Balfourdeklarationen: Israel äger sitt land

I samband med 100-årsjubileet av Balfourdeklarationen sa reportern Cecilia Uddén att det bara var ett brev med 67 ord. Men det var ett avgörande brev som i högsta grad kommit att styra historiens utveckling vad gäller det judiska folkets framtid, fram till våra dagar. Så avgörande att både Hamas och Abbas nu vill att England ska be om ursäkt för detta brev.

Efter att i flera månader studerat prästen och teologen KG Larssons böcker om Israel och själv läst Guds ord beslöt jag mig för att ta reda på vad som historiskt är sant eller falskt angående brevet och dess konsekvenser visavi Israel. Inte helt enkelt. Något årtal eller tidpunkt kan ha blivit fel. Lärda män får gärna korrigera. Men i stort är detta några komprimerade historiska fakta om det lilla Israel. Syftet är att någorlunda balansera upp alla lögnaktig­heter i medier.

Balfourdeklarationen var ett brev från den engelske utrikesministern Arthur James Balfour till Lord Walter Rothschild, dåvarande ledare för det judiska samfundet i England, där han meddelade att England stöttade ett upprättande av ett judiskt hemland. Brevet banade senare väg för San Remo-dokumentet som i Nationernas förbund 1922 skrevs under av 52 medlemsstater. I dokumentet stod att det judiska folket skulle tilldelas ett nationalhem i Palestina. Bland många paragrafer som reglerade judarnas rättigheter och skyldigheter står det i §5 att Palestina inte får delas. Där står också att engelsmännen ska förbinda sig att hjälpa och stötta judarna i deras nya nationalhem genom att befrämja invandring och tillväxt. Innehållet är juridiskt bindande som i alla undertecknade dokument.

Trots detta delade kolonial­minister Winston Churchill senare, med ett blyertsstreck, av 90 000 kvadratkilometer av det land judarna blivit lovade. Han gav det till den arabiske prinsen Abdullah och kallade området Transjordanien.

FN föreslog 1947 att det som återstod av israelisk mark efter Churchills orättfärdiga och olagliga delning 1922 skulle delas upp mellan judar och araber. Israel skulle få 55 procent och araberna 45 procent av marken. Israel godtog förslaget men araberna sa nej. FN undertecknade, i strid med innehållet i §5 i San Remo- dokumentet, delningsresolu­tionen den 29 november 1947. Förföljelse, krig och pogromer mot judarna från en fientligt sinnad arabvärlden utbröt omedelbart. Mitt i detta utropades den judiska staten 14 maj 1948. Arabvärlden undertecknade långt senare ett fredsavtal med Israel 1949.

Efter flera år av hatisk retorik från Egyptens president Nasser om att förinta Israel började den 15 maj 1967, på Israels självständighetsdag, egyptiska trupper röra sig in i Sinai och vidare mot Israeliska gränsen. Den 16 maj beordrade Nasser FN att dra bort sin beredskapsstyrka i Sinai som funnits där sedan 1956. Den 18 maj vrålar han i arabisk radio: "I dag existerar inte någon beredskapsstyrka som kan beskydda Israel. Vi kommer inte längre att visa tålamod." Iraks president hakade på: "Israel är ett fel som måste rättas till."

Snart omringade 250 000 man, 2 000 stridsvagnar och 700 flygplan det lilla landet, till ytan stort som Småland. I det försvarskrig som Israel nu tvingades in i återerövrade Israel Sinai, Västbanken, Gazaremsan och Golanhöjderna. Områden som de var rättmätiga ägare till sedan tidigare genom juridiskt bindande dokument, men som de blivit bestulna på genom svek av stormakterna.

Av de områden Israel återerövrade, efter sex dagars heroisk kamp för sin existens, gav de senare tillbaka ungefär 93 procent till arabvärlden. Hela Sinai gavs till Egypten, områdena som Jordanien gjorde anspråk på, nästan hela Gazaremsan och 40 procent av Västbanken gavs till palestinierna för att de där skulle kunna upprätta sin myndighet.

Ove Aronsson, sångförfattare och Israelvän, motorman på fartyget M/S Restoration som hämtade ryska judar till Israel 1994–1998