18 oktober 2021

En tidning på kristen grund



Relationer

Hjälp, vår familj klarar inte isoleringen!

Hej Christina!Jag, min man och vår tonårsson har nu, precis som så många andra, levt i flera veckors isolering på grund av coronaviruset. Min man och jag jobbar hemifrån och vår sons gymnasium har distansundervisning. Jag börjar märka att det här tär på våra relationer. Vår son går inte ut någonting under hela dagen, då han först sitter framför sina webbsända lektioner, och när de är slut försvinner han in i sina datorspel. Det känns osunt att se honom leva på det viset. Min man och jag var redan tidigare inne i en period då det kändes som om kärleken gick på sparlåga. Vi hade inte så mycket att prata om. Nu har det blivit ännu värre. Våra middagar är nästan tysta och det enda vi möjligtvis pratar om tillsammans är corona. Har du något tips att ge oss för att jag och min man och vår familj ska bli ett bättre ”team” och ta oss igenom denna svåra tid?M. N

Christina svarar: Barn och unga speglar inte sällan med sitt sätt att vara den stämning som finns i hemmet. Om det är irriterat och tyst mellan de vuxna, väljer de ofta att rikta sitt intresse åt annat håll. Nu är ju digital kommunikation tonåringarnas kanske främsta sätt att umgås, så särskilt i dessa tider är det rimligt att de får gott om utrymme för det. Men självklart behöver han, precis som ni, komma ut och röra på sig. Att vara utomhus lyfter oss ur stress och oro och får envisa tankar att släppa taget. Samtal flyter lättare när vi går en promenad bredvid varandra, lite tystnad känns inte lika påträngande.

I den bästa av världar kan en tid som denna innebära en positiv vändpunkt för en relation där kärleken går på sparlåga. Vi konfronteras obönhörligt med risken att mista den vardag vi tagit för given och även med risken att mista varandra. Det är inte längre en lek med tanken, utan en ovälkommen verklighet som skakar många av oss i grunden. Det vi kan upptäcka är hur mycket av vår trygghet som ligger i att ha någon att höra ihop med.

Att prata om corona med varandra är inte nödvändigtvis något dåligt, det är att dela det som faktiskt tar plats i våra tankar just nu. Dels oron för hur viruset kommer att drabba just oss, men också hur vi önskar att livet ska se ut för oss sedan, när stormen har lagt sig. Då kommer också frågan om hur man kan ta vara på nuet, så att det blir en startpunkt för något nytt. Kan den påtvingade gemenskapstiden bli en väg som leder framåt? Just nu låter det som om ni har fastnat i en känsla av hopplöshet när det gäller relationen. Du beskriver tristess och irritation när ni är tillsammans. Så vill självklart ingen av er ha det, det har bara "blivit så". Det händer i många relationer att man kommer in i sådana perioder. Oftast är det inte den andre man tröttnat på, utan det handlar mer om att livet upplevs alltför kravfyllt och inrutat.

Kan du uttrycka längtan efter förändring till din man, utan att det uppfattas som ett missnöje eller en anklagelse? Kanske lyfta upp det du ser som din del av ansvaret för att det blivit som det är och uttrycka din vilja att förändra. Någon av er måste ta första steget, peka på den ensamhet som flyttat in hos er båda men att något nytt nu har chans att börja spira. Du behöver självklart få veta om han är med på det, om han också vill sträcka ut sin hand igen. Men ibland behöver vi våga ge innan vi är säkra på att vi får detsamma tillbaka.

Det fanns förmodligen en tid när ni hade jublat över att få vara tillsammans hela dagar. Kan ni påminna varandra om den tiden? Ge er tid att titta i fotoalbum och dagböcker? Minnas hur mycket av era liv som är sammanknutet genom allt ni upplevt tillsammans. Kanske även er son skulle tycka om att få del av era familjeminnen, kanske till och med hjälpa er att minnas det ni glömt. Minnas vad som betyder mest.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Relationer