Debatt

Det svåra fredsarbetet­

Anita Goldman har i Dagens Nyheter (28 maj) intervjuat israeliska författare ur olika­ generationer om situationen i dagens Israel­ mot bakgrund av konflikten mellan parterna.­ Samtliga tycks mer eller mindre uppleva segern 1967 som en katastrof. En Pyrrhusseger. Man vann kriget, men gick miste­ om freden.

Erövrandet av palestinska områden och hela Jerusalem ställde ekonomiska och militära krav på att behålla bytet. Allt den israeliska­ regeringen­ gör på de ockuperade områden motiveras just som säkerhetsåtgärder, för att freda judar mot angripande palestinier.

Den drabbade sidan, palestinierna, kom inte helt oväntat att motsätta sig den israeliska militära övermakten med de primitiva medel som stod dem till buds: intifador, självmordsbombare på bussar och nu senast dolkstötare. Från Gaza skickade Hamas iväg raketer som Israel med sin avancerade teknik kunde plocka ner utan att liv gick till spillo.

Det är omständigheterna ovan som skapat trauman hos människor i Israel och de författare som Goldman intervjuar, vilka kommit att uppleva att en varaktig fred omöjliggjorts genom segern 1967. Israel har blivit en kosackstat, säger en författare.

De är givetvis inte heller blinda för sådant som fredsgrupper i Israel och följeslagare utsedda av Kyrkornas världsråd kunnat omvittna, liksom Amnestyrapporter (Västerbottens-Kuriren 26/5). Sådant kan förklara den palestinska frustrationen som lett till den "lågskaliga" terrorismen. Dock inte ursäkta den!

Equmeniakyrkan uppmanade nyligen, i samband med kyrkokonferensen i Vårgårda, parterna att besinna att det finns en tvåstatslösning beslutat av FN även om att det är 1967 års gränser som fortfarande gäller. Med det som utgångspunkt bör ett fredssökande arbete påbörjas. Den politiska maktens agerande i Israel innebär dock uppenbara brott mot nämnda FN-beslut.

Hur åstadkomma fred när parterna har så olika utgångspunkter för en rättvis fred?

Lars Hedlin,

Umeå

Fler artiklar för dig