svenska 1975. Material kommer också från Arne Winerdals Dagenintervju med James Irwin i samband med ett besök i Sverige på 1970-talet.

Arne Winerdal

Fakta: Månfärder

Den 20 juli 1969 satte Neil Armstrong sina fötter på månens yta och uttalade de berömda orden:

"Ett litet steg for människan men ett stort steg for mänskligheten".

Under tre intensiva år efter den första månlandningen besökte sammanlagt tolv amerikaner månen i olika omgångar. James Irwin var nummer åtta.

Många menar att månlandningarna hörde till 1900-talets största bedrifter. De påverkade inte minst datautvecklingen och banade väg for mikroprocessorn, som i dag finns överallt i vår vardag: telefoner, datorer, bilar etcetera.

Det var USA:s president John F Kennedy som 1962 bestämde att hans land skulle landstiga på månen först av alla "innan 1960-talets slut ..."

Hans dröm infriades med fem månaders marginal i juli 1969. Sedan 1972 har ingen människa promenerat på månen men nu finns färska planer på att genomföra nya besök på månen. "Lunar orbital platform gateway" är ett projekt som ska öppna månen för människan igen.

Syrienkriget
Donald Trumps presskonferens tillsammans med president Sergio Mattarella på onsdagen handlade mer om Syrien än om Italien. 
Foto: Evan Vucci
Foto: Evan Vucci
Syrienkriget
Donald Trumps presskonferens tillsammans med president Sergio Mattarella på onsdagen handlade mer om Syrien än om Italien. 
Foto: Evan Vucci
Foto: Evan Vucci