Kanske har vi något att lära av aporna?

I en artikel tidigare i år (Dagen den 13 januari) ställde jag frågan om vi verkligen är betjänta av alla varningar eller om vi löper risken att i namn av apologetik angripa tron snarare än att försvara den. Det jag skrev kom ur en växande sorg jag känt över de många varningar som under hösten kunnat läsas i kristna bloggar och tidningar.

Min artikel var inte riktad mot någon enskild skribent även om jag citerade en artikel av Vesa Annala som i sin varning för olika ”avarter inom tron” bland annat berörde den karismatiska rörelsen.

I sin kommentar (Dagen den 27 januari) håller Annala med mig om en hel del, men anför kritik mot ”ohållbara hypoteser”, att jag inte tar Nya testamentets varningar på allvar och ser mitt inlägg som ett uttryck för en ”ekumenisk anda” som strävar mot det politiskt korrekta och vill bannlysa all kritik.

Det är riktigt att min rannsakande fråga "tänk om Gud själv rör sig i de händelser som oroar oss så" är hypotetisk. Det Annala anger vara själva poängen i sin kritik bygger likaså på en hypotes, nämligen att mirakelberättelser "bara verkar vara berättelser utan substans i verkligheten". Hur vet vi att berättelserna är falsarier?

Här blir man överraskad av att Annala närmast verkar presumera att rapporterade händelser om gudomliga ingripanden är falska. Det finns ju i sig ingen skillnad mellan mirakel som vi kan läsa om i Nya testamentet och de som inträffar i vår egen tid. Säger inte Jesus själv att hans lärjungar ska göra större gärningar än de han själv gjorde?

Oärlighet och falsarier är alltid väsensskilda från evangeliet och detta oavsett om de manifesterar sig i biblisk tid eller i nutid. Men återigen, man ska inte kasta ut barnet med badvattnet. En varning för den karismatiska rörelsen som sådan riskerar att bli en varning mot något som Gud själv har startat.

Här finns anledning till just den ödmjukhet och respektfullhet som Annala berör mot slutet i sin kommentar, och som jag bara kan instämma i. Det är av dessa skäl jag uppmanat till varsamhet i utdelandet av varningar och vädjat till ett samtalsklimat där vi som kristna i första rummet visar fördragsamhet med olikheter och uppmuntrar varandra till kärlek och goda gärningar.

Kanske har vi kristna någonting att lära oss av aporna, även om dessa saknar vår höga kallelse att återspegla Guds härlighet. Aporna ses inte sällan sitta nära varandra och plocka ohyra ur varandras päls. För betraktaren ser det gulligt ut, men beteendet fyller också en betydelsefull funktion, att hålla pälsen fri från skadedjur, den egna och de andras.

Bland aporna vet man att inte bara identifiera ohyran i pälsen utan även att göra något åt saken. För det fordras att man sitter nära varandra. Från trädet intill gör man ingen nytta även om man skarpsynt skulle notera ohyra hos den andre.

Nej, ska vi kunna vara till hjälp för andra måste vi våga oss närmare varandra. Det gäller apologetiken. Det gäller även ekumeniken om den ska bli något annat än en disciplin för avlägsna betraktare.

Dan Lindmark,

församlingsledare EFK, Lund