Chanstagande i global skala

Den internationella klimatpolitiken har bundit sig hårt vid det så kallade tvågradersmålet. Jordens atmosfär ska inte tillåtas bli två grader varmare än före industrialismen. Den fjärde rapporten från FN:s klimatpanel 2007 sa att utsläppen måste börja minska 2015 om vi ska klara målet.

”Fint, vi har tid på oss”, tänkte alla och fortsatte öka utsläppen.

När FN:s klimatpanel kom med sin femte rapport 2014, så visste forskarna att vi nått gränsen för utsläppsökningar men ville ändå hålla hoppet uppe om att tvågradersmålet går att nå.

Därför presenterade de en kalkyl som sa att målet kan nås även om de globala utsläppen fortsätter att öka till 2025–2030. Hur är det möjligt? Hade man fel 2007? Nej, i stort sett inte, men kalkylen 2014 bygger på en brasklapp som få talar om. Nämligen att, för att nå tvågradersmålet med brytpunkten 2025, så måste världen inte bara stoppa utsläppen utan också begrava stora mängder koldioxid i berggrunden under senare delen av detta sekel. Koldioxidhalten i atmosfären måste ner.

Ingen vet hur detta ska gå till och vem som ska betala – i den globala skala som krävs för att lyckas. Enligt olika prognoser handlar det om 10–20 miljarder ton koldioxid årligen som måste begravas. Det är 10–20 gånger mer än all världens malmbrytning i dag. Hur ska vi fixa det om 40–50 år? Världen kommer att ha fullt upp med alla väder-, tork-, brand- och flyktingkatastrofer som följer i klimatförändringarnas spår.

Det är chanstagande i global skala. Med hela vår civilisation som insats. Om det, och om att utsläppen måste börja minska nu, behöver vi tala högt och tydligt.

Torbjörn Vennström, aktiv i klimataktion