Hur ser vi på frälsningen?

Uppvuxen och fast rotad i den evangelikala frikyrkotraditionen har jag under några år haft en teologisk brottningskamp som handlar om det som rör väckelserörelsernas innersta väsen: omvändelse och frälsning. Jag har läst en del teologi och spenderat många timmar i bänken som gudstjänstbesökare och jag önskar att kyrkan än mer tar det teologiska samtalet på allvar.

Det jag brottas med är att när vi talar om behovet av omvändelse och att ta emot Kristus som Herre i våra liv, så använder vi oss ofta av ett språkbruk som talar om frälsningen som något vi tillgodogör oss genom att på ett intellektuellt plan förstå vad Jesu försoningsverk får för konsekvenser i våra liv. Först när vi insett detta kan vi bjuda in Kristus i våra liv och på så sätt ta del av frälsningen.

Det här vill jag tro är något positivt. Jag har själv befunnit mig i sammanhang där denna konkreta fråga ställts till mig personligen: Vill du ha med Jesus att göra? Det har personligen varit avgörande för min efterföljelse.

Det jag däremot vill problematisera är en snäv bild av Guds handlande. Är det så att endast de som är kognitivt kapabla får tillträde till den eftervärld vi vanligtvis benämner som himlen? Alltså de som förstått och tagit emot? Då vill jag ändå ställa mig frågan hur vi kan närma oss ett holistiskt synsätt och ha en teologiskt motiverad syn som är heltäckande och konsekvent. Eftersom vi allt som oftast predikar omvändelse så undrar jag om det finns några undantag. Vem kan komma till himlen utan att förstå? Och vad innebär det att förstå?

Det här påverkar vår församlingssyn och vår syn på frälsningen. Hur får man ihop sin syn om man säger att man behöver förstå, samtidigt som det i församlingen finns människor med kognitiva handikapp? Jag har stött på följande uppfattning: ”Jo, men Gud har överseende med det, men för den stora massan är det viktigt med personlig omvändelse”. Jag efterfrågar ett samtal om en holistisk syn på försoningen som täcker in även de som inte kan tillgodogöra sig försoningen på ett intellektuellt plan. Är frälsningen förbehållen de kognitivt kapabla och vad gör det i så fall med vår församlingssyn?

Gustav Fransson, masterstudent i teologi vid Göteborgs universitet