Det Bibeln lär om makt och politik är slående likt anarkism

Det finns en rotad missuppfattning om vad ordet anarkist innebär. I de etablerade medierna används termen mest som ett skällsord för diverse huliganer som slår sönder skyltfönster. Jag är osäker på om det sker av okunnighet eller för att man vill misskreditera den ideologi som kallas anarkism.I en insändare i Nya Dagen den 26 juni argumenterar Ingrid Artsberg utifrån en liknande missuppfattning. Hon kritiserar Grön Ungdoms språkrör Einar Westergaard för att han kallar Gud för anarkist.På ett plan är kritiken riktig: Det är ingen bra idé att försöka knöla ner Gud i någon mänsklig idéform. Gud är inte anarkist, lika lite som han är socialist eller kapitalist. Gud är inte ens kristdemokrat! Han är bra mycket större än så. Men vid ett ingående studium av vad Bibeln lär om makt och politik så är det system som Gud föreslår slående likt anarkismen.Anarki må i dagligt tal betyda kaos och oordning. Men ordets grundbetydelse är snarare ”utan styre”. Den anarkistiska ideologin motsätter sig varken ordning eller ledarskap och kan sammanfattas som ”frivilligt samarbete mellan fria individer”. Det rör sig alltså om ett system av direkt demokrati där ledarskap snarare handlar om att samordna och guida än att härska över undersåtar. Dessa tankar är inte långt borta från kristendomens ”tjänande ledarskap”. Anarkismen menar att ingen har rätt att tvinga på sin vilja på någon annan. Det gör att de flesta riktningarna inom anarkismen tar avstånd från våld. Särskilt kristna anarkister som Leo Tolstoj och Jaques Ellul betonade pacifism. Den massmediala bilden av anarkisten som våldsverkare är därför missvisande.Liksom socialismen tror anarkismen på gemensamt ägande. Denna ståndpunkt hade också de första kristna. Faktum är att man hittar en god förebild på hur det anarkistiska samhället skulle kunna se ut i apostlagärningarnas andra kapitel. Församlingen levde i egendomsgemenskap. Där fanns ett starkt ledarskap i form av apostlarna. Men ingen av apostlarna, inte ens Petrus eller Paulus, kunde driva igenom sin vilja utan rådets godkännande. Att dessa män innehade stor (andlig) auktoritet men ingen egentlig makt borde vara en väckarklocka för de inom väckelserörelsen som menar att ”apostoliskt ledarskap” handlar om något slags envälde för starka församlingsledare.En genomgång av Bibelns syn på politisk makt visar att Gud uppfattar kungar och presidenter som ett uttryck för människans uppror mot honom. Detta kan man läsa om i bland annat Domarboken och Första Samuelsboken. På den tiden gjorde ”var och en vad han fann för gott” (Dom 21:25). Tvister avgjordes av en domare, som hade rollen i egenskap av Guds profet. Denne domare fungerade också som härförare men hade i övrigt ingen politisk makt. Systemet var inte ypperligt, men ändå verkade Gud föredra denna anarki framför monarki. Budskapet till folket när de ville ha en kung var: ”Herren skall vara er härskare”(Dom 8:23). När han till sist lät Israels folk få sin vilja igenom varnade han grundligt för det förtryck som monarkin skulle komma att innebära (1 Sam 8).Gud tog därefter statsmakten i sin tjänst. Men det råder ändå inget tvivel om att Bibeln, fram till de sista versarna i Uppenbarelseboken då all politisk och ekonomisk makt förintas, sorterar människans maktsystem under den ondes välde (Luk 4:5–8).Anarkismen är som alla jordiska ideologier bristfällig i det att den tror att människan själv kan åstadkomma sitt eget paradis. Men där anarkismen kommer till korta, där lyckas Gud. Efter de jordiska makternas och ondskans nederlag upprättar Gud ett fridsrike. Då kommer ordningen vara återställd. Människan kommer leva i frihet och jämlikhet med ingen annan härskare än Gud själv. Något att tänka på när vi bygger våra församlingar och engagerar oss i det politiska livet.