Sätt inte likhetstecken mellan väckelserörelsen och frikyrkligheten

I likhet med Fredrik Lindé, som replikerade på mitt inlägg i Dagen med anledning av SVT:s program Historien om Sverige, ser jag det positivt att väckelsen tas upp i SVT:s program. Jag ser det även som positivt att det i programmet påvisas Svenska kyrkans betydelse vad gällde läskunnigheten i vårt land. Människors läskunnighet var säkert en bidragande orsak till väckelsens framgång. Väckelsens folk blev ju benämnda “läsare”.

Lindé har förvisso rätt i att det innebär ett stort mått av urval när man gör sådana program. När han framhåller att SVT bedömer att den andliga utvecklingen inte är av tillräckligt intresse för allmänheten, så är det säkert också sant. Men jag tänker att detta samtidigt är ett tecken på ointresset och oförståelsen i vår tid för den kristna trons betydelse i vår historia.

Jag har inte anledning att ha några kritiska synpunkter på det Lindé skriver om frikyrklighetens betydelse. Däremot måste jag kritisera att han i praktiken sätter likhetstecken mellan väckelserörelsen och frikyrkligheten. Lindé uppehåller sig också vid nykterhetsrörelsen, men jag menar att väckelserörelsens sociala betydelse är bredare än så.

Det finns två grenar av väckelserörelsen, den frikyrkliga och den inomkyrkliga, som var för sig men också samfällt bidragit i vårt samhälle och vår kultur.

—  Roland Persson

För att lyfta fram den del av väckelserörelsen som ägde rum inom Svenska kyrkan och dess inte bara andliga utan också sociala betydelse, vill jag göra ett konkret nedslag i Östmarks socken i norra Värmland. I denna karga skogsbygd på gränsen till Norge rådde i mitten av 1800-talet stor fattigdom och social misär med omfattande alkoholmissbruk även bland kvinnor och barn, vilka i brist på omsorg drog omkring på vägarna. Östmark var även ökänt för sin brottslighet.

Genom någon typ av affärskontakter över gränsen till Norge, öppnades också vägen för lekmannapredikanter från Norge till Östmark. Detta ledde till en väckelse som totalt förvandlade denna socken. Brottsligheten sjönk markant, liksom frekvensen utomäktenskapligt födda barn.

Prästen i Östmark var till att börja med negativ till denna konkurrens på det andliga området, men även han greps av väckelsen. Det etablerades ett samarbete mellan Kyrkan och den Missionsförening som bildades, med anslutning till EFS. Missionsföreningen fick hyra sockenstugan och anställde en kvinna som där tog vård om barn som saknade omsorg. Jag vet att denna berättelse inte är unik i sitt slag i vårt land denna tid.

Om vi förflyttar oss från skogen till staden och Stockholm, så var det människor i den inomkyrkliga väckelsen som tog initiativet till inrättandet av vårt lands första diakoniinstitution med sjukvård och utbildning av diakonissor, Ersta diakoni som det heter i dag. Det var också i nära anslutning till EFS som Stockholms stadsmisson bildades, med dess sociala arbete.

[ Läs tidigare inlägg | Roland Persson: Många luckor om väckelsen i ”Historien om Sverige” ]

När Lindé nämner hur Svenska kyrkan var “… del av statsapparatens administration och samhällskontroll” så är det förvisso en sida som är sann. En annan sida är att det även i Svenska kyrkans hägn fanns ett andligt liv som starkt förnyades genom den inomkyrkliga väckelsen. Den beredde även vägen för Kyrkans diakoni liksom annat socialt arbete, likt det Frälsningsarmén bedriver och som Lindé nämner.

Jag vill påvisa att det finns två grenar av väckelserörelsen, den frikyrkliga och den inomkyrkliga, som var för sig men också samfällt bidragit i vårt samhälle och vår kultur, både i de aspekter Lindé lyfter fram och i dem jag här försöker peka på. Helt säkert finns det ytterligare sätt på vilket 1800-talets folkväckelse fick betydelse för vårt land.

[ Läs tidigare inlägg | Fredrik Lindé: SVT:s anspråk är inte att återge frikyrklighetens historia ]