Stiftsadjunkt tveksam: Finns verkligen ett behov att chatta med döda?

– Jag ser detta som ett uttryck för ensamhet. Ska vi inte hellre lära oss dela smärtan i livet genom att minnas tillsammans?
Det säger Sara Garpe, stiftsadjunkt för gudstjänstfrågor vid Stockholms stift om utvecklandet av "de dödas bot".

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Nyheter

Sara Garpe har genom åren mött många sörjande människor. Hon säger att hon uppfattar förslaget om att utarbeta "de dödas bot" som ett allvarligt menat förslag, men hon tycker att det första man bör fråga sig är varför man vill utveckla den här tekniken.

– Finns det verkligen ett behov här? Det är en fråga som väcks i mig. Det bör finnas relevans innan man går vidare. Sedan är man inne på sorgeprocesser och psykologi, och då bör man göra noggranna undersökningar innan man utvecklar en sådan teknik, säger hon.

Hon säger att enligt den erfarenhet hon har själv brukar den som sörjer inte vilja titta på bilder eller filmer för nära inpå ett dödsfall.

Frusen sorg

– Det är först senare i sorgeprocessen man orkar med det. Det vanliga är att man tar det väldigt lugnt i början med minnen. Då kan man fråga sig själv hur en möjlighet att chatta med den döde skulle upplevas.

– Risken finns att man hamnar i det som kallas "frusen sorg".

Det finns också andra aspekter som gör att hon ställer sig tveksam inför att använda tekniken på det sätt som begravningsbyrån tänker.

– Ur en kristen horisont har vi vår stund på jorden. När vi lämnar efter oss foton eller filmer är det något vi varit med om själva, något som vi också är med om att forma. Här kan det i stället handla om att vi lever vidare i händerna på någon annan. Jag tänker att man bör respektera människans integritet även efter döden.

Rundgång av minnen

Det blir också något märkligt i att chatta med en död: man vet att det är på låtsas, att det är en robot, men samtidigt ska man låtsas som att det inte är det.

Det blir ett slags "rundgång" av minnen och fragment som man själv ju faktiskt varit med om att lägga in i robotminnet.

I en sund sorgeprocess finns snarare en framåtriktad rörelse som gör att vi orkar leva vidare, menar hon.

– En viktig komponent är att acceptera hur verkligheten ser ut. Och att också göra det tillsammans med andra. Det är i det relationella man orkar leva vidare.

Här finns kyrkan med som en viktig gemenskap och en möjlighet, säger hon.

– Vi kan alla finnas nära och hjälpa människor att minnas tillsammans. Vi kanske också behöver ändra lite av vår kultur runt sorg, så att det blir lättare att våga öppna sig. Ska vi inte hellre lära oss att dela smärtan i livet med varandra?

Frizonfestivalen
Krisen i Willow creek