Tanken att Jesus-troende judar borde sluta leva judiskt avvisades

Jag och Sven Degerfält, som replikerade på min artikel om Jesu judiska identitet, är överens om fundamenten i Nya testamentes kristendom, pånyttfödelse, att vara ”i Kristus” och Andens liv. Men jag behöver förtydliga vad jag menar med judisk identitet.

När den hednakristna kyrkan frångick apostlarnas praxis uppstod problem för Jesustroende judar även om de aldrig försvann ur historien. I Nya testamentet är det lika självklart att judar som kom till tro på Jesus fortsatte leva med bibehållen judisk identitet som det var för hednakristna att inte ”judaisera” och leva judiskt (1 Kor 7:17f).

”Apostlamötet” (Apg 15) välkomnade hedningar utan att konvertera och bli judar. Hednakristna som tog efter judiska laggärningar (judisk livsstil) tillrättavisades. Även tanken att judar borde sluta leva judiskt avvisades.

När Herren instruerar om offer handlar det inte om frälsningsväg. Lagen/Toran kan inte skapa frälsning utan visar hur folket ska bevaras i förbundet.

—  Göran Lennartsson

Det gick rykten om Paulus att han instruerade judar som kommit till tro på Jesus att överge Mose och judiska seder och bruk – alltså den judiska identiteten. Därför gav Jakob honom rådet att offra i templet och avlägga nasirlöfte med motiveringen: Då förstår alla att det inte ligger någonting i det som de har fått veta om dig, utan att också du håller fast vid lagen och lever efter den (Apg 21:24).

Urkristendomen hade en “komposit” församlingsordning, det vill säga den var öppen för Jesustroende judar och icke-judar att leva tillsammans, förenade i Kristus. Judisk identitet stod inte i konflikt med bekännelse av Jesus. Men jag anar att Degerfälts invändning går djupare än så. Kanske kan jag förklara vad jag menar genom att teckna den stora bilden som jag ser den.

Abraham kallas av Gud att bli till välsignelse för alla folk. Hans relation till Gud baserades på förtröstan: Abram trodde Herren (JHWH) och därför räknade Herren honom som rättfärdig (1 Mos 15:6). Förtröstan på Herren är i Bibeln den enda vägen till en relation med Gud. Handlingar är en konsekvens av tron, aldrig vägen till gudsgemenskap och frälsning.

På samma sätt knyter Paulus frälsningen till bekännelsen av Jesus som Herren (Rom 10:9) – samma Herre som kallade Mose och räddade Israels folk ur Egypten. Det är det redan frälsta folket Israel som sluter förbund med Herren. Budorden inleds: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret (2 Mos 20:2). Ingen frälsning genom gärningar.

[ Läs tidigare inlägg | Sven Degerfält: Genom Jesu Kristi försoningsverk har den judiska identiteten ändrats ]

När Herren instruerar om offer handlar det inte om frälsningsväg. Lagen/Toran kan inte skapa frälsning utan visar hur folket ska bevaras i förbundet. Paulus är tydlig: Om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö (Gal 2:21).

Offren är inte ”goda gärningar” eller gåvor som ska beveka och blidka Gud utan Guds gåva till Israel i förbundet: jag har gett er blodet för att ni skall stänka det på altaret och bringa försoning åt er själva. Blodet ger försoning, eftersom det är livet (3 Mos 17:11). Det är Gud som försonar.

Jesus ändrar inte detta utan fullbordar Toran/lagen. Han är inte en annan frälsningsväg utan det fullkomliga offret. Hebreerbrevet skriver att han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt (9:12b). Det är genom honom som förlåtelse gjordes tillgänglig i den levitiska tempeltjänsten.

Jesus offer på korset verkade proaktivt och försoning gavs på altaret genom att Jesus långt senare led offerdöden på korset: sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet (9:15).

Den judiska identiteten är inte frälsande, inte heller lagen. Så har det aldrig varit. Förbundet förutsätter personligt beslut och tro riktad på Herren. Israels folk var redan räddat när de kom till Sinai och förbundet slöts först efter att var och en tagit personliga beslut efter två nätters övervägande (2 Mos 19:8f).

Sinaiförbundet hade sina brister och därför kom Jesus för att föra det till perfektion genom att förnya det (Jer 31). I det nya förbundet har vi hedningar fått del (EF 2:11f).

I Jesus är också vi hedningar fria från lagens fällande dom, liksom fria att genom Anden leva efter Guds vilja (Rom 8:4). Andens nya liv och judisk identitet enligt Jesus undervisning ligger inte i konflikt med varandra. Gud slöt ett evigt förbund med Israel och gav folket Toran som ett signum. Det upphävs inte av Jesus och evangeliet.

[ Läs tidigare inlägg | Göran Lennartsson: Vi hednakristna bör hålla fast vid Jesu judiska identitet ]