Förföljelsen kanske är början till slutet på imperiet

Dessa milda, tystlåtna. Dessa goda grannar och arbetskamrater, dessa föräldrar som försöker fostra sina barn till goda människor. Dessa stilla som ber för sitt land och för människor i nöd, dessa sekreterare, butiksbiträden, ingenjörer, sjuksköterskor och studenter som funnit frid och glädje i sitt liv. Dessa är det största hotet mot sitt lands regim. Landet är Iran, och dessa fridsamma människor är landets en miljon kristna konvertiter.

En av dessa är M. Jag hörde av vänner att han var ute på permission och frågade en av vännerna om jag kunde få prata med honom. Hon svarade att det nog inte gick genom hans telefon som kanske var avlyssnad men väl genom hennes. I dag på förmiddagen ringde hon och sa att han var vid telefonen och att jag kunde få tala med honom. Jag hör hur flickan i hans famn pussar sin pappa hela tiden.

För råhet, liderlighet och brutalitet tycks längtan efter renhet och frid vara det allra mest utmanande.

—  Soheila Fors

Efter några inledande artighetsfraser frågade jag om jag fick skriva om honom i ett inlägg. Han sa att det var helt okej, vad mer kunde hända honom efter allt lidande i fängelset? Flickan i famnen avbröt vårt samtal: ”Pappa, hur många dagar är du hemma?” När han lämnat barnet till frun fortsatte samtalet. Han berättade att regimen såg hans tro som ett hot mot nationens säkerhet och att de såg islam som en fullkomlig religion som ingen får lämna.

Han berättade om hur han blivit konvertit. Hans hade mamma fått cancer. När han talade om det för några vänner som var kristna frågade de om de fick be för henne och besöka henne på sjukhuset. ”Jag trodde inte på vad de sa men lät dem be för henne. Hon blev frisk och därför jag besökte deras möte. Där förändrades mitt liv totalt.”

En dag hittade polisen deras grupp, grep alla och dömde dem enligt lagen om nationell säkerhet. Väckelsen i Iran ses som en västerländsk komplott i avsikt att störta Irans regim, inte som det den verkligen är – en rörelse från hjärta till hjärta där människor söker och finner hopp och frid.

I fängelset blev han och de andra konvertiterna naturligtvis misshandlade. Hittills har han suttit fängslad i två år. När han friges om tre år är han en ”orenförklarad” tredjeklassmedborgare fråntagen de rättigheter andra medborgare har.

Berättelsen ger mig en klump i halsen. Jag vill inte ta från honom mer av hans korta stund av frihet med familjen utan avslutar samtalet. Jag tänker att här lever jag i frihet och ser genom fönstret ett land i fred medan han lever i ett land där sådana som han torteras och ibland avrättas för inget annat än för sin tro. Skillnaden blir för stor att greppa.

[ Open Doors: Var sjunde kristen i världen är förföljd för sin tro ]

Enligt ”Violations to the rights of Christians in Iran” en rapport publicerad 2023 av Article18, en Londonbaserad NGO, arresterades under 2022 så många som 134 kristna för trosrelaterade frågor, mer än dubbelt så många som registrerades 2021 (59 personer).

Av dessa fick minst 30 fängelsestraff eller tvingades i exil. I slutet av 2022 satt minst 17 kristna i fängelse och avtjänade straff på upp till tio år för ”agerande mot nationell säkerhet” eller ”propaganda mot regimen”.

Det är inte så att vi konvertiter i väst är befriade från islamisternas hat. Mina barn har misshandlats för min tro, liksom jag själv här i den svenska idyllen, och vi är långt ifrån de enda. Men där i hemlandet, ett telefonsamtal bort, finns en långt grymmare verklighet.

Med skurkstatens hela logik upphöjs det vidriga och ondskefulla medan det stilla, vårdande och bedjande förföljs och förtrampas. För råhet, liderlighet och brutalitet tycks längtan efter renhet och frid vara det allra mest utmanande. I de små grupperna av troende som söker sig samman för att be och lovsjunga hör den religiösa despotismen löften om sin framtida undergång.

Några av de mördade kristna är den anglikanske prästen Arastoo Sayyah, dödad åtta dagar efter revolutionen, biskop Haik Hovsepian-Mehrs slaktades med kniv, pastor Tateos Michaelian som kritiserat behandlingen av kristna och pastor Mehdi Dibaj vilkens 25-års jubileum av martyrdöden vi firar i år. Pastor Hossein Soodmand, som hängdes för ”avfällighet”.

Ingen är förskonad, inte ens de gamla. Abbas Amiri, som var 63, och hans fru Sakineh Rahnama dog den 30 juli respektive 3 augusti på grund av skador som ådrogs under razzian den 27 juli 2008 mot deras hem i Malek Shahr-kvarteren i Isfahan.

Abbas skador – särskilt på bröstet – var så allvarliga att han fördes, i koma, direkt till intensivvård på Isfahans Shariati-sjukhus. Han dog tre dagar senare. Deras brott var att de bekänt sig till Jesus, inget annat.

[ Frida Park: Avskyvärt nog hade vi brytt oss om offren varit svenskar ]

I Iran, liksom i många andra länder runt om i världen, lider kristna för sin tro. Var sjunde kristen i världen är förföljd för sin tro, enligt den senaste rapporten från Open doors, och antalet har ökat drastiskt de senaste tio åren.

Vad gör förföljelsen med de kristnas tro, och vad gör de kristnas tro med den stat som förföljer dem?

Vi har sett allt detta hända förut när de kristna avrättades som ateister och hot mot staten i Rom. Detta var början till slutet för imperiet. Måtte det ske så igen!