Gryning för Svenska kyrkan

Flera skribenter har under hösten uttryckt sin oro för Svenska kyrkan. Det är lätt att förstå. Kyrkan i dag står i en av de absolut största förändringsprocesser som vi genomgått sedan kristen tro kom till Sverige.

Men kyrkan har alltid förändrats, och egentligen finns det bara en sak som är sann om vi säger ”Så har vi alltid gjort”, och det är just att vi alltid har förändrats. Förändring är alltså en del av troheten mot kyrkans tradition.

Runt omkring mig i Linköpings stift ser jag en växande glädje över att vara kyrka. Krampen kring de spruckna folkkyrkodrömmarna håller på att släppa.

För bara några år sedan brukade man ofta höra två frågor i kyrkan: ”varför kommer inte människor?” och ”hur ska vi nå ut?”. De frågorna brukade ställas uppgivet, men vinden vänder, och i glädje gör vi något gott av det vi har. Anden verkar här och nu, i en gammal kyrka såväl som i en kyrka som söker nya vägar framåt. Och båda beskrivningarna stämmer på Svenska kyrkan.

Ibland sägs det att kyrkan måste vara modern eller att kyrkan måste följa sin tid. Allt sådant är ovidkommande. Kyrkan är kallad att följa Jesus, inget annat. Detta kommer ibland att göra att vi uppfattas som radikala och ibland som konservativa. Sådant får vi leva med – det är Jesusefterföljelse vi är kallade till. I bön och samtal söker vi och försöker öppna oss för Anden så som kristna i alla tider har gjort.

Särskilt lyhörda behöver vi vara när vi upplever att Anden pekar på nöden och utsattheten, och detta, menar jag, är ett djupt bibliskt perspektiv. Jesus möter vi i periferin, i den utsattes blick och i nöden. Jesus uppmanar oss i Matteusevangeliet 25 att känna igen honom i de hungrande, hemlösa, brottslingarna.

I dag kan vi också tala om hur vi måste höra Jesu rop från det plågade havet och skogarna som skövlas. Ju närmare vi kommer centrum, desto mer kommer vi alltså att få upp ögonen för samhällets och livets periferi.

Att ”gå inåt” i bön är inte att förlora sig i introspektion. Bönens lyssnande öppnar oss för livets sanning, och hjälper oss att se med äkthet, som tillvaron verkligen är, och att inse behovet av att ta emot och ge befrielse, nåd och glädje – Guds goda gåvor.

Under det senaste halvseklet, ungefär, har en rik teologisk linje mejslats fram i Svenska kyrkan, som bygger på återupptäckter i tron. Ett centrum i denna teologiska linje är betoningen av att hela världen är skapad av Gud och fylld av Gud. Jesus är redan på plats när vi kommer.

Att tänka andlighet i detta vidare perspektiv är inte att släppa taget om Jesus eller att välja bort honom. Tvärtom handlar det om att bejaka och hitta Jesus i nya sammanhang och se nya perspektiv av honom. Mycket av fariséernas konflikter med Jesus handlade just om detta: Han var på ”fel” plats och sa ”fel” saker. Därför blev han inte igenkänd. Frågan går till oss: Känner vi igen Jesus utanför våra invanda ramar?

Hela världen är genom­andad av Gud. Därför bejakar vi att alla goda krafter i världen, bekännande eller inte, behöver göra tjänst för att världen ska bli god att leva i. I detta arbete finns ingen anledning att avkräva varandra bekännelser, vare sig till vår gudstro eller till någon gudstro alls. Alla är skapade av Gud, och allas goda verk är därför ett Guds verk. Vi behöver till exempel inte skapa ett särskilt kristet sjukhus för att Guds verk ska bli gjort. Gud verkar genom all sjukvård.

Ibland ligger andra samhälleliga krafter före kyrkoorganisationen, till exempel i förståelse av jämlikhet och rättvisa. Det bör vi ta emot med ödmjukhet som ett Guds verk att ”uppfostra” kyrkan. I andra tider är det kyrkan som går före och inspirerar eller utmanar samhället.

Detta är inte att falla undan för samhället eller sekularismen utan att lyssna efter Andens röst i de oväntade sammanhangen och att söka Kristusefterföljelsen också utanför de etablerade fårorna.

Därför kan vi också värdera andra religioner positivt och bejaka de goda gudserfarenheter som vi känner igen där. Jag kan med frimodighet bejaka Guds goda handlingar genom människor också i sammanhang som inte är mina egna. Detta gör inte min egen Kristusglädje och Jesusbekännelse mindre. Ju närmare Frälsaren jag söker mig, desto öppnare kan jag vara för andras erfarenheter. Så ser mitt liv och min tro ut. Gärna sjunger jag "Fast vid Jesus håller jag till min sista levnadsdag".

Solen är på väg att gå upp för Svenska kyrkan, det är jag ganska övertygad om. Det finns en växande glädje över att vara kyrka, och att vara det här och nu. Fälten vitnar till skörd, och vi har allt att vinna på att söka det goda i våra olika traditioner. Anden verkar, låt oss vara med, var och en med sitt goda.