Ett kyrkligt mod inför 2017

"Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta av tider. Det var visdomens tid och det var oförnuftets tid." Så börjar en av Charles Dickens klassiker som skildrar Europa under tiden för franska revolutionen. Men visst kunde det lika gärna­ vara en text om vår samtid­.

Vi ser det åtminstone tydligt i Göteborg.

Å ena sidan en stad där näringslivet blomstrar, där det byggs så det knakar och där den kreativa klassen invaderar innerstadens caféer och kulturliv.

Å andra sidan en stad där hemlösheten växer och där en man bosatt i Askim lever i snitt nio år längre än en man från Bergsjön.

Skolsituationen är svår för många, cirka 40 procent av eleverna som går ut årskurs nio i socialt utsatta stadsdelar är inte behöriga att söka gymnasiet.

Och så sent som för någon månad sedan hade BBC en lång artikel om hur Göteborg är en av de städer i Europa som exporterat flest jihadister till IS.

I denna stad med alla utmaningar så gör församlingar, kyrkor och kyrkliga organisationer ett enormt viktigt arbete. Hade man över en natt avslutat allt det arbete som vi tillsammans gör för utsatta människor i Göteborg hade en hel social infrastruktur raserats. Konsekvenserna hade varit förödande.

Varför är det då så viktigt att kyrkan finns mitt i samhällsutmaningarna? Och vad har vi som kyrka har att erbjuda det här samhället? Mycket mer än vad vi ofta tänker. Några exempel:

Hopp om en evig framtid. Vår värld skriker efter hopp. Om allt kan reduceras till slumpmässiga kemiska processer kommer människors längtan efter mening och tröst aldrig att stillas. Och man kan vända på det: om Kristus har dött och uppstått finns det ingenting som är så mörkt att Guds ljus inte kan nå in. Detta evighetshopp kan vi inte hålla för oss själva.

En tro som får konsekvenser här och nu. Vår tro tar sin utgångspunkt i att Gud blev materia. Om Gud var så angelägen om sin skapelse att han själv blev ett med den borde vi följa Guds exempel. Därför ligger det i kyrkans DNA att aktivt utöva barmhärtighet och skapa rättfärdiga samhällssystem.

Gemenskaper. Städgrupper, husgrupper, daglediggrupper, scoutgrupper, nattvardstjänargrupper och styrelsegrupper – många församlingar har nästan lika många grupper som man har medlemmar. I ett Sverige där många av problemen har sin rot i en djävulsk ensamhet behöver vi inse att våra gemenskaper kan rädda liv. Hur bjuder vi in till dessa?

Frivillighet och ideellt engagemang. För många kyrkligt aktiva är det en fullständig självklarhet att både lägga en stor del av sin inkomst i kollekten och att ge många timmars frivilligt arbete i veckan i församlingen. Tänk om vi i ännu högre grad kunde sprida denna frivillighetskultur till vårt gemensamma samhällsbygge. Dagens och framtidens samhällsutmaningar kommer aldrig att kunna anställas bort.

Bön. Tänk vilken förmån att kunna be. Att både be Gud om förändring och samtidigt hämta kraft för att själva bli den förändring som vi vill se.

Mångfald. Vid nattvardens bord samlas varje vecka olika människor från alla samhällsskikt och med olika bakgrunder och politiska preferenser. Och tack vare invandringen är många församlingar i dag brokigare än någonsin tidigare. Vilken tillgång i ett samhälle där polariseringen ständigt ökar.

*Rötter. I en tid där man kan bli amerikansk president genom att ständigt byta åsikt och där nästa svenska statsminister kan heta Jimmie Åkesson, är våra rötter kanske viktigare än någonsin. Vilken stolthet att finnas i en tradition med flertusenåriga rötter där synen på människan som Guds avbild, älskad och värdefull är helt central. Denna människosyn kan vi inte hålla för oss själva.

Avslutningsvis, hur ska kyrkan inför ett år med nya utmaningar i ännu högre grad kunna aktivera sina resurser för den här världens bästa? Kanske handlar det ytterst sett om mod.

Mod att se större. Om kristen tro också handlar om kroppar och materia så är vård, skola och omsorg typiska områden där kyrkan ska verka. Vår tro grundar sig i värderingar som det omgivande samhället många gånger längtar efter men har svårt att skapa på egen hand. Vågar vi tro att kyrkan behövs för att skapa ett mer fungerande välfärdssamhälle?

Mod att ta risker. Om det diakonala och sociala arbetet ska växa behöver vi en kyrka som vågar drömma stora drömmar och vågar agera. Därför måste vi mobilisera riskbenägna entreprenörer och företagare för arbetet. När de får drömma och verka tillsammans med omsorgs/diakonpersonligheter kan stora saker hända.

Mod att leva i gränslandet. Vi behöver en kyrka som vågar leva i skärningspunkten gentemot politiken, marknaden och den omgivande kulturen. Här behövs ledare som har både kompetens att agera pragmatiskt i samverkan och samtidigt kunna förstärka den egna identiteten och särarten.

Kyrkan har i dessa utmanande tider ett svårt men också enormt meningsfullt – och roligt! – flerdimensionellt uppdrag. Låt oss be om mod inför det nya året att vilja och våga, öva och pröva. Och kanske verserna från Jeremia också gäller oss: "Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång."

Emil Mattsson­, direktor på Göteborgs räddnings­mission