Det medmänskliga dilemmat

En människa har två primära roller i samhället – männi­ska och medborgare. Människan är primärt människa, med allt vad det innebär. Det mänskliga kan struktureras upp i mänskliga rättigheter och är delbart med andra människor i alla länder. Det finns en gemensam sam­hörighet rörande mänskliga rättigheter som sunt tänkande medmänniskor står bakom i alla länder. Om man vill kan man därefter dela in de mänskliga rättigheterna i olika grupper.

Ett utmärkt exempel som man kan använda sig av när det gäller mänskliga rättigheter är att utgå ifrån vad som är godtagbart för barn i världens länder. Utgångspunkten för det ställningstagandet kan hämtas från den enskilda föräldern i konkreta situationer. Exempelvis enligt följande:

Mitt barn får inte mat

Mitt barn får inte dryck

Mitt barn får inte gå i skola

Mitt barn får inte ha fritid

Mitt barn tar emot granater

Mitt barn tvingas in i krigiska grupper

Mitt barn blir mobbat på grund av att han/hon inte har rätt hudfärg eller rätt religion

Det finns en medmänsklig känsla som delas av världens föräldrar när man gemensamt plockar upp barnet och rycker det ur lidandet – en för alla, alla för en.

Dessa barn flyr för livet från dessa omständigheter över hela världen. Som advokat möter jag dem ständigt, de sitter då prydligt klädda på advokat­byrån, i­bland med en nalle i handen, och längtar brinnande efter mamma och pappa.

”Vad minns du från Syrien?” frågar jag.

”Människor sprängdes sönder”, svarar de, ”min mamma dog och pappa tappade bort mig. Tror du att man har hittat min pappa?” Ångesten lyser ur ögonen när frågan ställs. Vad svarar man ett barn som frågar så?

Att vara människa och förälder är att se dessa barn, att inte bry sig det minsta om vilken etnisk bakgrund eller religion dessa barn har, de är barn, som har flytt från krig. Alla föräldrar, och för övrigt andra, kan känna igen sig i känslan som uppstår när ett barn far illa.

Det mänskliga är obegränsat. Som människa och förälder lyfter du ut ditt eller andras barn ur lidandet, ut ur kriget. Jag lyfter dig för att du är människa. Jag frågar inte efter vem du är, eller vem du borde vara. Du är människa, det räcker för mig. Punkt.

Dock är människan inte bara människa. Människan är medborgare också, en medborgare måste tänka ekonomiskt eftersom resurserna är begränsade. Här uppstår ett dilemma.

Vem ska jag stänga för? Vem ska få, vem ska bli utan? Samtliga politiska partier utgår ifrån ideologier, dessa ideologier utgår ifrån att kakan ska delas. Detta ställs emot den obegränsade medmänskligheten.

Plötsligt delas det medmänskliga in utifrån ekonomiska kalkyler. Alla kan inte få, vem ska få?

”Att stänga dörren för tredje världen, att stänga dörren för flyktingarna ger ekonomisk vinst,” säger någon.” De tillhör inte vårt land, de är inte svenska. Stäng för 90 procent av dem, det är en bra affär.”

De som lyssnar och tar åt sig budskapet genomgår en psykologisk härdsmälta.

Helt obemärkt blir det medmänskliga beroende av hudfärg och nationstillhörigheter. Helt obemärkt har någon bestämt att jag inte får känna samhörighet med världens föräldrar på grund av att de inte är svenskar. Utan att jag märker det får jag inte längre lyfta upp utländska barn ur krig in i den rika världen.

Plötsligt säger några religiösa: ”Muslimer är farliga, de har en dold agenda.” Utan att jag märker det får jag inte längre lyfta upp muslimska barn ur krig in i den rika världen.

Det jag inte märker, utan ansträngning, är att mellan mig och barnet som har sett sin mamma sprängas sönder och som har tappat sin pappa har det kommit en mur med andras politiska, religiösa eller kulturella åsikter. Barnet försvinner i dimman när jag låter mig dras med.

En dold förrädisk agenda styr mig bort från den andra människan, barnet. Den styr mig bort från den förtvivlade föräldern som tappade sitt barn i Syrien eller Somalia. Plötsligt inbillar jag mig att jag hör min egen hårda inre röst: ”Vi kan inte släppa in dem. Det är bättre att stänga, då slipper vi problemet. Jag behöver min välfärd bättre än de. Det är något fel på dem.”

Men om jag lyssnar djupare hör jag den andra förälderns hjärta klappa i mitt bröst och jag lyfter upp hans barn, som om jag lyfte mitt eget. Då är det oväsentligt för mig från vilket land barnet kommer, vilken hudfärg det har, vilken religion det är fött in i. Då har jag frigjort den rena medmänskligheten som är fri från baktankar och dolda anspråk.

De andras agenda försvinner och jag blir fri att sträcka ut min hand utan grumliga egoistiska tankar. En rikedom växer fram, som inte går att köpa för pengar.

Mitt svar till barnet med nallen blir: "Nu är du här, vi ser dig. Du är ett barn och du behöver oss väldigt mycket nu. Det finns människor i detta land som inte kommer att se dig som en ekonomisk fråga eller bedöma vilken religion du har eller fokusera på din hudfärg. De ser dig som ett underbart litet barn, som klarat att ta dig hela vägen till Sverige."

Barnet tittar på mig och kramar sin nalle något hårdare. Det går att se en liten försiktig glimt i ögonen.

Joakim Sjöberg, advokat