Jesus uppmanade oss att gå ickevåldets väg

Några reflektioner som svar på Bengt-Ove Anderssons inlägg i Nya Dagen den 1 juni. Först vill jag också passa på att tacka min medbroder för en intressant debatt. Vi är överens om att krig är vidrigt och att detta gäller rätt och fel, att det inte bara gäller kristna. Ickevåldet utgör, som jag ser det, en fordring på alla människor som grundas i allas rätt att leva. Ickevåld innebär inte endast att avstå från våld (pacifism) utan även att bekämpa våld och förtryck. Därför föredrar jag ickevåld som begrepp hellre än pacifism.

Bengt-Ove Andersson håller med om att Bibeln uppmanar oss att älska alla, även ovänner, och inte löna ont med ont. Men eftersom världen är fallen kan vi inte ta dessa uppmaningar på allvar, tycks han mena, eftersom det vore som att ”prisge sina barn åt rövare”. Jag kan förstå att Bengt-Ove Andersson har svårt att föreställa sig hur uppmaningarna kan tillämpas i hemska våldssituationer. Men därifrån är steget långt till att avfärda Jesu uppmaningar till ickevåld som utopiska och ansvarslösa.

Att världen är fallen betyder inte att våld måste mötas med våld eller att krig måste vara lagligt och legitimt. Att världen är fallen används ofta som argument för att bevara status quo. Men slaveriet avskaffades, kvinnor fick rösträtt och arbetare har fått bättre rättigheter – trots att världen är fallen. Det är likaså möjligt att avskaffa krig (det vill säga göra krig olagligt och illegitimt). Detta bör vara en strävan som kristna har gemensamt med alla människor av god vilja. Detta förutsätter dock att några går före och tar initiativ. Att vidhålla landets rätt till krigföring i försvarssyfte innebär krigets bevarande. Kriget som institution upprätthålls.

Bengt-Ove Andersson kan inte tänka sig ett ickevåldsförsvar eftersom han inte vill ha ett ”land som prissätter sina människor”. Samtidigt lovordar han de soldater som ”gick rätt in i mördande eld” i Normandie 1944. Denna skillnad i syn på soldater och ickevåldskämpar som riskerar sina liv vittnar om en fördomsfull syn på ickevåldet som passivt accepterande av ondska.

Kunde man ha besegrat Hitler och stoppat judeutrotningen med ickevåld? frågar sig Bengt-Ove retoriskt. Faktum är att det förekom omfattande ickevåldsmotstånd, både i Norge och Danmark. Trots risk för att bli gripna och avrättade, vägrade norska skollärarinnor att anpassa sin undervisning efter nazistiska påbud. Menar Bengt-Ove Andersson att lärarinnorna var ”prissatta” av samhället? Själv hyllar jag dem som förebilder för modig ickevåldskamp.

Det är också viktigt att se att den militära segern över Hitler inte bara stoppade judeutrotningen utan också ledde in världen under kärnvapenhotet och in i en vanvettig kapprustning. Ondskefulla metoder för med sig ondskefulla resultat, även om syftet är gott.

Min bibeltolkning ifrågasätts på ett sätt jag inte riktigt förstår. Jag uppfattar som primärt att Jesus valde en annan väg än det väpnade våldet och att detta är något att ta fasta på. Detta verkar Bengt-Ove uppfatta som att jag låter vissa givna ”fakta” om samhället styra bibeltolkningen. Jag undrar vilka ”fakta” han syftar på?

Den dominerande normen i samhället och världen är att krig (under vissa förutsättningar) är legitimt. Dessa omständigheter (”fakta”) menar jag styr Bengt-Ove Anderssons bibeltolkning när han hävdar att ”Bibeln och Jesus” lär oss att medborgare ska försvaras med militärt våld.