Glöm inte att tolka metaforiskt

"Gud som den överlägsne peda­gogen visste hur han skulle handskas med människan", skriver Mats Jansson (D­agen 26/11), och i vårt inre ser vi liksom hur Gud befaller de israelitisk­a soldaterna att sticka svärdet i de totalt försvars­lösa midjanitiska mödrarna och småpojkarna. Flickebarne­n, som soldaterna skulle få lov att "äga" och "lägra" (eller "förnedra", som Tommy Lindén föreslår i Dagen 26/11) tills de eventuellt tröttnade på dem, måste verkligen ha imponerats över denna gudomliga undervisning!

Gode Gud, vad är det som gör att tänkande kristna männi­skor hellre håller fast vid en bokstavlig uttydning av de gammal­testamentliga våldspassagerna än överger idén att Gud för drygt tretusen år sedan beordrade masslakt av midjanitiska män, kvinnor och barn? Är man så fundamentalistiskt fastlåst att man omöjligen kan tänk­a sig att vissa av Bibelns texter, som formtekniskt ser ut som historie­skildringar, skulle kunna vara medvetet skrivna som ett slags historiska allegorier där midjaniterna symboliserar sådana saker som teologiska irrläror, syndiga kompromisser eller köttsliga begär?

Det handlar inte om att "sortera bort sådant vi inte sympatiserar med", som Lindén varna­r för, utan om att förhålla sig till de befintliga texterna på ett textkritiskt vederhäftigt, hermeneutiskt försvarbart och teologiskt omdömesgillt sätt. Till det senare hör att låta skrift tolka skrift, som det heter, eller ännu bättre (i linje med katolsk teologi): analogia fidei, trons analogi, att låta skrift och tradition, i­nklusive årtusenden av kristet bibelbruk i kyrkor, kloster och enskilda kamrar, tolka skrift.

Till det teologiskt omdömesgilla hör också att (som kristen) låta ens kristna gudsbild, formad utifrån Bibelns klarast lysande budskap som tydligast förkunnas i evangelierna, själv avgöra när enskilda skriftställen måste förstås på ett djupare plan än det rent bokstavliga. Om man mena­r allvar med att Gud är evig, all­smäktig och fullkomligt god, ”densamme i går, i dag och i evighet” (Hebr 13:8), måste man dra slutsatsen att varje Gudi vedervärdig handling i dag var Gudi vedervärdig även i går.

Många kristna i Luthers och Calvins efterföljd, däribland förmodligen Lindén, tycks lida av ett soteriologiskt (frälsnings­teoretiskt) dubbelseende. Före eller obeaktat Jesu försoningsverk på korset är man beredd att förena nästa­n vilka bödelsegenskaper som helst med Guds eviga natur, men efter e­ller beaktat detsamma är Guds natur plötsligt oförenlig med dylikt skräckbeteende.

Till grund för denna ombytlighet ligger gissningsvis den försoningsteologiska, typiskt protestantiska föreställningen att Jesus på korset tog straffe­t i vårt ställe. Som om det var Gud Fadern själv som korsfäste Sone­n, och som om alla människor annars hade varit tvungna att på liknande sätt m­arteras ihjäl!

Den typiskt katolska försoningsteologiska föreställningen är i stället att Jesus på korset erbjöd botgöring i vårt ställe. Skillnaden kan tyckas subtil men är helt fundamental.

Även om ohyggliga tortyrstraff rent syndajuridiskt vore vad alla människor förtjänade, vore utmätandet av sådana straff oförenligt med Guds n­atur. Just eftersom Gud är och var och alltid kommer att vara fullkomligt kärleksfull är det otänkbart, omöjligt, absolut uteslutet att han vid något enda tillfälle i historien skulle ha stått på de grymmas sida gent­emot de värnlösa.

Mitt förslag till Lindén och lika­sinnade är alltså att emellanåt och med gott omdöme tolka Skriften metaforiskt. Om resultatet av denna nyläsning skulle innebära att det bibliska stödet för den olycksaliga läran om ställföreträdande strafflidande tycktes minska, desto bättre.

Martin Lembke. fil dr i religionsfilosofi, Lunds universitet