Ge gärna tiggarna några mynt

Jag läste (Dagen 21/11) om pastor Jakob Olofsgårds offentliga inställning och uppmaning att inte ge till de som tigger på våra gator. Och jag förstår. Jag håller med om argumenten och jag förstår att han kommer fram till den ståndpunkt han gör. Men jag tror också att han gör det väl lätt för sig.

Hela grejen känns ju så fel. Att människor reser till Sverige för att samla ihop smulorna från våra bord, att vi ska ge de mynt vi för tillfället råkar ha i vår plånbok.

Självklart borde problemet lösas i Rumänien. Det är ju så konstigt att de lämnar sina hem och familjer för att bo under en bro eller i en offentlig toalett. Vi är inte vana att se sådant här. Och det hade varit så skönt om detta bara var ett stort misstag. Att de gjorde en felbedömning när de åkte hit.

Det hade stämt bättre med vår världsbild om det fanns en lösning på hela problemet på hemmaplan i Rumänien som det bara var för dessa människor att åka hem till. Och visst finns det städer och byar där organisationer arbetar, men det finns mängder av platser där romerna inte har några alternativ.

I Borås har vi just nu ca 40-50 rumänska romer som arbetar med att tigga i staden och samhällen runtomkring. De kommer alla från samma by i Rumänien och jag har vänner som ett par gånger har besökt detta rumänska getto. De som bor där har inga val eller möjligheter. Det spelar ingen roll vad de drömmer om, deras drömmar kommer ändå inte att slå in. Det spelar ingen roll att de helst vill vara hemma i byn och ta hand om sina barn för det finns inga som helst möjligheter för dem till försörjning där.

Det är ett hårt och kargt liv som vi aldrig kan förstå eller ta till oss fullt ut. I somras träffade jag vice borgmästaren i våra romers stad, en man som försöker lösa ekonomin för en stad som är lite större än Borås på en budget som är en tiondel av Borås budget. Han uttalade sig kategoriskt om romerna som grupp och lät enskilda individers misstag belasta hela gruppen genom uttalanden som ”sådana är de”.

Det var väldigt tydligt att den vice borgmästaren skämdes över situationen och ville bortförklara den med att dessa människor inte alls behövde resa till Sverige, att de har så att de klarar sig i sin hemstad. Och samtidigt vittnar mina vänner som har besökt gettot om en ofattbar misär.

I Borås arbetar flera frivillig­organisationer tillsammans för att försöka lindra nöden hos dessa människor. Vi har olika informationsträffar och samkväm för dem, vi ger möjlighet att duscha, tillgång till läkarvård och vi håller på att organisera ett klädförråd. Förhoppningsvis ska vi få till ett system för att hjälpa till att tvätta deras kläder inom kort. Tillsammans med Borås kommun håller vi även på att se över hur vi kan jobba långsiktigt med hjälp till staden i Rumänien. Vi har redan skickat en sändning med mestadels kläder och en pall med datorer till skolan där de romska barnen går.

Så vi gör vad vi kan, både här i Sverige och i deras hemstad. Men jag ger pengar också. Inte varje gång eller till alla, men jag ger exempelvis till den äldre kvinnan som har sju barnbarn som hon har väldig omsorg om i hemlandet.

Klockan 8 när jag kommer till jobbet sitter hon på plats i närheten av pingstkyrkan, vid 17.30-tiden har jag försökt att få med henne in i kyrkan för att dricka lite te, men hon lämnar inte sin plats. Hon har nästan inga tänder i överkäken, därtill bröstcancer. En av hennes söner sitter i fängelse och hennes syster har nyss dött. Jag har hjälpt henne med svarta kläder för hon vill vara rätt klädd när hon har sorg.

Och jag ger till mannen som sitter utanför Ica som är utbildad och som jobbade många år som kemist. Han sitter här för att dottern som är i 25-årsåldern har cancer. När hon blev sjuk beslutade han och hans fru att han skulle åka hit. Han har väldigt ledsna ögon.

Och så har vi kvinnan som är arg och gnällig. Hon klagar på mycket och kan göra mig arg och frustrerad. I Rumänien har hon tre söner och en dotter som är förståndshandikappad och lam. Om jag hade tvingats leva under hennes omständigheter skulle jag nog vara som hon: Arg på livet och anklaga alla för min situation. Men när hon träffar min nioåriga dotter lyser hon upp och kallar henne prinsessa. Och så berättar hon om sina barn med få ord och teckenspråk eftersom vi inte har något gemensamt språk. Och då blir vi bara två mammor som står och pratar om våra döttrar. Till henne skulle jag gärna ha gett pengar om jag hade gått förbi där hon sitter och jobbar, men jag ger henne varma kläder och en kram i stället. Så länge dessa människor drivs hit, så länge de står utan alternativ och så länge deras nöd är så total så kommer jag ge till dem.

Jag kommer fortsätta även om det kommer fler. Och du som inte har verktyg, redskap eller tid att göra något praktiskt för dessa människor, du som inte har kraft och inflytande över Rumäniens inrikespolitik, du som inte rår på segregationen och förtrycket av romer i Europa, du kan ändå göra något. Du kan ge några mynt i deras mugg.

Anna-Carin Rabnor, Verksamhetsansvarig, Pingstkyrkan Borås.