Bilda är en pseudokyrka

"Är Bilda en kyrka?" I sin replik till mitt inlägg om en postsekulär bildningsvision håller Mikael Ivarsson med mig i mycket (Dagen 27/1). Vi är överens om att vi lever i en post­sekulär tid – en tid då det "sekulära" inte längre är normen som alla andra måste anpassa sig till. Och vi inser båda att detta innebär möjligheter för kyrkorna.

Men så kommer Ivarssons invändning: Bilda är ingen kyrka! Denna invändning har jag hört från flera, och jag finner den märklig. Varken jag eller någon annan har påstått att Bilda är e­ller ska vara en kyrka. Bilda firar varken nattvard eller döper. Bilda är ett studieförbund som ska tjäna det civila samhället och sina uppdragsgivares folkbildningsverksamhet.

Det måste vara något missförstånd i botten som gör att vi pratar förbi varandra. För att förtydliga mig vill jag pröva påståendet att Bilda har gjort sig själv till kyrka – en pseudo-kyrka med annan ideologi än medlemsorganisationernas. Detta "förkyrkligande" blev tydligt när Bilda-ledningen starkt drev samgående med Sensus. Då framställdes de statliga kriterierna för folkbildning som en form av sekulär trosbekännelse.

Det ingår inte i ett studieförbunds uppdrag att formulera kristen tro. Det ska kyrkorna göra. Men om ledare inom Bilda tycker att kristen tro inte är s­alongsfähigt, får det inte leda till att man producerar en sorts alternativ Bilda-livsåskådning och Bilda-språk. För då leker man kyrka, och det finns flera exempel på det.

Så för mig är problemet att Bilda är för mycket kyrka, och därtill en pseudokyrka. I stället tycker jag att studieförbundet ska låta sig präglas ännu mer av de samarbeten som verksamheten skapar i samhälle och kyrka. Bilda har sitt upphov och bas i en bred kristen folkrörelse. Detta är inte en belastning utan en tillgång, inte minst i en postsekulär tid. Kristet är i folkbildning ett perspektiv, ett engagemang, ett förhållningssätt och ett levande kulturarv.

Begreppet ”postsekulär” introducerades av Jürgen Habermas, då han reflekterade över terroristattacken 9/11. Denne sekuläre filosof upptäckte att den moderna tudelningen mellan religion och politik inte längre var rimlig. Det byggde på en förlegad metafysik, idén om det neutrala. Många andra har insett samma sak: det moderna projektet och dess sekulära tankebyggnader är överspelade (se till exempel Ola Sigurdsons ”Det postsekulära tillståndet”).

Vi lever i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Religionens nya synlighet utmanar det liberaldemokratiska samhället. Religion kan inte längre reduceras till något privat och emotionellt, något som har b­etydelse i kyrkan men inte för det vanliga livet. Religion har sprängt de gränser som det moderna projektet försökte sätta upp för trons liv. Det finns muslimska banker, buddhistisk friskvård, judiska restauranger – och då skulle det väl också kunna finnas kristen folkbildning?!

Ivarsson betonar att Bilda behöver anpassa sig till staten, eftersom den ger de ekonomiska resurserna för Bildas existens. Kyrkan får inte "dra sig undan" detta, deklarerar han. Gäller denna princip bara Bilda eller förväntar sig Ivarsson en liknande självdisciplinering av muslimer, samer och buddhister?

Ivarsson tycks också vara orolig för vad staten skulle tycka om bildningsverksamhet som inte är sekulär. ”Ska”, frågar han, ”Bilda bli en halvkyrklig verksamhet som finansieras av statliga medel?” Som jag ser det finns skäl att tro att staten skulle se en utveckling av tydligare kristna profiler i folkbildningen som ett välkommet bidrag till mångfalden i samhället.

Kristen profil står inte i motsats till kriterierna för statens stöd – det vill säga att verksamheten ska bidra till "att stärka och utveckla demokratin", "ökad mångfald", människors "möjligheter att påverka sin livssituation", "minskade utbildningsklyftor" och "ökad delaktighet i kulturlivet". Jag läser detta som generella kriterier för arbetet inom respektive ideologiska profil i de olika studieförbunden och inte som en ersättning för övertygelser. Kyrkornas liv i samhället bärs av den sociala och historiska kropp som de utgör, och det är sådana "kroppar" som möjliggör en reell uppfyllelse av statens mål för folkbildning.

Vilka visioner ska då forma framtidens Bilda? Det korta svar jag fått från Bildas ledning om "att bygga broar" visar att det inte finns någon vision (Dagen 29/1). De säger att de är för debatt, men de ger sig inte in i samtalet och sätter inte sina egna övertygelser på spel. I stället sätter de sig över samtalet. Men det är kanske så man gör i en pseudokyrka? Talar maktspråk.

Jag drömmer om en radikal omstart av folkbildningen i och genom kyrkorna. En där deltagarkulturer får förenar kyrka och samhälle på djupet, och som frigör från religionsfobier och uppdelningar av tillvaron. Jag tror att kristna traditioner kan förverkliga målet om "fri och frivillig bildning" med ett konkret och radikalt innehåll i en postsekulär tid. För ett brobyggande mellan tro, kultur och samhälle förutsätter ett eget brofäste.

Låt samtalet fortsätta! Vilket konstruktivt förslag har du, Ivarsson, till en bildningsvision för Bilda?

Sune Fahlgren, Utbildnings­ledare Teolo­giska programmet, Teologiska h­ögskolan Stockholm.