Vännens avskedstal till Mahmoud

Hady Moosawy var med och bar kistan vid Mahmouds begravning. På ljusmanifestationen i Jönköping höll han ett minnestal, som vi på Dagen fått tillåtelse att publicera.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Nyheter

Farväl Mahmud!

Farväl min vän, farväl men glöm ej att vi började tillsammans, vågade hoppas tillsammans.

Vi somnade i hopp, under samma tak, vi vågade dela våra tankar och våra önskemål.

Du berättade att ditt absolut viktigaste önskemål var att kunna se din mammas leende igen. Du kan kanske i dag se hennes leende, men inte hon. Inte nu, inte i dag i alla fall, för hennes väntan kommer aldrig att ta slut, hennes barn kommer aldrig tillbaka hem.

Jag satt och försökte illustrera vad du kunde bli när du blir stor, en trollkarl, en fotbollsspelare, en poet, eller bara dig själv, en god vän som ger ett leende till sina vänner med sitt härliga humör.

Du hade talang i allt det här. Det var dina starka sidor. Jag kommer ihåg hur du lekte med dikter, hur poesi ändrade ditt humör och hur du gjorde gamla dikter till nya, lustiga och roliga. Du fuskade på kortspel, du vann på biljard, du gjorde mål i fotboll. Du hade kunnat vara allt, Mahmoud.

Men jag tror att din starkaste sida var ditt sätt att hålla masken. Du gjorde oss aldrig oroliga för dig och din situation, tills vi glömde bort att du drunknade i djup oro, i stor rädsla, i en outtömlig ängslan.

Du hade kanske inte lärt dig hur man gnäller, du var uppväxt som en stark kille, en man som måste vara ett stöd för alla andra. Du lärde dig att inte vara gnällig och kräsen. Att vara stark var kanske din heder. Men till slut orkade du inte vara stark hela vägen.

Du vågade aldrig ha stora önskemål. Du ville bara ha ett enkelt liv, ett arbete, ett hem för att äntligen kunna vara i fred, någonstans att kunna leva utan rädsla.

Du fick det du ville till slut, men inte här. Du är i fred nu, men inte här.

Men, jag har lite svårt att förlåta dig Mahmoud, du lämnade mig ensam, med en svart sorgdräkt och du har inte tänkt på vilket djupt sår du lämnade kvar i mitt hjärta.

Nu vilar du i fred min vän. Nu vilar du ensam och inte tillsammans med dina vänner. Vila min vän, vila i frid Mahmoud. Livet lämnade aldrig dig till att få vara i lugn och ro. Du fick inte vad du förtjänade, du var värd mycket mer än vad du fick. Det kom aldrig en värme av trygghet i ditt hjärta.

Läs mer: Känslosamt då Mahmoud fördes till sista vilan

 

Du var inte en blyertspenna som blir kortare och kortare efter varje gång man använder en pennvässare, som slipas till med svårigheterna. Du var en bläckpenna som tog slut när ingen förväntade sig.

Inuti var du ett ljus som närmade sig att slockna, men här ute trodde vi att du var stark som en björn. Men det var du inte, du var bara duktig på att hålla masken. Eller var det helt enkelt lättare för dig att visa dig glad än att förklara alla dina svårigheter för folk som inte fattar?

Vi trodde bara att du var det starke, förlåt för att vi aldrig förstod dig.

Farväl min vän, farväl Mahmoud.

/Hady Moosawi

(Texten är lätt bearbetad av Dagen)