Martin Lönnebo: Våra klagovisor behöver tystna

Bör kyrkorna visa barmhärtighet? Självklart. Vi tar det för självklart att barmhärtigheten älskar gärningarna mer än orden.

Jag tror att våra förfäder och anmödrar i kyrkor och bönehus skulle ha glatt sig över Sveriges öppenhet mot flyktingar. Vad jag däremot inte tror, är att de skulle ha stämt in i våra klagovisor.

Jag tar mitt mest näraliggande exempel, barndomshem och by.

Där bodde på trettiotalet i tre rum och kök två föräldrar, åtta barn, en mormor, som efterföljdes av en farmor, samt en katt. I ladugården fanns tre fjällkor, någon sinade alltid. Dessutom några får och hönor, som inte värpte på vintern. Dessutom en talgoxe, som fångade flugor, det enda som fanns i överflöd.

Man kan inte säga att det var fett, men det fanns öppna hjärtan. Vi var rika på det viktigaste. Det betydde att det var plats även för främlingen.

Jag minns dessa luggslitna bröder, och ibland systrar, på vår soffa i köket. De kallades lodare, luffare, tattare. Där fanns även mer välklädda, någon same, gårdfarihandlare och många predikanter. Från Finland kom barnen under Vinterkriget. I slutet av Fortsättningskriget, när byarna brändes ner, kom i lastbilar och bussar 148 människor med sina kor och hästar till vår by. Ladugårdarna öppnades för djuren, bönhuset för folket. Det var en gudstjänst i handling, som varade från hösten -44 till våren -45. Och vi barn lärde oss räkna på finska och diverse annat nödvändigt.

Kunde de som var fattiga, så borde även vi som är rika. Församlingen bör frimodigt tåga långt fram i ledet, inte stämma in i klagovisorna men gärna planera förnuftigt och få andra att hjälpa till.