Homopar bör inte få adoptera – som par

Min plädering för en sekulärt grundad kristdemokrati bemöttes med skärpa av Per Landgren och Erik Åkerlund (Dagen 21/7 och 21/7).

Både Landgren och Åkerlund knyter an till ”naturrätten” (den naturliga lagen). Vad de åsyftar är inte helt klart, ty vad som karakteriserar naturrätten är en filosofiskt omtvistad fråga, men förmodligen avser de först och främst vissa objektivt föreliggande värden från vilka vissa absolut bindande rättigheter och skyldigheter antas kunna härledas.

En av idéerna i detta tankegods är alltså att "böra" (universella skyldigheter), tvärtemot min utläggning i föregående artikel, ibland låter sig härledas från "vara" (objektiva värden). Vad som är bäst för våra barn, till exempel, är en vara-fråga. "Vi bör sedan göra det som är bäst för dem", poängterar Åkerlund, som därmed menar sig ha preciserat vari härledningen består.

Det har han inte – även om vi förstås bör göra vad som är bäst för våra barn! Från "X är bäst för barnen" följer ju inte "alltså bör vi göra X". Därtill krävs själva överbryggningen, den logiska språngbrädan: "Om X är bäst för barnen, bör vi göra X". Tag bort denna princip, som uppenbarligen inte är ett objektivt värde, och inga härledningsregler i världen låter oss gå från det ontologiska faktumet att X är bäst för barnen till den normativa slutsatsen att vi därför bör göra X.

Nåväl. Om X är bäst för barnen... Ponera, Erik Åkerlund, att alla människor på jorden dör förutom du, dina små barn, Jonas Gardell, Mark Levengood samt ett heterosexuellt par: en försupen hustrumisshandlare och en kuvad drogmissbrukare. Du håller själv på att dö och måste lämna dina barn någonstans. Vart går du?

”Irrelevant tankeexperiment!” kanske någon invänder – i verkligheten finns ju många presumtiva adoptanter att välja mellan. Men en sådan invändning visar bara att man egentligen inte tror på naturrätten, alternativt att man inte förstått vad den handlar om.

Idén med naturrätten är ju att vissa värden är okränkbara och vissa rättigheter absoluta. Den som utifrån naturrättsliga premisser argumenterar för att barnens bästa inte kan förenas med homoadoptioner når därför en kategorisk slutsats: I alla lägen – även i det tänkta scenariot ovan – är det bättre för ett barn att växa upp i ett heterosexuellt hushåll än i ett homosexuellt.

Landgren, som också har barnens bästa för ögonen, talar om ”barnets livsavgörande rätt till en far och en mor”. Skulle du alltså ha en livsavgörande skyldighet, Per Landgren, om du också vore i livet, att ta Åkerlunds barn till den försupne våldsmannen och hans nedbrutna hustru?

Vad över huvud taget innebär det att säga att ett barn har rätt till en far och en mor? Om så vore fallet hade ju samhället en objektiv skyldighet att tillhandahålla en adoptivförälder närhelst någon av barnets biologiska föräldrar dör – en uppenbart ohållbar idé.

Inget av detta innebär att det omöjligen kan finnas rationella eller etiska skäl, naturrättsliga eller andra, till att homosexuella par inte bör kunna prövas som adoptivföräldrar. Det var aldrig min avsikt att antyda något sådant, även om jag inser att min förra artikel kan tolkas i den riktningen.

Tvärtom vill jag kvalificera mitt argument. Vad värdekonservativa kristdemokrater borde kunna bejaka är att en homosexuell individ, vare sig hen lever i ett reglerat förhållande eller ej, skulle kunna prövas som adoptivförälder. Ett homosexuellt par bör dock inte kunna prövas, om man därmed menar att båda parterna i förhållandet formellt skulle kunna uppta ett och samma barn såsom sitt eget.

Ett barn kan ju inte ha två mammor, exempelvis, lika lite som ett land kan ha en manlig drottning. Liksom "drottning" per definition betecknar en kvinna, betecknar "föräldrar" (i pluralis) per definition en mor och en far. Att två människor av samma kön inte kan vara ett och samma barns föräldrar, inte heller adoptivföräldrar, är alltså ett semantiskt faktum – oavsett vad lagen säger och obeaktat naturrättsliga argument. Att påstå annat är att ägna sig åt ordvrängeri eller till och med ideologisk indoktrinering.

Föräldrabalkens krav att makar (inklusive registrerade partner) endast får adoptera gemensamt utesluter alltså i egentlig mening homosexuella par från att prövas som adoptanter. Att det kommit att tillämpas annorlunda i juridisk praxis är djupt beklagligt, då lagen i stället hade behövt skrivas om. Om Ebba Busch Thor inte håller med mig bör man som värdekonservativ sympatisör i detta avseende inte alls sluta upp.

Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi, Lunds universitet