En gudstjänst för hela livet

För att se något riktigt tydligt hjälper det ibland inte att gå närmare, istället behöver vi ta ett steg tillbaka och betrakta det som sker med andra ögon. Den sista tiden har debatten om gudstjänstens form varit aktuell. Ett nog så viktigt samtal, men då frågan även kommit att handla om hur vi ska få ungdomarna att bli kvar hos Gud och i kyrkan även efter tjugoårsdagen (Dagen debatt 23/4) tror jag att vi behöver se längre än till de yttre uttryckssätten. Jag är väl medveten om att utsidan och insidan, formen och innehållet inte går att skilja från varandra, men låt oss ändå fokusera på det sistnämnda.

Jag tror inte att det är frånvaron av rökmaskiner och popmusik i kyrkan som gör att ungdomarna lämnar tron på Gud. Det är att göra saken för enkel. Visserligen behöver tonspråket i kyrkan tilltala dagens människor, men det räcker inte. Låt oss istället fråga vad det är som utlöser den kris som leder till att en ung människa väljer att ge upp den övertygelse som denne under en hel uppväxt sett som en självklar del av livet? För de allra flesta är den utlösande faktorn en flytt till en ny ort, oftast för att studera på högskolan. I dag läser de allra flesta vidare och mötet med den akademiska världen kan komma att skaka trons grundvalar. Där möter man människor som har goda och välgrundade argument mot tron på en Gud, en värld där det inte existerar några sanningar utan endast mer eller mindre övertygande teorier. Detta i en period av livet då man lämnat det trygga ungdomsgänget och ska söka nya vänner, således en socialt skör situation där det är viktigt att smälta in och inte ses som udda eller annorlunda. För den som är uppväxt i en miljö där upplevelsen stått i centrum och där det setts om ett onödigt akademiserande av tron att lära sig argumentera för Guds existens lämnas man i det läget helt utan redskap att hantera situationen. Tesen att det personliga vittnesbördet alltid fungerar visar sig inte stämma i ett sammanhang där den som lyssnar prövar varje ord mot den egna referensramen – och där finns sällan Gud med i ekvationen. Inte heller påståendet att ingen kan ta ifrån någon det denne upplevt håller i längden. Det räcker att läsa en ledarskapskurs – och det ingår i många utbildningar – så inser man att upplevelser kan suggereras fram av grupptryck. Då kan tvivlet smyga sig på; var det som jag trodde var ett gudsmöte bara en psykologisk process?

Missförstå mig inte, jag tror på en Gud som möter oss människor både genom erfarenheter och äkta upplevelser i bön och gemenskap med andra. Men vi måste ge ungdomarna möjlighet att samtala om tron på ett sätt som gör dem redo att möta den verklighet de kommer att kastas in i som unga vuxna. Jag menar att tvivel och problematisering måste få finnas med redan hemma på ungdomssamlingarna, i den trygga hemvanda miljön.

För ett tiotal år sedan mötte jag som vuxenstuderande den akademiska världen. Jag har därför egen erfarenhet av att befinna mig i ett sammanhang där de invanda frasera inte alls fungerar, men där det finns ett äkta intresse av att diskutera tron på Gud. Det oroar mig att så många ungdomar väljer att lämna tron då de hamnar i motsvarande situation. För att bevara min tro blev den apologetiska litteraturen räddningen, jag landade i att tron håller även i mötet med nutida argument. Ger vi ungdomarna chansen att upptäcka det?

Vad är gudstjänsten mål och syfte? Kyrkan är platsen där vi möter Gud, där vi låter Honom påverka våra liv på djupet, men jag menar att gudstjänsten även ska skickliggöra oss för mötet med dem som idag är främmande för tron. Det vi delar med oss av måste vara äkta, ibland låter förkunnelsen som en reklamkampanj där budskapet är att bara du köper det vi säger blir du lycklig. Sådana tongångar genomskådas snabbt, om inte annat då livet inte blir som man tänkt sig. Rädslan för att visa svaghet och prata om livets svårigheter bottnar i tanken att människor kan skrämmas bort, men det får ofta motsatt effekt. Jag tror på en kyrka där hela livet får plats, där vi vågar tala även om de gånger Gud är tyst, där vi kan dela både djupaste tvivel och jublande tro. Där vi får träna oss att använda de goda argument som finns för att det vi bygger våra liv på inte bara är en god tradition utan en verklig sanning som håller för att möta vår tids utmaningar. För att nå dit måste vi ge plats för reflektion och goda samtal.

För att återvända till ungdomarna; kanske har vi fokuserat för mycket på hur vi ska göra för att få dem att trivas i kyrkan och för lite på vad de får med sig för att deras tro ska bära genom livet.

Birgitta Hägg, beteendevetare.