Även annan kristen tro på vita duken

Kunskapen om kristen tro är ju sedan bra länge eroderad i vårt land. För alla dem som inte går i kyrkan mer än på dop och begravning, ja kanske en julgudstjänst, så finns inga som helst krokar att haka fast vid. Allt vad tro och kyrka heter är – för dessa många – en sällsam röra av fördomar och förutfattade meningar.

Att söka sig till någon kyrka är otänkbart, vad skulle man där att göra? Man vet ju hurdana de kristna är. ”Se bara på …” och så har man försvaret klart.

Ett sorgligt faktum är ju att det inte heller i medierna ges någon vägledning eller, rättare sagt, att det inte finns goda, enkla skildringar av kristna människors liv och hopp. De filmer som har tron och kyrkan som teman lyfter uteslutande fram avarterna – vilket i sig naturligtvis är oerhört viktigt.

Men eftersom gemene man inte känner till den genuina tron och den kyrka som inte är en avart har han eller hon inte de redskap som behövs för att efter upprördheten landa i den sunda trons tacksamhet och glädje.

I stället underbyggs och förstärks de fördomar och förutfattade meningar som man redan har. Man vet ju, som sagt, hur de kristna är. Se bara på, för att ta aktuella exempel, Spotlight eller Paradis-trilogin eller (på svensk botten) Såsom i himlen med uppföljare.

En from och god önskan och bön vore att det alldeles vanliga kristna livet, med sina upp- och nedgångar, fick plats på tv-skärmen och vita duken. Att kyrkan i all sin färgrika mångfald blev skildrad sådan hon faktiskt oftast är – till människors hjälp och glädje.

Tomas Söderhjelm