Det viktigaste har blivit viktigare

Ovanför en av portarna till Stampens kyrkogård i Göteborg kan man läsa “Tänk på döden”. Ett memento mori för att påminna oss om vår egen dödlighet. Under 2020 har vi verkligen påmints om vår dödlighet. Hur ser tankar om döden ut i pandemins tid? Jag samtalar med tre personer som alla är kristna och som alla på olika sätt lever och arbetar mitt i den nya verklighet som covid-19 har inneburit.

Hur ser tankar om döden ut i pandemins tid? Jag samtalar med tre personer som alla är kristna och som alla på olika sätt lever och arbetar mitt i den nya verklighet som covid-19 har inneburit.

—  Sara Wrige

Mats Nyholm är präst och direktor i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm. I våras var han och hans familj rejält sjuka i covid-19. Sara Degerman Carlsson är chefsläkare på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås, hon är en del av sjukhusledningen. När jag når henne på telefon är hon sjukskriven efter att ha haft covid-19 tidigare i höstas, syresättningen är fortfarande inte vad den borde vara och hon kan inte jobba just nu. Och Anna Lyxell är sjuksköterska på en medicinsk akutvårdsavdelning på Västerås sjukhus. Hon har jobbat som sjuksköterska i drygt två år.

– När pandemin började startade regionen upp två covid-19 avdelningar som bemannades av personer från olika avdelningar, då var jag en av dem, berättar Anna. Där var jag till juli. Nu i andra vågen så har vi avsatt sex till tio covid-19 platser på vår avdelning. Jag jobbar nära covid-19 varje dag. I våras var det mycket oro och okunskap, vi visste inte hur vi skulle gå tillväga. I denna våg har vi mer kunskap, men nu känns det som om man är mer trött på det, man har inte hunnit vila upp sig. Så jag tycker att det är jobbigare nu än i första vågen.

– Det har varit tungt och krävande, både psykiskt och fysiskt. Covid-19 patienterna är väldigt vårdkrävande, flera förlorar kapaciteten att göra saker själva och behöver personal hela tiden. Det är också psykiskt påfrestande att se hur den här sjukdomen drabbar folk så hårt. Det har blivit som en helt annan livsstil, både på arbetet och privat. Jag har själv mått psykiskt dåligt den senaste tiden. Det är jobbigt att jobba och jobbigt i vardagen.

– Just nu är det bara att vi alla försöker hålla oss över ytan och hjälpa varandra, att hålla varandra uppe.

Just nu är det bara att vi alla försöker hålla oss över ytan och hjälpa varandra, att hålla varandra uppe.

—  Anna Lyxell

Mats och hans familj var sjuka i våras:

– I april-maj så blev hela vår familj sjuka i covid-19. Det var en väldig pärs. Jag och min fru låg utslagna i två veckor och barnen (de är mellan 8 och 13 år) fick sköta markservicen.

– Det är ödmjukande att vara sjuk. Man påminns om att det är en skimrande möjlighet att få leva en dag. Man får känna att man är beroende av Guds nåd. Jag har inget att bidra med själv. Jag kunde inte ens gå ut med soporna. Det var fantastiskt när jag kunde gå ut med soporna. Men där jag kommer till slutet av mig själv där ligger början med Gud. Min fru var ännu sämre än jag var. Det var väldigt tufft. Det är en erfarenhet när man blir frisk igen, att kunna leva. Alla superlativ man kan säga om livet blir väldigt påtagliga.

– Man vet teoretiskt att det kommer att gå ganska bra, men känslolivet är inte riktigt med. Det var en prövning som man i efterhand kan dra vinning av. Jag har stärkts i tron. Kristus säger att alla prövningar, allt som vi går igenom, leder till uthållighet och till fasthet och till tro.

Sara har som en del av sjukhusledningen organiserat omställningen i vården. Hon har synts i lokalpressen med uppdateringar om läget. Och hon har varit måltavla för frågor och ifrågasättanden.

– I våras var vi ju i mötet med det okända. Då får man göra det man tror är bäst. Jag har aldrig jobbat så mycket som under pandemitiden. Men samtidigt har jag fått känna den djupa tillfredsställelsen att få vara ett redskap och få finnas till för människor, på ett väldigt konkret sätt. Att som kristen få känna att man blir använd som ett redskap för någonting, som faktiskt är till för att minska lidande, det tycker jag är stort.

– Jag har intresserat mig för de etiska frågorna i sjukvården. Det interna värdet som vi jobbar med är ju att finnas till för en lidande medmänniska. Under pandemin har jag samlat olika mindre konstellationer för att samtala om frågor som hur orkar vi, vad är det vi ska orka, vad är det vi bör göra, hur upplever patienter och anhöriga det vi gör ock så vidare. Min utgångspunkt är att ha medarbetar- och det nära patientperspektivet. Att ställa frågorna är en del av att hitta något om bär oss framåt.

– Pandemin har inneburit en statushöjning för vårdprofessionerna, samhället har fått upp ögonen för vårdyrkena. Det har gjort det tydligt för medarbetarna att vi behövs och vi gör någonting bra. Det vi gör är viktigt och människor ser vad vi gör. Det pratas mycket om att personalen är trött och inte orkar, men jag hör också om att man får en konkret återkoppling att det vi gör är betydelsefullt. Att det är meningsfullt att bidra och göra skillnad.

– Jag tror på att bilden och berättelsen om vad vi gör är viktigt för att sjukvården ska bäras av sin värdegrund. Jag finns till för en annan människa. Oavsett om jag tittar på ett labb-prov eller byter en blöja eller ger en behandling.

Döden är aktuell för alla som lever. Pandemin har verkligen aktualiserat det.

—  Mats Nyholm

Hur tänker du om döden?

– Döden är aktuell för alla som lever. Pandemin har verkligen aktualiserat det. Ännu mer aktuellt är ju då att hitta livet efter döden, säger Mats.

– Jag är ju ofta begravningspräst. Då läser jag orden om hur vi kommer av stoft och ska bli stoft, om hur Jesus är uppståndelsen och livet och om att vårt hemland är himlen. Jag kom också mycket närmare tankarna på döden under sjukdomen. I alla fall funkade min hjärna så. Jag frågade Gud om jag skulle få komma hem eller inte. Och så tänkte jag nog mest på familjen. Det märks att det är den som betyder mest för en.

Om präster möter döden ofta, genom begravningar och samtal med dem som förlorat en närstående, så möter sjuksköterskor och annan vårdpersonal sjuka som kan vara nära döden, och ser döden när den inträffar eller just har inträffat.

– När man växer in i rollen som sjuksköterska blir det mer vardagligt att se döda personer och att vara nära döden. Det har kommit ganska naturligt för en, menar Anna. Det är ännu mer påtagligt just nu. Och besöksförbudet gör att anhöriga inte får vara närvarande, annat än om det är just inför döden. Det är jobbigt att se, och frustrerande att man inte kan göra så mycket för anhöriga och för patienterna. Vi vill också vara närvarande, men tiden räcker inte till. Det är svårt att bedöma hur kritiskt det är, när är det är ok att anhöriga kommer?

Det känns som att folk blir mer medvetna om att döden kan ligga nära.

—  Sara Degerman Carlsson

– Det känns som att folk blir mer medvetna om att döden kan ligga nära, fortsätter hon, för nu är det ju också friska människor, som inte har så mycket bakomliggande sjukdomar som drabbats. Jag tror att det finns en större rädsla i samhället. I min närhet är vi väldigt medvetna om att inte utsätta våra närstående. Hålla avstånd och så där. För att man är just rädd för att det ska bli en död som resultat.

– Jag hade det lindrigt för jag förlorade ingen, säger Mats. Jag kan inte jämföra mig med någon som förlorat någon. Men vi kan hjälpa varandra och lära av varandra, till exempel när vi är sjuka. Vi tjänar inget på att jämföra lidande. Man vet aldrig hur ont någon annan har eller hur ledsen någon annan är, det är ju omätbart. Jämförelse kommer vi ingenstans med, men kanske kan vi hitta inspiration eller kraft hos andra, då kan det bli till hjälp.

– I vårt samhälle idag är det som att döden är bolstrad, säger Sara, man umgås inte med den naturligt. Jag minns att när jag var barn så var jag med på min första utsjungning i Överkalix när jag var så där en fyra till fem år. Med öppen kista och så. I medicinen är människan ofta snuttifierad, det är hjärtat eller lungan eller tarmen, en del av människan man fokuserar på. Men när det gäller döendet då är det ju hela människan. När till exempel en äldre människa säger till en ung läkare, “jag vill dö hemma”, men läkaren säger “men kaliumnivån är inte bra ...”, “men jag vill dö hemma” säger patienten. Då kommer de olika perspektiven i dagen.

Hon frågar vidare:

– Har vi kanske en dödsskräck och en övertro på medicinens förmåga att bota? Intensivvård är ju en väldigt tuff och plågsam behandling. Att ge intensivvård är att utsätta människor för ett väldigt stort lidande, och då måste man tro att det hjälper. Vid förra sekelskiftet (runt 1900) var en läkares svåraste fråga inför en svår sjuk människa: “Vad kan jag göra?” Medan den svåraste frågan idag är: “Vad bör jag göra av allt det jag kan göra?” Den frågan har ställts på sin spets under pandemin.

Mats, Sara och Anna är alla kristna och jag frågar om hur tron kommer in i den situation vi är i nu.

I Stockholms city möter Mats många människor och många med orättvisa livsförhållanden.

– I församlingen har det blivit mer praktik och omsorg och mindre teori och debatt. Det är alltid så när livet kommer nära att då blir det viktigaste områdena äntligen viktigast, alltså att älska sin nästa, att förlåta varandra och att ta evigheten och livet på allvar. Det är en av de positiva effekterna. Jag tycker att de viktigaste sakerna, att frukta Gud, att älska sin nästa, att förlåta och att tillbe, det har blivit påtagligt.

– I församlingen påverkar pandemisituationen vår möjlighet att möta människor väldigt negativt. Det är ju tyvärr de fattiga och de utstötta, de hemlösa och de hungriga som blir mest lidande av covid-19. Jag sover hemma i en varm säng. Men för den som inte har mat eller någonstans att bo blir det problem när kyrkorna, härbärgena och hjälporganisationerna ställer in. Även om vi är positiva till restriktionerna så måste vi också svara på nästa fråga: Vad gör vi då för den som är hungrig? Eller för den som är drabbad av prostitution, missbruk eller hemlöshet, hur kan den personen få hjälp i pandemin? Den ekvationen jobbar vi med hela tiden och behöver vi ha mer hjälp att lösa. Både med resurser och med idéer och strategier. Nu möter vi människor i små grupper i kyrksalen, det är den hittills bästa lösningen.

Anna reflekterar över att det varit så ensamt för många just nu.

– De som har en tro har en förmån att de kanske inte är lika ensamma i situationen eftersom de har sin tro. Och att de ser att om det skulle bli en dödlig utgång kan man försonas till Gud och komma till “ett bra ställe”.

– Den här tiden har lärt mig att uppskatta det jag har och att ta vara på mina nära och kära. Nu inser man att man ska ta vara på det man har, nu när man inte får göra sina vardagliga saker och träffa sina vänner och familj. Jag har fått mer tacksamhet på det sättet. Jag värderar både människor och intressen mer i dag än vad jag gjorde för ett år sen. Min tro bidrar till att jag tror att det kommer att förändras och att vi kommer att kunna träffas igen.

– Men sedan tror jag att ens tro också sätts lite på sin spets. Det kommer funderingar och att man blir lite skeptisk kanske. Jag har själv inte haft samma plats för tron. Det har varit en så intensiv period, så för mig har tron hamnat lite åt sidan. Jag är som en robot liksom, det går bara på rutin just nu, tråkigt nog.

– En stor del av ens tro är ju också att man går i kyrkan och har en gemenskap där, och den har ju drabbats. Jag vet att för mig är det en bidragande orsak till att trons plats minskat. Jag vet att de har gjort zoom-möten och annat, men i min yrkesroll är det svårt med arbetstider. Och när man kommer hem efter ett pass, och det kanske finns en inspelad gudstjänst eller så, så tar jag inte tag i det för jag orkar inte.

Sara berättar.

– Jag är präglad av att den kärva fromheten i övre Norrland, i det finns också den stora tacksamheten över att oavsett vad som händer så finns Någon som håller sin hand över och under mig. Även i det okända och i dödsskuggans dal.

– Jag har genom livet alltid varit väldigt starkt präglad av att vi människor har en uppgift, att förverkliga en del av det som är Guds himmelrike i det ofullkomliga. Med det följer också en ganska stark tro på att vi människor, om vi gör det tillsammans i tro och kärlek faktiskt kan förändra, skapa något som lindrar lidande eller gör det bättre. En tro på att människan, och fram för allt människan i gemenskap, kan åstadkomma saker. Det har alltid varit viktigt för mig.

Vi pratar också om bönen.

– Min svaghet plus Guds styrka är lika med allt är möjligt, sammanfattar Mats. Det är egentligen genom min svaghet, det är i själva givandet av svagheten som själva givandet sker när man kommer med sin otillräcklighet och ger den till Jesus. I pandemin har jag i bönen försökt ge det jag är och har. I denna tid tycker jag att det har varit lättare att ge min svaghet. För ju mer man ser och förstår sin egen svaghet, desto mer möjligheter finns det runt hörnet.

– För mig är bönen ett tillstånd som jag alltid bär väldigt nära mig, säger Sara. Inte alltid väldigt tydligt formulerad, utan just bönen som tillit till att Någon har satt mig i den här situationen, att Gud vill använda mig. Då handlar bönen om: “använd mig Gud” och den ständiga frågan “hur vill du använda mig Gud?”. I vissa situationer under den här tiden har jag också tydligt fått känna att Gud använder mig.

För Anna har det varit tuffare med bönen.

– Det har blivit färre böner, om jag ska vara ärlig. När jag väl ber så blir det ganska långdraget. Det finns så mycket att ta upp.

Det har blivit färre böner, om jag ska vara ärlig. När jag väl ber så blir det ganska långdraget. Det finns så mycket att ta upp.

—  Anna Lyxell

Vad kommer sedan? Vi är ju fortfarande mitt uppe i pandemin, förhoppningsvis närmare slutet än början. Men jag frågar ändå vad Mats, Anna och Sara hoppas ta med sig efter pandemin.

– Till efter pandemin, hoppas jag kunna ta med att uppskatta det man har, säger Anna, familj, vänner ett jobb. Många har förlorat sitt jobb nu under pandemin. Och även att vara en medmänniska, att tänka på andra. Restriktionerna som vi har nu innebär ju att man ska tänka på andra, att man till exempel kan smitta utan symtom.

– Det är fantastiskt att få leva, säger Mats med eftertryck. Livet är en gåva. Inte klyschan utan sanningen: att det finns ny nåd för varje morgon. Och allt värde vi hittar i skapelsen och i varandra och i evangeliet. Det viktigaste har blivit viktigare.

– Livsinriktningen att inte bråka i onödan, att inte döma sin nästa utan ägna sig åt de centrala sakerna i tillvaron. Det hoppas jag att jag aldrig glömmer. Människor är tyvärr bra på att glömma, men jag tror att vi får en viss bestående effekt.

– Jag har lärt mig att jag är oerhört tacksam över min personliga kristna tro, säger Sara. Att våga möte det okända och ändå ha en tillit till att vi gör det tillsammans i kärlek, för att hjälpa en annan medmänniska. Tron kan bära på ett väldigt konkret sätt. Vi kan inte förstå meningen med lidandet, men vi kan möta lidandet.

– Jag har också lärt mig att vi kan genomföra väldigt stora förändringar på väldigt kort tid och åstadkomma det som vi inte trodde var möjligt. Om det finna ett tydligt formulerat mål. Det kan vi fundera över inför framtida förändringar, det är viktigt för oss som sitter i ledningsfunktion.

– Det är en styrka i den här okända, svåra tiden att bäras av bön, tillit till att jag får användas och till det kristna hoppet.