Påvens oväntade bön under gudstjänsten i Lund

– Gud är den ende domaren, sa påven Franciskus i sin predikan i Lunds domkyrka.Om någon väntade sig ett brandtal, eller kritik mot dem som inte vill ha försoning mellan kristna, så gjorde Franciskus dem besvikna.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Nyheter

Hans predikan var just det, en predikan. Den hade kunnat läsas i stort sett vilken söndag som helst, och i vilken kristen kyrka som helst.

Den utgick från evangelietexten som lästs under gudstjänsten (Johannes 15:1-8) och kretsade kring Jesus Kristus som vinstocken i vilken de kristna grenarna förenas för att bära frukt.

Men under ytan på det allvarsamma och till synes försiktigt diplomatiska ordvalet fanns ändå en liten not av den radikalitet i ekumeniska frågor som tycks driva påven Franciskus.

Så långt som till att faktiskt tacka Gud för reformationen och dess frukter. Vilket han gjorde under gudstjänsten i Lund.

Det måste utan tvekan ses som revolutionerande från en katolsk påves sida, vars företrädare under sin tid som prefekt för katolska kyrkans mäktiga kongregation för troslära författade ett dokument (Dominus Iesus från 2000) i vilket det slogs fast att protestantiska kyrkor inte är kyrkor i egentlig mening, utan ”defekta ecclesiala kommuniteter” som bara till viss del kan ses som en del av Kristi kropp.

– Vi får inte ge upp för den oenighet och avstånd som den kyrkliga splittringen lett till och som har hindrat oss från att förstå varandra, sa Franciskus när han i sin predikan såg tillbaka på 500 år av religionskrig och fiendskap.

– På båda sidorna fanns en ärlig avsikt att upprätthålla den sanna tron. Men vi slöt oss i oss själva, av rädsla eller fördomar mot en tro som andra förkunnar på ett annat sätt och ett annat språk.

Man får förmoda att han med ”vi” menar både katoliker och protestanter.

Hans ord bör ses mot bakgrund av hans tidigare ekumeniska uttalanden. I en intervju med jesuitpatern Ulf Jonsson, gjord inför Sverigebesöket och publicerat i tidskriften Signum och Dagens Nyheter, sa han till exempel följande:

– Ett sunt sätt att leva tillsammans innebär, som jag ser det, att var och en får leva i enlighet med sin tro och får vittna om sin tro för andra i en anda av ekumenisk öppenhet. Man kan inte vara både katolik och sekteristisk, det är två oförenliga hållningar.

Med tanke på definitionen av sekterism (en stark inre sammanhållning och intolerans mot andras åskådningar samt en grupps övertygelse om att ensamt inneha sanningen) antyder Franciskus att han tar avstånd, eller i vart fall tvivlar på dogmen om katolska kyrkan som Kristi enda sanna kyrka.

Det sägs att han har just den här egenheten: att uttrycka radikala åsikter i oväntade och lite mindre sammanhang. Men det går inte ostraffat förbi. Kritiken från de egna leden kan bli hård, för att inte säga skoningslös. När han förra året antydde att katoliker och lutheraner kanske skulle kunna gå till natvarden i varandras kyrkor efter att ha tillfrågat sitt eget samvete, i stället för kyrkans lära, tog det mindre än ett dygn innan ett antal kardinaler förkastade sin påvens funderingar.

Inför mötet i Lund har den amerikanske kardinalen Raymond Burke dammat av kritiken och sagt till medierna att gemensam nattvard varken kan eller får bli verklighet.

Ekumeniken är inte starkare än dess svagaste länk. Det ekumeniska mötet i Lund uppmanar katoliker och lutheraner att ”alltid börja i enhetens perspektiv, inte i splittringens”. Utanför Lunds domkyrka hörs många röster som uppmanar till motsatsen.

 

Anna Bieniaszewski Sandberg