Martin­ Engqvist är motståndare till att införa dödshjälp

– Jag är vad många skulle beskriva som ett vårdpaket, säger Martin Engqvist då han får ordet.

Han är inbjuden till riksdagen där han på ett seminarium arrangerat av Familjen först kortfattat berättar om hur han testkörde en bil i Frankrike och voltade ner i en ravin.

– Jag bröt nacken och blev helt förlamad från axlar och nedåt.

Där och då, för nitton år sedan, förändrades livet totalt. I dag sitter 51-årige Martin Engqvist i en rullstol som han styr med hjälp av en joystick han kommer åt via hakan. Han behöver assistans dygnet runt.

– Om någon hade frågat mig för tjugo år sedan om det här hade jag nog tänkt, dra ur sladden, säger han.

Och visst, livet har inte varit lätt. Kolsvart är ett ord som Martin använder gång på gång, inte minst när det gick upp för honom att han skulle vara förlamad för resten av livet.

– Det var inte så att jag upprepat låg och bad om dödshjälp, men det fanns stunder då jag inte ville leva, säger han.

– Men det visade sig att jag hade helt fel.

Seminarium om dödshjälp

Anledningen till att han kommit till riksdagen är för att delta i ett seminarium om dödshjälp, med en tydlig slagsida åt att det inte bör införas i Sverige. Exempel plockas från de länder som i dag tillåter dödshjälp, där etiska dilemman staplas på varandra.

– I alla länder som infört dödshjälp finns en debatt om att utvidga den, säger Sven Román, överläkare i psykiatri, som menar att ättestupan mer eller mindre återinförts i Nederländerna.

– Den stora gruppen i den palliativa vården är de som vill fortsätta leva, berättar läkaren Mikaela Luthman.

Problemet, menar hon, är snarare läkare som vägrar släppa taget om döende patienter.

På plats i rummet fanns också en av de kändaste dödshjälpsförespråkarna, liberalen Barbro Westerholm. Hon valde att inte bli alltför polemisk utan konstaterade att de problem som togs upp också måste landa i den utredning som Liberalerna efterfrågar.

– Jag vill ha en parlamentarisk utredning med gott om tid på sig med erfarenheter och tankar från medborgarna, för det här är inte bara professionens fråga utan även en medborgarfråga, sammanfattade Barbro Westerholm sin ståndpunkt.

Ett värdigt liv

Martin Engqvist håller inte med, trots att han själv är medlem i samma parti. Han berättar för Dagen, efter seminariets slut, att olyckan fick honom att börja fundera på vad som är ett värdigt liv. Han har landat i att staten ska hålla sig borta från döden och i stället satsa på palliativ vård och LSS.

– För mig handlar det om gränsdragningar. Jag är jätteorolig för det sluttande planet, säger han.

– Det är en orimlig tanke att staten ska formulera sig kring vilka liv som är värdiga att avsluta. I Nederländerna är det inte omöjligt att jag hade fått hjälp att dö.

Nöjd med tillvaron

Martin jobbar i dag som journalist och redaktör på kommunikationsbyrån Spoon. Han har hjälpmedel som gör att han kan skriva själv och säger att framför datorn är han helt självständig. Han är gift med samma kvinna som vid kraschen och trots sina begränsningar är han nöjd med tillvaron.

– Livet blev inte som jag hade tänkt det, att bryta nacken är skit, livet är krångligt och jag har fortfarande mina kolsvarta stunder. Jag vill inte framstå som den glada invaliden, säger Martin Engqvist.

– Jag är inte samma person som förut, det är en jätteförlust det som hände mig, men livet är värt att leva.

Läs mer Joakim Hagerius: Varför är vår tid besatt av dödshjälp?

---

Detta har hänt

• Tankesmedjan Familjen först hade förra veckan ett seminarium om dödshjälp.

  På plats fanns en av grundarna, Mikael Oscarsson, riksdags­ledamot för KD.

  Rullstolsburna Martin Engqvist var en av deltagarna, tillsammans med Sven Román och Mikaela Luthman.

---