Debatt

Johan Eddebo: Vi kristna måste tala om sanningen

Kristnas kappvändande för att tilltala så många som möjligt har gjort att vi tappat det som berättigar vår tro. Vi måste tvärtom kunna svara att det vi tror på är sant, och vi måste kunna visa människor varför, skriver Johan Eddebo.

Vi måste återgå till korsets dårskap. Vi måste återgå till förnuftet. "Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt." Salomos vishetw 7:15

I ett samhälle som sedan länge satt allt sitt hopp till nyttan och effektiviteten, till den praktiska kunskapen, till maximerandet av välbefinnandet i den innevarande världen, och som förkastat de oförgängliga sanningarna, gör kyrkan dock ofta precis tvärtom.

I vår kappvändande strävan att vara tilltalande, att med världens mått och på dess villkor locka till oss så många människor som möjligt, har vi många gånger kommit att försumma de klara och tydliga vägar till sanning som rationellt berättigar vår tro och tradition. Dessa vägar utmanas naturligtvis eftersom de undergräver det sekulära samhällets själviskhet, vinstlystnad och utopiska drömmar, och vi har då gjort misstaget att försöka kompromissa. Vi har gjort misstaget att försöka visa hur också den kristna traditionen kan vara användbar i den sekulära ordningen, att den på ett oförargligt sätt kan underordnas världsliga målsättningar och principer utan att göra obekväma anspråk.

Men blir det då kvar någon religion? undrar Maria Schottenius i Dagens Nyheter 25 mars. Vi som är satta att förvalta den har glömt att den kristna filosofin ytterst bekräftar och bevarar allt det goda i den praktiska och vetenskapliga kunskap som världen i dag helighåller. Den är i själva verket oumbärlig, för ingen kunskap kan bestå om det alls inte finns ett absolut svar på Pilatus fråga till Kristus: ”Vad är sanning?”.

Det är inte ”berättelser” människor behöver, som biskop Brunne uttrycker det i Dagens Nyheter 29 mars. Är det något vi har gott om så är det berättelser – men de kan inte ge oss någon existentiell förankring, de kan inte vara någon ”bottenplanka” i tillvaron, om de inte också är verkliga.

Det är ingenting annat än sanning som människor behöver och hungrar efter.

Eftergivenhet inför världen och relativiserandet av den kristna traditionens anspråk gör det tvärtom ofrånkomligt att vanliga förnuftiga människor angående oss kristna frågar hur det kan komma sig att vuxna människor fortfarande tror på sagor.

Till dem kan vi inte svara: ”Åh, det är användbara narra­tiv som skapar mening och ger en existentiell förankring.” ”Snacka inte strunt”, blir responsen från varje kritiskt tänkande människa. Alla fattar att vi inte kan komma runt vad Paulus skriver i Första Korinthierbrevet tt vår tro är värdelös om Jesus Kristus inte verkligen uppstod från de döda. Alla fattar att ”nytänkande” initiativ som ”Kristen bortom Gud” bara är bisarra försök att äta upp den kaka man sedan länge kastat bort.

Och kyrkan fortsätter alltjämt att tappa medlemmar.

Vi måste tvärtom kunna svara att det vi tror på är sant, och vi måste kunna visa människor varför. Den traditionella kristna apologetiken av i dag är tacknämligt nog fullkomligt formidabel. Dess många och synnerligen utmärkta samtida företrädare (som till exempel Alvin Plantinga, Edward Feser, Anselm Ramelow, Alexander Pruss eller William Lane Craig, för att nämna ett litet fåtal) har i dialog med modern vetenskap och filosofi klargjort att argumenten till stöd för den kristna tron verkligen är ovedersägliga – men också vår nedärvda tradition har hela tiden gjort detta fullkomligt tydligt och tillgängligt för alla slags människor. Sanningens Gud räds inte våra tvivel eller våra frågor.

Det finns inga ursäkter för oss kristna att inte ta fasta på detta.

Det rika filosofiska arv som kyrkan förvaltar är nämligen också del i den föda som kyrkan är kallad att mätta fåren med. Och vi kommer som hennes representanter att få avge räkenskap för hur väl vi har skött den uppgiften. Vi kommer att stå till svars för hur vi själva besvarar Pilatus fråga.

För han är sannerligen uppstånden.

Johan Eddebo, doktor i religionsfilosofi, Uppsala

Fler artiklar för dig