Frågan om evangeliets väsen fortsatt viktig

Det är uppenbart att jag har satt foten­ rakt in i ett getingbo.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Som författare vet jag att kommunikation är svårt, men sällan har jag upplevt det så konkret som under den senaste veckan. I onsdags hade jag en debattartikel införd, där jag med utgångspunkt i den populära sången ”Du vet väl om att du är värdefull” lyfte frågan om vad vi menar när vi talar om ”evangelium”.

Det dröjde bara några timmar så fullkomligt kokade det på Dagens Facebook-sida. Men till min förvåning var det bara ett fåtal som ville diskutera det som för mig var den centrala frågan. Desto fler uttryckte sin indignation över att jag hade analyserat, och i viss mån kritiserat, en av deras favoritsånger. ”Hur kan du ge dig på Ingemar Olssons låt?” ”Den har betytt jättemycket för mig.” ”Vem är du att komma med synpunkter på vad som är evangelium för mig?”

Det är uppenbart att jag har satt foten rakt in i ett getingbo. Och om jag har uttryckt mig klumpigt ber jag om ursäkt för det.

Men som jag trodde skulle framgå av min artikel var mitt primära syfte inte att kritisera sången som sådan. Jag skrev trots allt att den är bra och att den i rätt sammanhang kan få vara en hälsning om Guds villkorslösa kärlek. Än mindre var det en kritik av Ingemar Olssons motiv eller samlade livsgärning.

Däremot har jag under lång tid funderat på vad som håller på att ske med förkunnelsen i våra svenska kyrkor. Hur förhåller vi oss till den självcent­rering och bekräftelsehunger­ som är en så central del av den narcissistiska kulturen? Finns det en risk att vi okritiskt sätter likhetstecken mellan ”evangelium” och ”allt som står i Bibeln som känns bra”? Och vilka konsekvenser får i så fall det?

När den svenska väckelserörelsen växte fram formades den av en robust förkunnelse om synd och nåd, lag och evangelium.

I vår tid kan vi ibland behöva hitta andra ingångar, och jag är övertygad om att Olssons sång kan få fungera som en sådan. Budskapet om vårt oändliga värde i Guds ögon är ju ett fundament i den kristna tron. Men för att få en personlig relation till Kristus tror jag ändå att vi behöver lära känna honom också som vår Frälsare.

Och för att ta emot honom som sådan behöver vi få insikt om vår egen synd. Bara en människa som erkänner sin del av världens bortvändhet från Gud, har ju ett behov av en Gud som frälser från synden.

Di gamle talade också om en annan sak, och det är att ha sin identitet i Kristus. Att faktiskt bygga sin tro och sin självkänsla på vad Jesus har gjort för oss – inte på vad vi kan tänkas prestera för honom. I vår tid tycks vi ofta vilja åstadkomma denna vila genom att tona ned kraven – ”du duger som du är” – men i väckelsens förkunnelse låg alltså befrielsen i att erkänna sin egen brist, för att helt och fullt sätta sin förtröstan till Kristus.

Den här vilan – den försonade vilan – unnar jag också dagens narcissistiska människa. Det är därför det blir viktigt för mig att inte reducera evangeliet till något som i realiteten­ bara bekräftar mig i min egen självcentrering. Sann befrielse förutsätter helt enkelt en frälsare, och ”evangeliet” måste därför ha en koppling till såväl Jesus och korset som till vårt behov av försoning.

Om hänvisningen till Olssons­ sång skymde detta­ ärende kan du gärna bortse från den. Men frågan om evangeliets väsen hoppas jag fortfarande ska engagera!

Olof Edsinger,

teolog och författare

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Kyrkledarna som barn
Terrordådet i Spanien
Annons
Annons
Andens gåvor
Annons
Annons