Jag var en av de ”drabbade”

"Inför tolvårsgräns för religion". Det har Margó Ingvardsson (Dagen 3 juli) och hennes meningsfränder sagt några gånger förut med den skillnaden att åldersgränserna har varierat mellan 18, 16 och 12 år.

Hennes utspel är i allra högsta grad känslomässiga och ogrundade. Det finns ingen vetenskaplig utredning som underbygger hennes påståenden. Det finns i det här landet, och har funnits, hundratusentals medborgare som gått i söndags­skola. Det skulle vara ett tillräckligt stort underlag för att undersöka om de tog skada av att som barn få höra berättas om Jesus.

För femtio år sen, 1963, aktualiserades samma sak.

Då var jag barn och gick så ofta det blev tillfälle på väckelsemöten. Det var det bästa jag visste. Jag stortrivdes verkligen i den goda, positiva miljön där det fanns så mycket av liv och rörelse. Man blev så lycklig när man sjöng, bad, hörde berättas om Jesus. Det var väckelsetider och många människor vittnade om hur de hade blivit befriade och förvandlade. Jag är så tacksam i dag för det jag fick vara med om då. Det blev som en vaccinering mot mycket ont som sedan mötte i tonåren. Jag önskar verkligen att alla barn skulle fått vara med om det jag fick uppleva.

Men en dag så hände något … Tv sände ett program som rörde om ordentligt i det här landet. Det satte Socialstyrelsen, Medi­cinalstyrelsen, Barnavårdsnämnderna och slutligen riksdagen i rörelse.

I det här tv-programmet, som var ett reportage från ett Maranatamöte, var det en flicka som zoomades in. Hon var med bland sångarna och sjöng och grät (av lycka). Jag var själv med i programmet. Jag kan minnas den underbara atmo­sfären som om det var i går. Jag hade nyss fyllt elva år och var med och ledde sången med min gitarr. Det var naturligt att vi barn medverkade tillsammans med vuxna och äldre.

Men Socialstyrelsen reagerade mycket kraftfullt (och känslosamt). Det gick ut direktiv till barnavårdsnämnderna runt om i landet att de skulle ”verka för att barn under 16 år skulle hållas borta från livliga väckelsemöten.” Jag minns att jag blev väldigt orolig när jag hörde det här. Skulle jag inte längre få gå på de härliga väckelsemötena ...

Så här skrev Socialstyrelsen bland annat:

”Några strängt vetenskapliga undersökningar rörande effekten på barn av deltagande i möten av angiven eller motsvarande art synes ej vara utförda. Det torde dock med utgångspunkt från allmän psykologisk erfarenhet kunna sägas, att sådana möten kan ha mindre önskvärda effekter …” ”Från allmän mentalhygienisk synpunkt är det av synnerlig vikt att barn ej onödigtvis utsättes för sådan psykisk påverkan … Barnet i det moderna samhället synes nämligen alltmer exponerat för ohälsosam påverkan i olika former … Barnavårdsnämnderna uppmanas att, i den mån dylika möten förekommer i kommunerna, genom upplysningsverksamhet och vädjanden till allmänheten verka för att barn hålles borta från mötena.”

Skrivelsen avslutas med att beskriva vilken typ av utredningar och ingripanden som kan sättas in på barn som bevistar väckelsemöten.

Jag kan konstatera att vi barn fortsatte att gå på väckelse­möten. Ett och annat försök gjordes för att förverkliga på­buden men det hela rann så småningom ut i sanden.

Till sist vill jag dela ett citat från en bok som min far skrev som svar på detta utspel från svenska myndigheter. (Arne Imsen: "I världen, men icke av världen" – 1964):

”Om livliga väckelsemöten skulle varit skadliga för barn hade pingströrelsens, Frälsningsarméns, baptisternas och metodisternas folk i stor utsträckning varit psykiska vrak, ty i denna miljö fostrades den första generationens barn. Det borde då också finnas gott om utredningar att åberopa, ty med den misstänksamhet samhället följde dessa extatiska väckelserörelser under deras genombrottsskeden och sedan åratal framåt, borde man kommit massor med sjukligheter på spåren. Väckelsefolkets barn tog ingen skada av föräldrarnas varma religiositet. Tvärtom, de växte i stället upp till harmoniska män och kvinnor vilka i dag beträder ansvarsfulla poster i vårt samhälle.”

Per-Arne Imsen, pastor, Göteborg