Marcus Birro: Se upp med splittringen

Varken paret Ekman eller Gud behöver egentligen några försvarsadvokater.

Men kanske är det för att jag själv blivit hårt ansatt i offentligheten som jag reagerar på den hätskhet, den sura missunnsamhet och ibland det rena hat som deras omvändelse och konvertering alltjämt väcker bland andra kristna.

En kristen människas allra främsta rättesnöre är alltid Jesus Kristus. När den helige Ande får verka i en människas liv förändras den människan inifrån, på djupet och för alltid. Det gäller vilsna poeter i skinnjacka likaväl som välkända, e­tablerade predikanter i kostym och slips.

På det sättet blir vi kristna lärjungar vi också. Även i Sverige 2015. Också i denna mörka tid av islamitisk fundamentalism, sekularisering, andlig öken och upplösta normer. Vår tid är i starkt behov av enhet, av kristna förebilder, av helhjärtade troende som är beredda att riskera något med sin tro, som tar Gud på det allvar Han förtjänar och som inte skojar bort viktiga saker som synd, upprättelse, bikt och förlåtelse …

Jag har precis läst paret Ekmans gemensamma bok "Den stora upptäckten" (Catholica) och undrar om Erling Medefjord (Dagen 18/11) har läst samma bok som jag eller om han nöjt sig med att läsa om boken.

Boken är två människors vittnesbörd om hur Gud över en period på ungefär femton år arbetar med deras hjärtan, förnuft och föreställningsvärld. När en människa ställs inför vad hon upplever vara sanningen kan det omöjligen vara arrogant att följa den röst som säger “Kom”.

Erling Medefjrd anklagar Ulf Ekman för att vara arrogant men jag hittar inte spår av arrogans i boken. I stället är det en ödmjuk och så klart inte alltid enkel resa både han och Birgitta Ekman skildrar. Där Medefjord ser arrogans ser jag lyhördhet gentemot Gud. Jag ser också en innerlig vilja att ena Kristi kropp, att undvika splittring. Ett av huvudskälen till deras konvertering, som jag uppfattar det, handlar just om att detta enande.

Det är ingen hemlighet att svensk kristenhet under lång tid besvärats av en extremt inskränkt och fördomsfull syn på den Katolska kyrkan. Ofta har förståelsen och intresset för denna kyrka varit bra mycket större i sekulära och även ateistiska sammanhang än i övriga kristenheten där det alltid talas om irrläror, skökor och där tonen allt som oftast blir direkt motbjudande.

Under trettio år stod paret Ekman i täten för en församling vars motstånd från den sekulära offentligheten saknar motstycke i vårt land. De stod pall. Trots smutskampanjer, trots förtal, trots hat, hot och fysiskt våld mot dem själva och församlingsmedlemmar så stod de pall. Jag beundrar deras mod att streta på i den motvinden. Också jag hade fördomar om Livets ord innan jag lärde känna församlingen och medlemmar i den. Fram trädde en helt annan bild än den jag matats med av media och lata journalister.

Tänk om era fördomar mot den Katolska kyrkan liknar dessa förljugna bilder? Har ni då inte ett ansvar att faktiskt arbeta med dem?

Birgitta Ekman skriver om det i boken, att hennes fördomar mot den Katolska kyrkan i mångt och mycket liknande de fördomar hon mötte hos människor gentemot hennes dåvarande församling, Livets Ord. Det är intressant. Jag tror det krävs att man har stått mitt i en storm av lögner, halvsanningar, fördomar och avsky för att på allvar förstå vad det faktiskt innebär att revidera en uppfattning som man slentrianmässigt burit med sig under lång tid. Det kräver en del av en människa att granska sina fördomar och svensk kristenhet i allmänhet och delar av den karismatiska rörelsen i synnerhet har alltjämt hiskeligt många fördomar om den Katolska kyrkan.

Det är inte, som Erling Medefjord skriver, arrogant av Ulf Ekman att sakligt, tålmodigt och med stor ömhet skildra de olika kristna lemmarnas förtjänster och brister. Som jag ser det är Ekman tvungen till detta efter att ha hört kallelsen från Gud att närma sig, vad han uppfattar, som urkyrkan. Det krävs ju inte en teolog för att se att den Katolska kyrkan är kyrkan från vilken exempelvis församlingen Livets ord härstammar. Med bokstavlig mening åt det sista ordet där, härstammar. Den Katolska kyrkan är stammen, rötterna, trädet självt. I det skenet är alla andra kyrkor utväxter eller nyplanteringar.

Jag älskar att tänka mig svensk kristenhet som en stor trädgård där man kan vissla sig fram genom tillvaron och känna sig hemma i olika sammanhang. Det är en styrka men, har jag insett, också en brist. Man är hemma överallt och ingenstans.

Så har jag själv levt under några år. Jag har hur som helst satt en ära i att röra mig fritt över gränser inom svensk kristenhet. Jag tänker fortsätta med det (i den mån jag fortfarande är välkommen) men jag blir sorgsen av att läsa den hårda, arroganta ton som Medefjord använder i sina försök att trasa sönder två ärliga, öppna och ansvarstagande kristna syskons innerliga resa i sin tro och sin övertygelse. Jag är så trött på alla dessa elstängsel och staket som vi spikar upp runt vår egen tro. Ni kan ju ett av namnen på den onde, Splittraren…

Om vi har Jesus Kristus gemensamt, och det har vi ju, vad spelar då olikheterna egentligen för roll?

Marcus B­irro, f­örfattare.