Carl-Erik Sahlberg: Kvinnoprästfrågan kanske är felställd

I den kulturkamp som pågår i Sverige och där kristen tro på många håll är ansatt, så kan inte klassisk-kristna grupper stå fullt samman, därför att de är delade i ämbetsfrågan. Kanske är frågan om "kvinnliga präster" egentligen felställd. I Nya testamentet finns nämligen inga "kvinnliga präster" – och inga manliga heller. I alla fall inte i den mer sakramentala prästroll som vi i svenska kyrkan har vant oss vid. I Nya testamentet talas i stället om ''församlingsledare'' (grekiskans ''episkopos'' – också översatt så i 1917, Bibel 2000 och Folkbibeln).

En mer korrekt frågeställning vore då, om det är rätt med ''kvinnliga församlingsledare''. När Paulus då i 1 Tim 3 tänker sig manliga församlingsledare (även om den grekiska grundtexten enbart bara allmänt säger "tis" det vill säga "någon") vad kan då skälet vara till det? Att det i det grekisk-romerska samhället fanns en så patriarkal struktur, att kvinnligt ledarskap var otänkbart? Eller hade Paulus teologiska skäl? Eller – helt enkelt – praktiska skäl?

Varför praktiska? För att kvinnan föder barn. I judisk miljö i regel många barn – Maria hade kanske sju eller åtta barn att ta hand om (Mark. 6:3, Matt 13:56) För en kvinna med så många barn måste det ju ha varit praktiskt omöjligt att samtidigt ha ledaransvar för en stor kristen församling.

Och med så många barn tar det kanske upp emot eller mer än 20 år innan barnen är utflugna ur hemmet. Det är ett stort och mångårigt ansvar som låg på kvinnan även om hon stöddes av god make. Hon hade ju ändå huvudansvaret. Är det därför som Paulus i 1 Timoteusbrevet också menar att en församlingsledare inte bör vara purung? En församlingsledare ska ha visat sig kunna ta hand om sitt eget hushåll och fostra sina barn (3:4). Det tar en hel del år.

Församlingsledaren ska ha förtroende hos utomstående (3:7) – det tar också några år att bygga upp. Församlingsledaren ska heller inte vara nyomvänd (3:6) Paulus rekommenderar till och med en församlingsänka att inte vara yngre än 60 år (5:9).

Alltså, under en livsperiod var det inte så praktiskt lämpligt att en kvinna med många barn samtidigt ledde en stor församling på samma sätt som det inte är särskilt praktiskt lämpligt att en enarmad tjänstgör som organist, en döv är ansvarig för församlingens själavårdssarbete eller en superstressad fastighetsdirektör samtidigt är ordförande i kyrkorådet. Kanske är det också av det skälet som Jesus valde män att vara apostlar. Det skulle ju inte ha varit så praktiskt att ha med kvinnor med stojande och gråtande barn kring sig på långa vandringar genom Galiléen och Samarien.

Sedan – när barnen är utflugna och kvinnan friare i sin livssituation, då skulle hon med sin livserfarenhet kunna gå in i uppgiften att vara församlingsledare. Några, troligen äldre, erfarna kvinnor kan ha fungerat i sådana uppgifter - Lydia i Thyatira (Apg 16:40) tycks ju ha förestått en husförsamling och Chloe i Korinth likaså (1 Kor 1:11, se Folkbibelns kommentar).

Fast båda var nog lite äldre – Lydia hade ju en lysande affärsverksamhet och ett stort hushåll. Två omdiskuterade bibelord faller med detta mer praktiska sätt att se på frågan mer på plats, eftersom inget av de bibelorden handlar om församlingsledare – utan vanliga församlingsmedlemmar (1 Kor 14:34) och lärare (1 Tim 3:1).

Det här skulle då betyda att en ung manlig präst med många småbarn hemma eller en åttabarnsmor, tänk Berit Simonsson i yngre upplaga med skrikande blöjbarn kring sig, inte är särskilt lämpad att just då i livet leda Malmö storpastorat eller Stockholms domkyrkoförsamling, medan en ogift Caroline Krook då är mera lämpad. Och att en mogen kvinna som valt att leva celibatärt, eller en Berit Simonsson i 50-årsåldern när de åtta barnen är utflugna, är mycket lämplig att vara församlingsherde på grund av den andlig erfarenhet hon förvärvat under många år.

Om frågan om församlingsledare i pastoralbreven är en fråga av praktisk, och inte teologisk, art skulle många onödiga laddningar kring frågan försvinna och vi kunde stå sida vid sida i ömsesidig respekt i kampen för mer omistliga värden.

Carl-Erik Sahlberg, präst, tidigare direktor i S:ta Clara