Språkets inre barnrum

Går det ens att minnas en tid när inte skriftspråket och böckerna hade en central plats i livet? Min första dagbok var blå med mjuka plastpärmar och lås. På framsidan ett djur – var det en elefant? Jag kan inte längre se efter eftersom jag slängde hela lådan med gamla skrivböcker i soporna för några år sedan – jag fick ett ryck, lassade ned dem i ett par gamla ICA-kassar och slängde dem i brännbart. Så blev de till koldioxid i atmosfären och värme i våra ledningar.

Hur som helst hade jag fram till den dagen behållit den blå dagboken och vet därför ganska väl vad den innehöll. Med inspiration från litterära dagböcker av fiktiva barn som Mimmi och Bert erövrade jag genren och dess konventioner. Jag inledde med “Kära dagbok” och dagens datum. Sedan redogjorde jag i några få, korta meningar för vad vi gjort på dagis varpå jag avslutade med “Tack och hej leverpastej” eller något annat fyndigt rim.

Jag var sex år gammal och hade inget eget rum, men var på väg att upptäcka att skrivandet kan öppna porten till ett sådant. Ett rum med lås och mjuka pärmar där det finns gott om plats för att odla och utveckla sina tankar, ja själva subjektiviteten. Är det inte just detta som är dagbokens syfte? Det handlade inte om vad som blev skrivet; det viktiga var att vara i skrivandet.

Jag var sex år gammal och hade inget eget rum, men var på väg att upptäcka att skrivandet kan öppna porten till ett sådant.

—  Alva Dahl

Bortsett från just i skrivandet minns jag inte att jag uttryckte så mycket av mig själv, jag tog nog sällan plats med mitt perspektiv. Som många andra barn levde jag mig in i de vuxnas känslor, anpassade mig och var rädd för att besvära. Men skrivandet var bara mitt. Ingen läste dagboken och därför behövde ingen hänsyn tas. Därför gav den utvecklingsmöjligheter som fanns på få andra håll. Att sjunga fungerade på ett liknande sätt – blev en ytterligare dörr in i mitt eget rum. För andra barn kan det kanske vara helt andra aktiviteter – karate, teater, bildskapande. För mig var det skrivandet och sjungandet.

Intressant nog används ofta metaforer från sångens värld i beskrivningen av texter – hur ofta talar inte litteraturkritiker om tonfall, röst, rytm eller rentav melodi när de beskriver ett litterärt verk? Ändå finns ju avgörande skillnader. Sången krävde en total närvaro (det går inte att sudda ut och börja om), men den krävde aldrig att jag satte ord på något, försökte förstå vad det var jag var med om. Jag kunde återanvända samma ord gång på gång – mina egna eller andras. Det var framförandet, fraseringen, själva upplevelsen som betydde mest – åtminstone var det så för mig.

Men för att återgå till skrivandet blev också formandet av bokstäver viktigt. Handen om pennan mot papperet. När jag började skolan hade jag sett fram emot intellektuella utmaningar, men möttes i stället av långsamhet och leda. Den berömda Första klass innebar att sitta timme efter timme inklämd mellan två skräckinjagande pojkar och forma bokstaven A. Ett helt år gick innan vi ens fick använda små bokstäver. Kanske var det dessa långtråkiga avstanningsövningar som gjorde mig så intresserad av bokstävers utseende. Eller kanske var det för att vi hade kraftfulla färgkritor att skriva med, i böcker som vi band själva med riktigt kvalitetspapper. Det måste ju ha skapat en särskild relation till textens materialitet. I tonåren blev jag anlitad för att texta fina skyltar åt skolan och fritidsgården; i gymnasiet var min hemliga dröm att någon gång skapa ett eget typsnitt. Jag skissade i smyg och sökte på nätet men förstod aldrig hur man skulle gå tillväga rent tekniskt.

Långt senare skulle jag läsa Julia Kristevas feministiska texter och börja reflektera över pennan som en fallossymbol. Kanske vore det bättre, mindre patriarkalt, att stoppa fingrarna direkt i bläcket och skriva? Kanske att tangentbordet ur denna synvinkel är att föredra? Ändå har jag inte kunnat slita mig från pennan. Det var den jag lärde mig att skriva och tänka med; jag håller fast vid den så länge jag kan. Numera skriver jag helst med reservoarpenna. Jag har inget exklusivt förråd utan en enda, som läcker och kletar ned fingrarna. Men jag har kommit att trivas med dessa bläckspår efter skrivandet. Nu gör det osynliga rummet synliga avtryck. Ibland letar sig bläcket ända upp i ansiktet, om jag råkat pilla mig någonstans mitt i skrivandet. Här tror jag att jag har Kristeva på min sida.

Ända sedan den blå dagboken har skrivandet varit både lekfullt och livsallvarligt för mig. Och ända sedan dess har det varit ett samtal med andra skrivande personer och skriftliga yttranden. Bert och Mimmi ersattes av andra litterära figurer att gå i dialog med när yttervärldens relationer var otillräckliga eller rent plågsamma. Historien om skrivandet är en historia om läsning. När jag ser tillbaka på mitt skrivande liv är det läsupplevelserna jag ser, upphängda som på en lina.

Var och en som skriver – det må vara romaner eller kom ihåg-lappar, sms eller rapporter – träder i dialog med liknande texter som lästs.

—  Alva Dahl

Som språkvetare har jag fått upptäcka att jag inte är ensam om detta. Det är inte heller bara författare som delar denna erfarenhet. Var och en som skriver – det må vara romaner eller kom ihåg-lappar, sms eller rapporter – träder i dialog med liknande texter som lästs. Vi formulerar oss i gensvar; utifrån ett språkvetenskapligt perspektiv finns det knappast någonting vi vare sig säger eller skriver som inte i någon mening är ett svar på något annat. En av de tänkare som mest träffande beskrivit denna företeelse, språkets dialogicitet, är den ryske språk- och litteraturfilosofen Michail Bachtin (1895–1975). Hans texter är fulla av intressanta observationer som fått upp mina ögon för det storslagna i det vardagliga språkandet. Som denna: att en stor del av alla våra samtal består av återgivningar av vad vi hört (eller läst) någon annan säga. Tänk på de samtal du fört eller hört under de senaste timmarna, dagarna. Bestod de inte till ganska stor del av sådant som: “Min kollega berättade ...”, “Jag pratade med pappa förut, och han sa ...”, “På bussen var det någon som påstod …”, “Hörde du det där på radion om …” och så vidare?

Det är likadant i skrift. Våra yttranden flätas samman i en stor väv. Vilket kan föra tanken till att text ju betyder just väv. Men den sortens etymologiska poänger är något jag utvecklat en ganska kraftig allergi mot. Att gräva i ordens historiska ursprung kan förstås vara en fascinerande övning, men det är ett rätt uselt sätt att argumentera för vad orden betyder för oss i dag. Ordet text betyder bara väv för den som lärt sig detta, och tagit fasta på det. De allra flesta gånger när vi använder ordet ser vi ingen väv framför oss, utan en samling ord i en hyfsat ordnad och meningsbärande följd. Det är alltså det text betyder för oss, oavsett ordets etymologi. Det vi tänker på som text hade i nästan alla avseenden lika gärna kunnat heta kets eller stex. Ordens betydelse är godtycklig och uppstår i vårt samspel. Att vi säger text och inte kets beror inte på att vi föreställer oss texten som en väv, utan på att vi lärt oss att det heter så och vill formulera oss på ett sätt som är begripligt för den vi vänder oss till.

Likväl är väven en bra metafor, eftersom den ger stöd för tanken om språkets dialogicitet. Jag gillar den bättre än kedjan, en annan metafor som ibland används i liknande sammanhang. Kedjan är endimensionell medan väven spretar åt alla håll. Våra yttranden är inte enkelt uppställda på rad – eller lina, som jag skrev där uppe – deras relationer är mer komplexa än så. Den här texten, till exempel, har ju hittills anknutit både till texter av Viveca Lärn, Sören Jacobsson & Anders Olsson, Julia Kristeva, Michail Bachtin och till min barndoms dagbok samt en mängd onämnda yttranden i tal och skrift som påverkat mina tankar om språk och skrivande. Nästa gång jag skriver något i ämnet kanske jag kommer att anknyta till några av dessa, men säkert också till några jag ännu inte upptäckt, eller känt mig manad att svara på. Och om du som läser svarar på denna text, till exempel genom att kommentera den för en familjemedlem vid matbordet, knyter ert samtal förmodligen an till yttranden som jag inte nämnt eller känner till. Så vidgas väven.

I bokslukaråldern hade min bästis och jag några varsina favoritböcker som vi läste om, gång på gång. Som vuxna tycks de flesta av oss inte göra så, och förmodligen betyder det att vi har glömt något helt avgörande om litteratur. Kanske är våra vuxna tankar så präglade av den rådande tillväxtideologin att vi fått för oss att litteratur handlar om informationsansamling eller om att klättra på någon utvecklingsstege, när det väsentliga i själva verket är detsamma som jag ovan hävdade om skrivandet: att träda in i ett särskilt rum, ett rum för förundran och begrundan. Ett rum för att vara de vi är.

De böcker som håller för omläsning är de som hjälper oss dit. Som hjälper oss att inte instrumentalisera tillvaron, utan utforska den. Det rum jag talar om är lika fritt som tryggt. Där får man vara ifred, men samtidigt erfara en alldeles unik gemenskap. Författaren David Foster Wallace beskrev detta en gång med ord som är så träffande att jag var tvungen att transkribera dem från intervjun (som gjordes av den tyska tevekanalen ZDF och finns på youtube) och spara dem för att kunna återvända till dem med jämna mellanrum:

“När jag läser något som är bra och som är äkta så kan jag på något sätt ta mig över den där jag-muren och bebo någon annan på ett sätt som jag inte kan, som vi ju inte kan, i det vanliga livet. Och väldigt ofta när jag gör det och bebor den där andra personen är det som den tänker eller säger eller känner sådant som verkligen ... som jag verkligen själv gör men är rädd att det är något fel på mig för att jag gör och ingen ann ... det finns något så enormt trösterikt i den sortens ... förening och empati”.

Den vuxendomens läsart som påminner mest om barndomens är kanske lectio divina, den andliga bibelläsningen som finns i lite olika tappningar; själv har jag lärt känna den genom en benediktinnunnas instruktioner. Kanske har benediktinerna i sin lugna, beständiga läsning bevarat något av barnets intuition om vad det hela handlar om. Böckernas bok är för oss kristna naturligtvis överlägsen alla andra när det gäller hållbarhet för omläsning. Den som har lärt känna Bibeln så pass väl att den kan släppa pressen på att ha “tagit sig igenom” den kan i lugn och ro upptäcka den på riktigt. Till exempel genom att ta ett par bibelverser och vistas i deras sällskap under en lång stund. Hålla upp ett par verser växelvis mot ljuset av ordets historia och sammanhang och mot ljuset av sin egen situation och belägenhet.

Fick jag råda över präst- och pastorsutbildningarna skulle min första reform vara att ålägga samtliga minst 45 minuters daglig lectio divina. Ingen skulle få lov att predika utan att först ha lärt känna ordet så som det framträder när det omges av tystnad. (För att tala klarspråk: med ordet menar jag såväl Bibelns ord, predikantens egna ord, språk överhuvudtaget och själva urordet, Kristus.) Ord som nyttjas för att utplåna tystnaden kan aldrig stå i livets tjänst. För att vara uppbyggliga i verklig mening måste orden fungera som spångar genom stillheten, som hjälpmedel för att vi ska våga oss ut. Ut i de okända, oändliga våtmarker som finns inom oss och har viktiga ting att visa oss. Så att vi kan våga hänge oss åt den fantasi och intuition som är Guds Andes sätt att leda och trösta oss.

Författarlivet är förnedrande på många sätt.

—  Alva Dahl

Författarlivet är förnedrande på många sätt. Också etablerade författare står utanför de flesta sociala trygghetssystem, som a-kassa och sjukförsäkring, och riskerar ständigt att refuseras när det de skriver inte anses gångbart på marknaden. Biblioteksdöden i vårt land säger väl allt om hur litteraturen och de rum den visar in till värderas. Kvalitetsboklådor slår igen under trycket från jättar som Amazon och Adlibris, vilkas enda uppdrag är att pressa bokpriserna nedåt på förlagens, författarnas och översättarnas bekostnad. Trots att jag alltid skrivit kan jag faktiskt inte minnas att jag någonsin drömt om att “bli författare”, och jag hade gärna ägnat mig åt något annat om jag bara hade känt att jag var tillräckligt bra på något annat, och om det inte hade varit för att jag helt uppenbarligen måste få tid i vardagen för att skriva och läsa och låta dessa båda verksamheter gå in i varandra. Sången har jag släppt, motståndet i den världen blev för tufft för mig, men detta kan jag inte ge upp. Jag vet av erfarenhet att jag blir alldeles knäpp och vilsen om jag inte får läsa och skriva.

Språket är en organism som lever i vårt samspel. Som ett virus, kanske. Som en ande. Som författare vill jag inte försöka forma och förändra språket, eller för den delen konservera det, utifrån mina personliga ideal och strävanden, även om det kan vara svårt att låta bli. Men jag vill inte heller passivt acceptera när andra gör det – eller okritiskt antar nyspråk och överslätande slaskord som någon kommit på att man kan ta till för att undvika obehag eller skaffa sig fördelar.

Omsorgen om språket, att vara så aktsam jag bara kan om det – ibland tänker jag på detta som en kallelse, att eftersom jag inte kan låta bli detta vill nog Gud använda det på något sätt. Andra gånger betraktar jag det lite som en hygienrutin, något jag vet att jag behöver utföra regelbundet för att behålla hälsan. Lite som tandborstning. Som om jag ständigt måste stå kvar på livets mest basala och grundläggande plan. I det inre barnrummet.