Brexit och Uppenbarelseboken

Varje del av kyrkohistorien har genererat kristna grupperingar med apokalyptiska drag, det vill säga troende som starkt präglats av känslan av att "leva i den yttersta tiden". Det har ofta handlat om förnyelserörelser och väckelsegrupper som på många sätt skänkt nytt liv in i kyrkans organism, men även om sekteristiska smårörelser i ortodoxins utkanter.

I centrum figurerar ofta Uppenbarelseboken med dess apokalyptiska och profetiska språkdräkt. Antikrist, Vilddjuret och ”Den stora skökan” är kraftfulla bildkoncept som ofta ansetts symbolisera och förutspå en förtryckande religiös och/eller politisk elit på jakt efter de sant troende.

Även i dag är till exempel delar av den pingstkarismatiska frikyrkligheten starkt påverkade av den här sortens tolkningar (den amerikansk-evangelikala left-behindteologin är ett exempel).

Under sent 1980-tal hörde jag en pastor i mina sammanhang undervisa oss ungdomar om att Jesus kommer tillbaka runt år 2000. Inte ”kanske” eller ”sannolikt”, utan så var det, det visade hans ”schema” över världshistoriens gång. Enda frågetecknet rörde det exakta året, på grund av att vår tideräkning förvanskats. Att världens och tidens slut var något just vår egen generation skulle bevittna ansågs närmast självklart. Utöver detta fick vi under denna tid lära oss att EU (alternativt FN – båda varianterna fanns) var det antikristliga rike som Uppenbarelseboken ansågs tala om. Den stora skökan avsåg Katolska kyrkan, alternativt en ny framväxande synkretistisk världsreligion. Påven var antikrist eller i alla fall hans medhjälpare.

Så där hölls det på. Väldigt specifika tolkningar, in i detaljer. Och de som genomskådat och förstått allt detta utgjorde "kvarlevan", det vill säga den marginaliserade grupp av troende som lyckas stå emot ändtidens förförelser för att slutligen vinna frälsning.

I kölvattnet av Brexit har jag återigen påmints om hur stor EU-skepsisen är inom delar av den pingstkarismatiska frikyrkan. Vilket knappast vore intresseväckande om inte för att ovannämnda föreställningar fortfarande ligger som grund för det. Detta märks så fort man skrapar lite på ytan. Först dryftas allmänna argument som ”odemokratiskt styrelseskick” och ”överstatlighet”, men så småningom kryper Uppenbarelseboken fram. Det är där skon egentligen klämmer. EU är vilddjuret, och därför gör britterna väl i att lämna. Övriga argument blir då ointressanta.

Det är ytterst problematiskt att den här sortens bibelbruk fortfarande har inflytande. Här har pastorer och bibellärare inom den pingstkarismatiska frikyrkligheten en pedagogisk utmaning. Skriften är varken en instruktionsbok för livet eller en handbok till världshistoriens framtida utveckling utan ett vittnesbörd om Guds vilja och handlande i historien. I Skriften möter vi Kristus, och i det mötet förvandlas vi.

En kristen analys av EU-medlemskap bör därför inte ta sin utgångspunkt i spekulativa tolkningar av bibliskt apokalyptiskt bildspråk, utan i vilka konsekvenser det får för människors liv. Främjas en kristen vision av det goda samhället? Skapas förutsättningar för ett värnande av kristna dygder som barmhärtighet gentemot den utsatte, omsorg om främlingen och rättvisa åt den förtryckte? Görs fred lättare att uppnå och bevaras? Det finns ingen perfekt politisk verklighet, men kallelsen som kristna är att åtminstone, efter förmåga, verka för alla människors bästa.

En teologi som motverkar detta genom en fatalistisk tro på en given utveckling (baserad på vårdslös bibeltolkning) vilken kristna varken kan eller bör försöka påverka, är direkt skadlig. Den har till och med lett till absurditeter som att troende som vill följa Jesu uppmaning att stifta fred har anklagats för att försöka bygga ett Babels torn – ett fredsrike utan fridsfursten.

Att leva med hoppet om den kommande tidsåldern för ögonen är den troendes privilegium. Men det hoppet får inte hindra oss att målmedvetet verka för det goda i den här tiden. Detta bör vara utgångspunkten för en kristen syn på alla frågor som har med politik och samhälle att göra, oavsett vilka ståndpunkter man slutligen landar i.

David Nyström­, teolog och lektor i Nya testamentet