Kanske dags bilda Kristmoderaterna?

För en månad sedan publicerade tidningen Världen idag ett reportage om hur ett antal ledande kristdemokratiska politiker ser på sitt partis framtid (28 december). Den var överlag ljus, svarade de.

Någon fara för att partiet skulle hamna under spärren för riksdagsrepresentation kunde ingen av dem skönja. Kommunalrådet i Sävsjö slog till och med fast, att partiet är på rätt väg och kommer att göra ett bra val 2018.

Men om KD nu har slagit in på den rätta vägen, bekräftas det sannerligen inte av opinionssiffrorna. Den senaste från Sifo (21 januari) torde i stället sätta mer eller mindre skräck i partifunktionärerna i allmänhet och partiledaren, Ebba Busch Thor, i synnerhet: 2,6 procent.

Det bland många KD-väljare förutspådda lyftet med henne vid rodret har alltså helt uteblivit: opinionssiffrorna har under flera månader pendlat kring treprocentsgränsen. En eller annan mätning har visat ännu lägre siffra. Och nu alltså det hittillsvarande bottennappet! Partiets kris är akut.

Om KD åker ur riksdagen, det vill säga hamnar under fyraprocentsspärren, är dess röster bortkastade och den borgerliga regeringschansen liten eller obefintlig. KD:s väl och ve i riksdagen är alltså avgörande för att fyrpartialliansen ska återkomma till Rosenbad.

Det vet Ebba Busch Thor, som dock har en chans att rädda rösterna från att bli bortkastade. Det är att KD ingår äktenskap med Moderaterna – låt vara att tiden är knapp till bröllopet. Men den finns.

När jag för drygt ett år sedan­ ställde frågan till Ebba Busch Thor var hon helt avvisande till tanken. Frågan är om hon sedan dess och i skuggan av alla minussiffror­ har mjuknat. Ingenting­ har hittills tytt på detta.

Men kanske den katastrofala Sifosiffran ska få henne att fundera på ett partifrieri. Eller litar hon kanske på att andra partiers stödröster i ännu ett val – det tredje i följd – ska hjälpa KD ännu en gång?

Men det ska partiledaren inte vara säker på. Det finns nämligen en gräns också för sådana hjälpinsatser, samtidigt som Moderaterna inte heller nu seglar i förlig vind.

En sammanslagning mellan M och KD skulle däremot kunna vara en injektion för båda partierna, eftersom det finns flera beröringspunkter i deras värderingar.

Och nu gäller det ju att förhindra att röster blir bortkastade. Det är hårt att tvingas konstatera det, men att rädda KD-opinionen och partiets värderingar i en sammanslagen familj och därmed chansen till regimskifte borde i ett tvångsläge vara bättre än att rädda kvar partiet som ett betydelselöst en- eller tvåprocentsparti.

KD står med ryggen mot väggen, det är den bittra sanningen. Att förorda en sammanslagning med M är därför detsamma som att visa omtanke om partiet, dess röster och värderingar.

Om man blickar tillbaka till 1980-talets moderata partiprogram, fanns där mycket som överensstämmer med KD:s dagsaktuella syn. Då stack Moderaterna exempelvis inte under stol med sin markering av de kristna värdena och att Sverige är en del av den västerländska kristna demokratiska gemenskapen,

Att högljudda nyliberaler från främst partiets ungdomsförbund under 1990-talet fläckade ned detta arv får dessbättre ses som en olycklig parentes. M i dag har åtminstone delvis sökt sig tillbaka till de klassiska spåren. Det bör därför inte vara förenat med oöverstigliga svårigheter att KD och M ingår äktenskap, förslagsvis under namnet "Kristmoderaterna".

Om också Centern och Liberalerna slår samman sina påsar under namnet ”Centerliberalerna”, desto bättre. Vips har vi fått två starka borgerliga partier, som också lättare än fyra kan samarbeta.

Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör vid Norrköpings­ Tidningar och landstings- och kommunfullmäktigeledamot för Moderaterna.