Är bibelställena om kvinnans roll irrelevanta?

Kunskapen är "ett styckverk" och vi ser på världen i "en gåtfull spegelbild". Jag vill därför att denna artikel ska förstås som ett frågetecken snarare än ett utropstecken när det gäller den delikata frågan om kvinnans roll i Kristi Kyrka.

För frågan är just delikat, inte enkel. Och det är här jag står undrande över Pingströrelsens tystnad i ämnet. Själv har jag brottats med frågan i mer än ett decennium och är inte framme än – fyra års universitetsstudier i teologi och exegetik till trots. Som en ung (31) föreståndare hade man önskat handfast vägledning i ämnet, tydliga övertygelser och argument att följa eller åtminstone förhålla sig till.

När det gäller kvinnors tjänst i Kyrkan är sökandet som sagt inte över för mig. Men det verkar det vara för Jenny Bergh, Anethe Carlsson och, till min stora förvåning, Peter Halldorf (Dagen 2/6). De har landat, vad det verkar. Inga begränsningar finns för kvinnans ledarskap i kyrkan. Hon inte bara får, utan bör ta större plats.

Sett till den allmänna uppenbarelsen förstår jag helt och fullt. Om jag tillåts generalisera en aning så är kvinnor, i min erfarenhet, ofta minst lika begåvade som män när det kommer till ledarskap, många gånger dessutom med en större motståndskraft än män till makten som ett mål i sig själv. Självklart ska de leda. Deras relationella kapacitet och intuitiva känsla sträcker sig i mitt tycke ofta bortom männens. De kan också ha hård panna. Jag säger bara Angela Merkel.

Ser vi spiritualitet eller andlig tjänst som måttstock är det dessutom otvetydigt att kvinnor används av Gud, skådar in i de andliga sanningarna, hör Herrens röst, förkunnar väl etcetera. Kathryn Kuhlman brukar nämnas som en av giganterna, men vi kan såklart nämna namn som Moder Teresa, Jeanne Guyon eller nutida Christine Caine.

Men nu har vi inte bara spiritualiteten, begåvningen, eller den allmänna uppenbarelsen att ta ställning till. Vi har också den särskilda uppenbarelsen. Vi har Skriften. Ofelbar i allt den lär, eller?

Därför ekar avsaknaden av bibelutläggning högt i Pingsts korridorer när man ropar på mer kvinnliga föreståndare eller en kvinna i Pingströrelsens främsta ledning. För mig ter det sig självklart att de som vill omstörta två tusen år av kyrkohistorisk praxis (ofta förtryckande, jag vet, men likväl underbyggd av bibeltolkning) borde göra det genom att förklara vad Gud genom Paulus egentligen menade. Jag tar för givet att Halldorf, Carlson och Bergh har landat till följd av en noggrann, ärlig exeges och inte drivs av tidsandan eller en samhällelig bekräftelse. Säkert läser de bibeltexterna (1 Kor 14:33 ff; 1 Tim 2, 3 och Titus 1) utan den klump i magen som undertecknad får. Jag skulle gärna ta del av deras klarhet. Är nämnda bibelställen irrelevanta för oss i dag eller hur förstår ni dem? Frågan får gärna besvaras av någon av landets kvinnliga föreståndare.

Det finns ju historiska exempel på när kyrkoinriktningar betraktat sig som missions­rörelser snarare än kyrkor och därmed sluppit ta ställning till sakramentala eller ämbets­relaterade frågor. Är detta lösningen – att skrota ämbetstanken och endast syssla med funktionellt ledarskap? Partanken är en annan pragmatisk och tilltalande lösning som blivit populär och har flera fördelar.

Jag tror att Pingströrelsen, ja varje kyrka, måste vara en läsar­rörelse som, i ljuset av det inkarnerade Ordet Kristus, arbetar med de heliga texterna. Anden leder oss aldrig att åka slalom mellan bibelord. När vi gör det förlorar vi vår själ i sekulariseringens labyrint. Anden leder oss in i Ordet, in i hela Sanningen.